9 oktober 2010, morgon – NIVA

Jag andades. Då måste jag finnas. Jag hade syrgasmask och skallen värkte. Men inte på det gamla sättet. Mer i skallbenet, inte innanför. Nån pratade med mig. Operationen hade gått bra. Jag låg på en avdelning som hette NIVA. Mina föräldrar var här och ville träffa mig. Somnade.

Vaknade. Mina föräldrar var där. De klappade på mig och talade med mjuka röster. Jag klappade på dem också. Höll min hand på deras kinder. Orkade inte vara vaken, även om de var där. Ville se på dem, men orkade inte hålla ögonen öppna. Oartigt att somna när man har besök. Men jag måste blunda. Somnade.

 —

Vaknade. Jag var törstig. Men kunde inte be om vatten. En sköterska frågade om jag kunde du lyfta armarna. Högerarmen lyftes över huvudet på mig, men trots att jag ville lyfta den andra också låg den kvar på täcket. Det kändes som att musklerna spändes, men ingenting hände. ”Kan du le?” Jag log. ”Jättebra”. Somnade. Långt senare, några dagar efter, insåg jag när jag prövade att le åt mig själv i spegeln att höger mungipa drogs mot örat, men vänster kind hängde slappt.

Vaknade. En sköterska frågade om jag ville borsta tänderna. Jag nickade. Då måste jag ju få lite vatten åtminstone. Men när jag försökte dricka den ynka deciliter som jag hade fått att skölja med, ryckte sköterskan undan muggen, ”Nejnej” i förmanande ton. Jag var instängd i mitt eget huvud. Med en känsla av att jag fortfarande var jag och att inget allvarligt hänt med mitt medvetande, men med inga medel att meddela mig själv på . Inga alls. Jag kunde inte fråga hur operationen gått till, om mamma och pappa fortfarande var var, om vad alla sladdarna var till för. Inte heller kunde jag få dem att förstå att jag fortfarande var medveten om vem jag var, att jag kom ihåg texten till ”Märk hur vår skugga” (Jag hade testat mig själv). Att huvudvärken hade slutat, men att jag var lite trött. Och gärna skulle ha ett glas vatten.

Jag skulle vägas, sade man. En gigantisk lyftanordning i som krokade i en slags hängmatta. Där skulle jag upp. Som en säl. Mina vita ben dinglade utanför hängmattan, de kändes märkligt tunga.

Det var redan konstaterat att jag inte kunde prata. Bara nicka och skaka på huvudet. Sjuksköterskan frågade om jag kunde skriva istället. Jag pekade på vänsterarmen som låg död på täcket. ”Jaha, du är vänsterhänt.” Kan du skriva med höger?” Hon tog fram ett block och en penna och jag försökte hålla i pennan med höger hand. Försökte skriva mitt namn. Handen löd inte, strecken blev på fel ställe och några alldeles för långa, några för korta. ”Ok, det gick ju inte så bra” sa sköterskan sprang iväg och kom tillbaka med ett papper med olika bilder på där det stod ”Jag fryser” ”Jag mår illa”, ”Sodavatten”, ”Smörgås” och ”Kaffe”. Med tillhörande passande teckning. Där kunde jag peka om jag ville något. Ordet ”löständer” fanns också och ”Doktor” med en bild på en skallig man i läkarrock och glasögon, med en liten sköterska bredvid sig med lockigt hår och hätta. Så jag kunde åtminstone be om mina löständer, även om jag inte skulle få nåt vatten. Sköterskan hade också ett papper med alfabetet, så jag skulle kunna bokstavera mig fram. Hon frågade om jag ville ha lite nyponsoppa. ”Nej inte direkt, jag vill ha vatten” kunde jag inte säga. Det är väl bättre än inget, så jag nickade. Det var verkligen bättre. Somnade.

Annonser

One thought on “9 oktober 2010, morgon – NIVA

Add yours

  1. Älskade. Jag vet. Jag har åkt där under raden av lampor med raster som ser ut som glittrande våfflor när det går fort. Jag vet att fragmenten som kallas minnen inte kommer fram bakom dörrkarmarna, hur hårt jag än försöker, för att jag fick ”sovmedicin” som gör att ”du ska glömma att du varit med om allt det här otäcka och jobbiga”. Att vara en liten köttklump mitt i ett rymdskepp av slangar, pysande, väsande och tickande. Och trots det absurda och otäcka nynna ”You are my lycky star, you are my lyckylyckylucky staaaaar” som Ripley när hon sköt ut det sista stora Alienmonstret 1979.
    Det blir bättre. Kampen är tröttsam. Mest för att du blir trött på att du inte ger upp. Emma min älskade väninna. Jag bär dig nerbäddad i mitt hjärta. Jag höljer över dig mitt täcke av kärlek och omtanke och låter ditt huvud vila på kudden där det står broderat: Du ÄR i mitt liv. Och jag klappar på din panna och hoppas att du kan vila en stund medan jag håller vakt mot horisonten.
    Kärlek/ Carina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: