Integritet å sånt

 

Det här är kanske en dålig idé. Mitt liv från den 10 mars-10 finns ju noggrant dokumenterat i journaler. Mina tankar kring det hela är kanske sista gnuttan av integritet jag har kvar. Å andra sidan vill jag kanske väga upp den bilden av mig själv. Inför mig själv. Så att mina minnen av den här tiden inte bara blir journalanteckningar.

 ”På akuten väs återställd dock otroligt ledsen.” Journalanteckning från akuten på sös 10/3- 10

För ett år sedan konstaterade man att jag hade någonting i huvudet. Jag hade fått ett epilepsianfall och förlorat medvetandet. Det hade inte hänt förr.

Nåt sjukt. ”Det kan vara allvarligt” sade läkaren på akuten när jag satt barbent i landstingsskjorta på hans kontor.”Ok.” sade jag. Men han utvecklade inte mer. Han sade inte ”Cancer”. Och jag frågade inte ”cancer?” Tänkte bara.

Det kunde vara en kärlmissbildning i huvet. ”Ett trassel” Som professorn i neurokirurgi kallade det när jag en månad senare satt på hans kontor. Inte barbent denna gång. ”Ett kavernom.”

”Men det stämmer inte.” Det såg inte ut som ett kavernom ska se ut. Alldeles runt stor som en femkrona. ”Atypiskt kavernom. Kanske.” Och jag skulle inte ha dom symptomen jag hade. Det stämde inte heller. Så fler tester. Och ännu fler tester. Jag blev sämre. Kunde inte koncentera mig, och blev mer och mer medveten om hur trögt det gick att prata. Det kändes som att vara full hela tiden. Men försöka låta nykter. Man kanske kommer undan med det, men det är otroligt ansträngande.

Fredag 7 oktober vaknade jag efter en eftermiddagslur och kände att jag inte kunde prata alls. Och handen ville inte lyda när jag skulle sätta på mig glasögonen. Jag prickade fel hela tiden. Jag ringde upp pappa som svarade.

”Hej” sade jag.Det blev tyst.

”Ska jag komma?” Sade han

”Ja.” Sade jag..Sen satt jag i mörkret och tittade mig i spegeln tills pappa kom.

Huvudet började värka när vi stod i väntrummet på akuten på SÖS och pappa försökte förklara min sjukdomshistoria.

Vi fick komma in i ett bås och ligga på brits, sen ett annat bås medan pappa drog historien igen. Huvudvärken blev värre. Som migrän, tryck tryck och dunkande. Allt var grått. Jag minns inte hur jag fick dem att förstå det, men en panodil hämtades av en sköterska som skyndade vidare till en annan patient. Då började jag kräkas av huvudvärken. Mango från Matdax i Högdalen över hela britsen och golvet. Kräkpåsar hämtades. Sic-Sac, som det så fyndigt heter. Läkaren ville göra röntgen. Men helst inte med morfin. Men jag hade ju så ont? Väntan. Kräkningar. Hade de glömt att jag hade ont. En gubbe i andra båset intill mig skrek ”ajaj”. Jag avundades honom. Han kunde åtminstone skrika ”aj”. Nån frågade om jag ville ha en kudde. ”Jag vill inte ha n ån jävla kudde, jag vill ha morfin!” Ville jag skrika. Men kunde inte. Så jag slog till mig på benet i ren frustration. Jag tror att han fattade för jag fick ingen kudde. ”Emma” grät pappa och höll mitt hår när jag kräktes.

In till röntgen. ”Du måste ligga stilla med huvudet” sade någon. Hur fan ska det gå till när huvudet kommer sprängas i bitar i vilken sekund som helst?

Tillbaka till båset. De har glömt att jag har ont och att de inte har gett mig nånting.

Läkarrösten var tillbaka och sade att röntgen visade att det var en blödning i kavernomet och det hade orsakat ett tryck Det var det som orsakade huvudvärken. Men jag hade ju fortfarande inte fått nåt smärtstillande? Hur skulle jag meddela att jag behövde det.

Läkarrösten sade att han skulle ringa till KS och meddela vad som hänt, jag var ju trots allt deras patient.

….

Han hade pratat med KS och de hade gått med på att ta in mig.

….

Jag spändes fast på en sittbår och utrullad. Kylan slog emot mig när vi kom ut på ambulansinfarten. Fortfarande ont, fortfarande kräks. Pappa fick inte plats och skulle komma efter i bil, mamma skulle komma i taxi. Ambulansen proppfull med sladdar och slangar som hängde från taket och dinglade när bilen svängde. En plastgrej var spänd över munnen som jag kunde andas i. Det här händer, tänkte jag. I mitt liv. Nu.

Annonser

2 thoughts on “Integritet å sånt

Add yours

  1. Fortsätt så. En upplevelse som den här ska man inte hålla för sig själv. Dessutom berättar du så ärligt och levande. Generation X-sarkasm. Fragment ur en helvetestid. Skriv mer. Nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: