Jag städar bort, jag plockar undan

Klockan halv ett på natten bestämmer jag mig för att städa. Inte dammsuga, nej, men städa undan papper i pärmar och de onödiga och inaktuella slänger jag. Har många pärmar, har alltid haft många pärmar. Förut hette de Manus, FöK*, Kreativt skrivande, Workshops, Emmas Lacrimosa etc. Nu ligger de pärmarna nedpackade i källaren och har ersatts med Sjukdom, Försäkringskassan & Soc och Journalkopior.

*FöK  är förkortning för Föreställningar om kön i rörliga bildmedier, en universitetskurs jag gick för tio år sedan. Herregud så länge.

Papperen är mestadels Fakturor och påminnelser och i vissa fall inkasso. Det är dyrt att vara fattig.

Diverse beviljande om ekonomiskt bistånd från Farsta stadsdelsförvaltning, diverse avslag från försäkringskassan om sjukersättning. Jag sitter i sängen och sorterar. Jag sitter och sorterar och börjar tänka på för två månader sedan, när jag låg där och var jag befann mig då.

Oktober 2015
Jag vaknar. Är jag vaken. Jo det är jag nog. Men jag vill inte. Jag vill inte vara vaken. När jag är vaken, riktigt vaken, skriker jag. Bryr mig inte om att grannarna hör. Jag torrskriker. Att märka ut min ångest med spritpenna förmår jag inte nu. Jag förmår ingenting. Utom att sova och att skrika. Jag vill inte vara i min kropp. När jag vaknar och kommer ihåg att jag är jag, det är då jag skriker. Jag vet inte ens hur många dagar jag har legat här. Minst tre. Det märks på hur surt de svettiga lakanen luktar. Jag vet inte om jag har ätit någonting sedan jag gick och lade mig (för minst tre dagar sedan). Det enda jag vet är att jag gett katterna mat och medicin. Det sköter jag i alla fall. Även om jag gett upp på mig själv har jag inte gett upp katterna. Ännu.

Jag torrskriker en stund, tills tårarna kommer. Det är trögt. De slutar ganska tvärt, sen finns bara skriket kvar. Ett ångestskrik är inget högt skrik. Det kanske knappt är ett skrik. Det är ett skrik med lock. Som ett skrik i en kudde. Men kuddlöst.

Jag funderar på mina val. Det enda som känns riktigt jävla omöjligt just nu är att leva. Att göra sådant som kan kallas livet. Vanliga saker. Duscha. Äta. Gå till jobbet. Meddela mig med omvärlden. Jag tänker på alla tabletter jag har hemma, och  hur det skulle vara att svälja dem. Men så fort jag tänker tanken har jag tänkt de vanliga invändningarna: Katterna! Hur gör jag med katterna! Var ska de bo? Ingmar hittar säkert ett bra hem så vänlig och snygg som han är. Men Kerstin är svårare. Min lilla hjärtsjuka bebis som måste ha tre sorters medicin två gånger om dagen. Det går inte. Sen tänker jag på mamma och pappa och mina bröder (eller egentligen samtidigt) Jag kan inte lämna dem att reda ut alla mina rörigheter. Jag kan inte heller lägga på dem ytterligare en sorg. Inte när jag lagt så många på dem redan. Så jag bordlägger frågan. Som så många gånger förr. En ständigt pågående förhandling. Jag sluter mig till att det enda som är görligt är att ligga kvar. I min oroskokong som passande nog luktar sursvett. Jag ligger kvar en timme eller en dag till.

 

 

Varför skriver jag det här? Varför envisas jag med att fläka på det här sättet? Jag vet inte. För att jag måste. Troligtvis.

Min ångestkärna

Häromveckan lokaliserade var min ångest oftast sitter. Min ångestkärna. Core of angst. Det ska man göra, säger alla psykologer. Var sitter den hur känns det osv. Jag har blivit ganska bra på det. Men nu var det inte tillräckligt. Jag ville se var den satt. Det enda sättet jag kom på var att ta en spritpenna och ringa in området, ungefär som plastikkirurger gör. Då gick det över. Lite. Det kändes som den sjönk ihop en aning, inte lika stor och sprängande. Ska kanske föreslå det till min psykolog eftersom hennes jävla tips och tricks är HELT VÄRDO. 

Eller så startar jag en egen tips och trixverkstad. 

  

Jag fick en kastanj

jag har hållit på med ett inlägg i tre månader, men det blir inte rätt, jag kan inte tänka. så för att komma ingång skriver jag om min terapi under tiden det har låst sig. Bara för att komma igång igen.

Jag fick en kastanj av terapeuten. Hon sträckte högtidligt fram en skål som stod på bordet. Du får välja precis vilken du vill. Den kan du ha i fickan och känna på när det känns tungt. Hon vill att jag ska åka till Kungsträdgården och gå runt bland de blommande körsbärsträden.

Jag föreställer mig att jag verkligen skulle göra det. Jag låtsas att jag härligt går runt in en mysig vårkappa. Att jag vandrar runt där i min mysiga vårkappa och känner efter. Jag låtsas.

Går det att inympa välgörande naturupplevelser i en annan människa? Om det inte blir välgörande, är jag dålig på terapi då?

Det som verkligen gör mig glad är mitt nya neongula nagellack.

Min terapeut är mycket för naturen. Jag är inte så jättemycket för naturen. Jag kan vara för naturen om jag redan är glad. Jag är mer för mitt neongula nagellack.

Jag känner att hon är frustrerad. Jag är också frustrerad. Vi slösar tid och pengar.

Ropviskande sjuksyrror – kväll och natt 31 mars 2014

Det var så pass länge sedan jag skrev att jag hade glömt att jag redan hade skrivit om det här. Men tonen var så pass annorlunda att jag publicerar det ändå, som kul grej. Se det som ett alternativ.

Men vi börjar där vi lämnade mig, i sjuksängen kvällen innan den femte operationen, i April nu i år. Om man inte inlägget innan, eller vill påminna sig, så skriver jag om det här

Riktigt själv var jag inte. Jag hade rumskamrater. Alltid rumskamrater. Som vänder sig så att galonmadrassen knarrar under lakanet, som harklar sig som ringer på klockan. Vi är i våra respektive lavendelfärgade tygbås. Vi hör allt, men låtsas som att vi inte gör det. Nu skulle jag kunna skriva nåt om att svenskar är så himla stela och tråkiga och blyga. Varför praatar vi inte med varandra? Men i den här situationen är jag tacksam för det, vare sig det är kulturellt betingat eller inte.  Jag vill vara ifred med mina. tankar. Inte vara artig, inte presentera mig, inte säga jaha, ja, jag ska opereras imorgon, det är femte gången, jo det är ett kavernom som…. Kavernom? Det är som ett kärlnystan… Jag vill inte brutalkallprata med människor jag inte känner på något som kan vara min sista kväll på jorden.
Alltid är det någon som är riktigt dålig. Alltid någon som det rasslar lite extra med när draperiet dras ifrån och tillbaka igen. Dova sjukhusröster: Vi måste vända henne, håll… nä du måste hålla där. (ropviskar) Lise? Lise? Hur mår du? Var gör det ont? Några gånger har den personen varit jag. Kanske har någon då legat som jag och lyssnat. Eller så har de bara pluggat in plupparna och stängt ute ljuden av kräkande. Vad vet jag.

Om man inte är riktigt dålig blir sömnen lätt på sjukhus. Det är ovanan vid 90-sängen( 90-SÄNG, DET ÄR OMÄNSKLIGT) ljuset från korridoren, pipet från klockan när någon på de olika rummen behöver hjälp. Från doften av nattpersonalens kaffe. Från varje andetag som för mig närmare mot morgondagen. Och ovissheten.

Ord med nedsättningspotential

Vi frågar oss varför blir folk rasister? Ja, det är för att de är outbildade, dumma. EFTERBLIVNA. För HÄR finns ingen rasism. Bland OSS. Men det här inlägget ska inte handla om rasism. Det ska handla om de där orden. Inte om N-ordet, inte om Pippis pappa, om Tintin. Det är en viktig debatt, men många inlägg har redan gjorts, av smartare, skarpare personer än jag.

Bara för att vara klar över min ståndpunkt i DEN debatten är det för mig självklart att den strukturella rasismen finns i ALLA samhällsklasser. Även bland de intellektuella. De är bättre på att formulera sig, bara. De har orden. Och angående Pippis pappa: Det kanske inte var något problem att använda ordet i ditt (helvita) sammanhang på 50-talet när du var liten. Men vi lever inte i ett helvitt sammanhang längre. Du kanske inte ”menade” så, du kanske inte ser dig själv som rasist, (men ärligt, vem gör det) men du använder dig av ett ord med rasistiska konnotationer. Och om man fortsätter använda sig av orden trots att man vet dess innebörd och dess historia, då medverkar man till reproducera ett rasistiskt samhälle.

SÅ.

Tiden innan och efter valet, när det stod ganska klart att SD hade fördubblat sina siffror, startades olika facebookgrupper mot rasism, och tonen i dessa, framför allt i kommentatorsfälten blev mer och mer desperat. Jag kan förstå det. Det är lätt hänt. Kände också att jag blev räddare och räddare, inte för att jag blev chockad över att många människor tyckte att det var en toppenpolitik som SD stod för, så är det med partier som ställer utsatta grupper mot varandra. Jag kan förstå det. Utan för att det blev klart att de skulle få ett ganska stort inflytande, om det blev så illa. Frustrerade antirasister och feminister slängde ur sig ”efterbliven”och ”idiot” till höger och vänster. Och jo, det är skällsord, men dessa ord har också konnotationer, och en historia som går tillbaka till förra århundradet.

Förra århundradet, när ”mentalt efterbliven” användes inom medicinen ända fram till 70-talet för att diagnostisera funktionshinder som var medfödda.
”Idiot” användes inom psykiatrin fram till 60-talet för människor med psykiska funktionshinder. (Downs syndrom hette mongoloid idiot) Men ordet levde kvar i litteraturen länge. Jag minns när jag hoppade till när jag läste en Christie-deckare, där ett barn refererades till som vara ”född till idiot”.

Ja, vad vill jag säga med denna tillbakablick? Ni kanske känner ”ja, vi veeet, sluta skriva oss på näsan”. Bara att ord som idag används som skällsord till rasister i ”Inte rasist men..”s poster, igår användes för att diagnosticera funktionsnedsättningar. Och anledningen till att de blev skällsord är förstås synen på de människor som tillhör och tillhörde de grupperna.

Förr sattes de på institutioner, tvångssteriliserades och skulle rensas ut ur ”befolkningsmaterialet.” Och jag tror att det är den tanken som finns kvar, i bakhuvudet. Att människor inte har absolut okränkbart värde, oavsett kön, klass, ursprung eller funktionalitet. Jag skulle kanske inte säga att du med absolut säkerhet är en funkofob människa bara för att du använder ordet efterbliven, men jag tycker att vi måste börja granska oss själva och språket i det avseendet. Också.

(Idiot också har en betydelse längre tillbaks i tiden, det är FÖR länge sedan, tänker inte ta upp det här.)

Viktiga rockar – 20 augusti 2014

Idag träffade jag och pappa en viktig rock. Jag vet att han var viktig eftersom han ändrade datum tre gånger. Per brev. Jag är glad så länge jag har ett datum. Det har inte varit så ens alla gånger. Den viktiga rocken visade sig vara den som opererade på mig senast. Han som jag försökte kräkas artigt inför precis efter operationen.
Jag önskar att de inte var så självsäkra jämt. Sade så olika saker, självsäkert. Att de vågade säga ”vi vet inte”. Ibland verkar det som att de improviserar på plats. Gör nån slags teaterövning. Och jag får skämmas för att jag påpekat nåt den förre läkaren sagt till mig. ”Nä, men så är det inte”. SMåleendet. Jag har också insett att man måste kunna prata kirurgiska. ”Det ser bra ut” betyder inte att allt är ok, som jag har tolkat det som. Det betyder bara att det ser bra ut. Fina bilder på hjärnan, ungefär. Det finns inga brasklappar i kirurgiskan. Inga ”men det är klart att vi VET ju inte”.
Men i alla fall, det såg bra ut. DT-bilderna jag tog i juni såg bra ut. Så långt. Bra. Fina bilder.
Han ville göra magnetröntgen en gång till. Men SEN! är vi färdiga. Nej, sade jag. ”Vi är inte färdiga med varann. Jag vill vara SÄKER på att det inte kommer nåt nytt.” Eller jag sade inte direkt så, jag sade något om att ”eftersom det blev som det blev förra gången känns det väldigt osäkert…” osv. Han gick med på en röntgen till efter ett år.
Jag har många fina bilder på min hjärna. Undrar om skulle kunna göra en liten bilderbok av den. Eller en sån där bok där man bläddrar snabbt så det ser ut som att nån springer till exempel. Man skulle kunna göra en sån bok över röntgenbilder på min hjärna. ”Den växeer och vääxeer och DÄR börjar den blöda och nu är den borta, men så kommer en till grej som växeer och vääxer och NU! är den borta!”

Barnbok? Pekbok? Ritbok? Bitbok?
Det kan man kanske bli rik på.

Porslinsblommor och kroppsfokus

Det är sommar. Det är varmt. Jag har en ny kattbebis och är ganska glad. Trots att det händer fruktansvärda saker i omvärlden. Har haft svårt att ställa om, lyfta blicken från min egen person, mitt eget lilla kroppshelvete, till den stora världen och vad som händer i den. Orkar sällan ta mig igenom en hel text, tänka vidare, bortom orden i texten. Ta in, tolka, reagera. Det där fokuset som legat på MIN kropp och MIN situation har jag inte kunnat röra mig bort från, fastän det har varit ganska odramatisk konvalescens.

Jag sysselsätter mig med vanliga saker, leker med och oroar mig för katten, stickar och sköter om blommor. Tittar på serier jag redan sett. Orkar inte se nya saker. Ensam. Jag tycker om ensam. Då slipper jag prata. Ingen att jämföra mig med heller. Jämföra och känna mig sämre än. Ja katten då. Men hon pratar ju ännu sämre än jag. Kan bara säga ”MIW!”. Det kan jag också säga, och till exempel ”kaffekopp”. Och massa annat.

Men oj, vad min porslinsblomma har växt! Dags att binda upp den, tänkte jag käckt i förra veckan. Sagt och gjort, drog ner allt på golvet, och började linda de långa stänglarna tillsammans. En del blad gick av och på något sätt fick jag växtsaft på fingrarna och sen i munnen. Fråga mig inte hur, jag stoppade väl fingrarna i munnen som en bebis. Kände den bittra smaken och tänkte inte så mycket mer på det. Förrän strupen började dra ihop sig, likt allergi.
Rädslochocken. Kall och varm, registrerar allt som händer inuti, tolkar. Och reagerar. Googlar PORSLINSBLOMMA GIFTIG. Får upp sidor om att jo, den är giftig. Men inget om hur giftig eller om symptomen. Den supermedvetna skräcken. Och vem ska jag ringa? Sjukvårdsupplysningen? Och får en bild av hur vårt samtal kommer se ut. De kommer tolka mitt talfel som symptom på neurologisk skada av giftet och jag måste dra hela historien utan att få panik eller gråta. Föräldrarna? Men de är uppe i Hälsingland och vad kan de göra, 36 mil bort? Börjar känna mig yr. Blir rädd. Eller är det tvärtom? Kan inte avgöra längre.

Ensam. Jag tycker inte om ensam. Det är sånt här partners är till för.
Vid en tidpunkt överväger jag att inte göra något överhuvudtaget. Gambla. Bara lägga mig ner och låta halsen snörpa ihop sig totalt. Är så jävla trött på det här.

Jag ringde till föräldrarna, pratade och blev lugnad men ledsen. Ledsen över att jag oroar dem, att jag inte har någon annan att oroa. Ledsen över att min jävla kropp fått mig att bli hypokondrisk. För hur ska jag kunna avgöra vad som är dödsfara och vad som inte är det? Nu när jag varit med om verklig dödsfara och avfärdat det som stress ett antal gånger. Nu finns det. Det KAN hända.
En krukväxt. Så skrattretande och pinsamt när jag tänker på det.
Kroppen. Kroppshelvetet. Hjärnhelvetet. Mina ständiga fiender. Bli vän med din kropp! Men jag vill att den ska säga förlåt först. Det är väl inte för mycket begärt. ”Alltså, förlåt, verkligen”, skulle kroppen säga. ”Förlåt för att jag fick dig att bli hypokondriker. Jag lovar att aldrig göra om det.”
Sen kan vi kramas och bli vänner igen.

Bekvämt samkväm

I den här texten är vissa ord skrivna med versaler. Jag vet att vissa inte gillar versaler. Jag kan också störa mig på det. Men i det här fallet är det ett grepp. Kanske hade det funnits något annat sätt att göra det på. Men jag kom inte på det.

Det här är bara en liten(?) onödig post-it-lapp. En bagatell, som inte handlar om liv eller död, inte existens eller icke-existens. Men som tar upp väldigt mycket av min tankeverksamhet. En post it-lapp som har klistrat sig fast, och inte vill släppa taget. Så jag bestämde mig för att skriva samtidigt som jag tänkte, så kanske jag kan slänga den sen. Eller så slänger jag den inte, men jag kanske förstår bättre. Ni är mycket välkomna att ta del av mina tankar. Kanske det också verkar vara en bagatellpost-it för er också, ni kanske tänker, ”men kom igen, det är väl bara att…” ”Det finns folk med Verkliga problem”. Och det finns det ju. Jag har haft Verkliga problem. Jag har fortfarande Verkliga problem. Men de Verkliga problemen och de Overkliga är ganska lika stora för mig. Kanske är de Verkliga problemen lite tryggare, eftersom de är konkreta.

Det har varit midsommar. Jag mår mycket bättre, fysiskt. Nu är det bara själen som ska läka. Vilket jag har svårt ha tilltro till. De sår jag har i själen ter sig oläkbara. Som den där infektionen jag hade för tre år sedan, som bara gick upp och gick upp, oavsett hur mycket antibiotika de än stoppade i mig. Jag har tänkt på fest de senaste dagarna, och hur min inställning till fest har förändrats.

När man mår bra fysiskt förväntas en vilja gå på fest. För att det är trevligt med fest. Det är ett sätt att känna gemenskap och umgås med människor en tycker om. Eller ett sätt att träffa nya spännande personer som är potentiella framtida vänner. Jag har väl aldrig varit helt bekväm med fester, det var kanske fifty-fifty om känslan av rolig fest infann sig. Sju av tio av gångerna blev jättebra, och jag var glad, kände mig INKLUDERAD, resten av gångerna åkte jag därifrån och kände mig tom och ensam. Det kan såklart ha varit i mitt huvud, bara. Men som Professor Dumbledore säger till Harry Potter i sjunde och sista boken Harry Potter and the Deathly Hallows:

Harry: Is this real? Or has this been happening inside my head?

Dumbledore: Ofcourse it is happening inside your head, Harry! But why on earth should that mean that it is not real?

Det var inte så att jag gick från att vara festliga Emma, festens medelpunkt och självklara stjärna, salongslejonet som höll hov. Ibland var det så. Men oftast inte. Inte heller var jag bekväm nog att inte prata, gå från ett sällskap till ett annat, bryta in naturligt i samtalet. Det var meckigt. Med andra ord. Redan då, när jag var fullt kapabel. Men det var upp till dagsform, om jag skulle gilla det. Det var högre sannolikhet att jag skulle ha roligt. Ganska väldigt hög sannolikhet. Jag kunde oroa mig innan, men när jag väl var där, blev det trevligt.

Jag brukar säga att min skada och mina nojor sen förut gifter sig på ett underbart sätt. Lever i perfekt symbios, blir till ett härligt alldeles nytt och eget handikapp. För det är ett handikapp. Precis som att jag försöker undvika tunnelbanan i rusningstid på grund av att jag blir påverkad av vimlet, precis som jag försöker undvika att ringa i telefonen om det finns möjlighet att mejla, på samma sätt undviker jag tillställningar med mer än fem personer, om jag inte känner dem väldigt bra.  Om jag hade varit en annan person innan, om jag varit det där lejonet i salongerna, då kanske jag hade skitit att ta åt mig, skitit i hur jag uppfattades av De Vanliga, (vem är vanlig, förresten?). Men nu var jag Blyg-Emma, som hade hittat trix och knep för att komma över sin blyghet.  Trix och knep som inte funkar längre. Och här står jag nu, utan verktyg, och är riktigt jävla obekväm.

Jag borde gå på fest. Det vet jag ju. Det är det alla terapeuter sagt till mig. Ju mer jag undviker, desto mer motstånd skapas. Tillslut kommer jag inte våga gå ut. Jag kommer leva mitt liv ensam med mina katter, bli den där tokiga kattanten. Är redan på väg dit; en tredjedel av mina statusar handlar om min katt (eftersom det är honom jag umgås med) och mer än hälften av mina instagrambilder är på honom …  Det är ju också för att han är typ extremt jättegullig och gör extremt gulliga och roliga saker hela tiden som jag bara måstemåsteMÅSTE berätta om. Och nu skaffar jag en till katt. Som antagligen också kommer vara minst lika gullig och göra minst lika gulliga saker. Jag tycker det verkar vara en fantastisk tillvaro. Om det inte vore så att fest ska vara en naturlig del av människors liv. Att umgänget med medmänniskan/or är bra för utvecklingen, hjärnstimulans, tankeverksamheten och dylikt. En har möjlighet att bli smartare med andra människor. Sådant som jag borde vara mycket intresserad av. Men jag känner inget BEHOV, ingen LÄNGTAN efter fest. Jag bara en intellektuell förståelse av att det skulle vara BRA FÖR MIG. Det är också bra att UTMANA SINA RÄDSLOR. Känna att jag BEMÄSTRAR dem. Inte är hindrad av mitt HANDIKAPP.

(För ett tag sedan gjorde jag ett test hos min terapeut. Inte officiellt, det finns inte i någon journal. Men hon gav mig ett papper jag kunde läsa hemma, och om jag kände igen mig i påståendena var det troligt att jag hade en släng av social fobi. Utefter de svar jag fick fram, är det så att jag har antagligen en släng av social fobi. Men det går såklart att träna bort. Hepp!)

Det syns inte på mig. Vare sig att jag har en hjärnskada eller den sociala fobin. Jag kan faktiskt se ganska tjusig ut. Och sedan jag sydde massor med sjalar att ha i håret för att kunna dölja ärret och den konstiga utväxten så känns det hela ganska bra på den punkten. Att läsas av och betraktas som annorlunda bara för hur en ser ut, är en helt annan sak. Mycket grymmare på många sätt. Och nu kan jag också svara på frågan Vadgördu? på ett bättre och mindre obekvämt sätt. Något som var väldigt jobbigt förut.

Men ganska snart efter att jag öppnar munnen, märks det. Kanske inte så att den okända människan på en gång kan gissa vad som är konstigt, men något är det. Jag pratar inte med brytning, så det är inte det. Jag hatar att höra deras tankar rassla medan jag pratar. Vad är det som inte stämmer? Höra deras hjärnor arbeta febrilt med att sätta in mig i nåt slags fack de känner igen. Är hon full? Redan liksom? och direkt rasslar det till och så är jag den kvinnan. Har hon varit hos tandläkaren och fått bedövning? Men borde det inte hänga lite mer i kinden då? Är hon (wait for it) skadad på något sätt? Och då kommer det. Alla de erfarenheter av hjärnskadade människor de har på lager. Vilket kanske inte är många. De har kanske aldrig ens hört om att det är möjligt att prata sluddrigt, men inte ha afasi. Alltså att tappa ord. Det hade inte jag hört om innan.

Och nu säger ni: men kan du inte säga att du har en hjärnskada, och att du kanske pratar lite konstigt, så slipper du tänka på det? Jo, det kan jag. Men när? I vilken del av samtalet? Och vem? Är det bara till den jag pratar till? Eller de som står runt om, och kanske råkar höra? Ska jag ringa i en sådan där förkunnarklocka, ställa mig på en stol och påkalla uppmärksamhet  ”HEAR  YE, HEAR YE! JAG VILL HÄRMED BERÄTTA ATT JA, JAG PRATAR KONSTIGT, MEN JAG ÄR INTE FULL, OCH JAG KAN TÄNKA, PRECIS SOM ER! OM NI HAR FRÅGOR STÄLLER JAG EN SKÅL SÅ NI KAN SKRIVA ERA FRÅGOR PÅ SÅ KAN VI TA FRÅGESTUND SEN NÄR FESTEN ÄR SLUT!

Men hur gör jag med eftersläntrare då? Ska jag kanske göra en sån där förkunnargrej varje halvtimme? Så de också får höra? När jag tänker efter så vore det kanske inte så tokigt i alla fall. De kanske kommer tro att jag är sjuk i huvudet. Men det är jag ju också. Bäst att go all the way, så att säga. Och är det inte det jag håller på med här? Förkunnar.

HEAR YE, HEAR YE.

 

Att vara ett ärende

Jag misstänkte. Jag hade en tanke om att ”jo, så är det nog…”.  Men hoppades såklart. Det sista som överger människan är hoppet…

Jag får ingen sjukpenning. Ingen alls. Inte en spänn. Jag är sjukskriven. Jag har gjort en hjärnoperation. Det kan man tycka är helt legitim anledning till att vara sjukskriven. Och det är det ju. Men inte en spänn. Eftersom jag har en tendens att leta fel hos mig själv, fel som har gjort, dåliga val osv, gör jag det även denna gång. Jag letar och letar och letar. Men hittar ingenting. Det är ta mig fan inte mitt fel. Det bara är så. OLYCKLIGT:

Det är olyckligt. Du har fallit mellan stolarna.  Jag undrar om jag hade några stolar från början.

Jag satt med ansökan och skulle fylla i. Den är krånglig. Krånglig för någon som inte har fast anställning. Det var det redan förra gången, när jag blev sjukskriven förra gången, så det var ingen överraskning. Men jag hade en förhoppning att det skulle vara lite lättare denna gång. Jag kan fylla i tills jag kommer till ÅRSINKOMST. Ja. Vad är det för årsinkomst? Är det beräknad? Är det den jag tjänat? För jag har inte fått lön. Jag hann få lön från den lönebidragsanställning som jag har i en månad. En och en halv månad hann jag jobba. Jobba för lön. Jobba för lön som räknas.

Och årsarbetstid? Fastnade också där. Hur räknar jag där?

Så jag ringde. Kors i taket, jag ringde. Stop all the clocks, jag ringde. Tonight we´re gonna’ have a feast! On billighetschips. Jag ringde. Jag kan säga att jag pratar lite sämre efter operationen lite mer ansträngt, men jag ringde ändå. KBT by nödvändighet. Förr om åren hade jag lagt mig under trasmattan i köket och ylat, men inte nu. ”Det är… 201 nummer före dig i kön.” Fuck that.

Jag skriver ett mejl istället, trots att jag inte är säker på att det kommer komma fram eller hur lång tid det tar för dem att svara. Väntar. Otåligt. Kollar mejlen besatt. Uppdaterar, uppdaterar. uppdaterar.

Ringer dan därpå. ”Det är… 226… nummer före dig i kön”.  Börjar skriva fortsättningen på min postoperativa saga, som tog plats inte mer än 3 veckor sedan, medan jag väntar. Blir så inne i berättelsen att jag blir överrumplad när rösten kommer, inte en inspelad utan en riktig röst. Fumlar upp telefonen  ur fickan och börjar förvirrat förklara mitt ärende. Och nej, Jag får inga pengar. Jag har inte varit anställd i sex månader. Vilket är gränsen för deras SjukpenningsGrundande Inkomst. SGI.

”Vad du kan göra,” säger rösten ”är att skicka in papprena ändå, så ärendet behandlas och du får avslag och sen kan du vända dig till stadsdelen för att få ekonomiskt bistånd.” Jag hör i hennes röst att hon förbereder sig på ett utbrott av något slag. Att jag ska börja gråta eller skälla. Det hade jag gjort i normala fall. Om hela världen inte varit upp och ner. och varit upp och ner de senaste tre åren. Jag befinner mig i en våg. På en surfbräda. Så, ja, den normala reaktionen hade varit att gråta. Eller skälla. Och säga saker som att ”Är det verkligen lösningen? Att fler tvingas vända sig till socialen?! Ni har ju skapat regler som är omöjliga att följa för människor som har varit sjuka eller som inte är fast anställda! Är det omedvetenhet eller ondska?!”

Men jag är van att vara i Utanförskapet. Att vara en del av de Utsatta. Alla beskrivningar, alla epitet. Jag har vant mig. Jag säger ingenting av det. Vet att det inte hjälper. Vet att det bara är en liten handläggare utan makt som sitter där. Så jag fortsätter bara ”men hur ska jag fylla i här då, på årsinkomst…?” Och jag har redan tagit mig över gränsen. Redan tagit mig igenom chocken och skammen av att behöva vända mig till soc. Jag vet redan. Jag är redan ett Ärende. Jag förväntar mig inget annat.

Men eftersom hela stor del av min tillvaro handlar om pengar, eller att jag inte har några, tänker jag på BYRÅKRATIN. Det meningslösa i att skicka in en ansökan bara för att de ska handlägga det och ge mig avslag så jag kan skicka det till en annan myndighet. Och vad det KOSTAR att göra det. Vad mitt avslag kostar att handlägga och avslå.

Efteråt tänker jag på att det är en märklig moment 22 jag hamnat i. Förra gången hade jag motsatt problem. Jag hade tjänat pengar, men det räknades inte, eftersom det var timlön, och alltså inte det jag skulle tjäna i framtiden. Nu så har jag en planerad anställning, men det räknas inte heller, eftersom jag blev sjukskriven en och en halv månad in i anställningen.

Men jag gråter inte längre. Gråter inte, även om min situation är precis lika desperat som förut. Jag har gråtit nog för mina myndigheter och deras utövning. Jag fyller i mina papper och väntar på avslag.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑