12 – 14 oktober 2010 – Kroppsvätskor

 Undersköterskestudenten fick bannor. Han hade inte tömt min kateter. Man måste tömma innan det når till det här strecket, sa undersköterskan och pekade. Ja, just det, ok, sade studenten. Hrm, ursäkta, men jag vill påminna om att det är mitt kiss ni pratar om och att jag finns i rummet, sade jag inte.

Katetern skulle bort. Känslan av att ständigt vara kissnödig skulle försvinna. Säg till nästa gång du har kissat, sade man. Så att vi får ta ultraljud på hur mycket du har kvar i blåsan. Nej, jag ser ingenting! Sade sköterskan när jag en stund senare var färdigkissad och den kalla gelen hade smetats ut nära ljumsken. Hon drog med sökaren. Nej, du verkar inte ha någonting kvar! Jag har aldrig sett nåt sånt! Jag blev märkligt stolt. Kom och se, kom och se, undret från Stureby! Kvinnan som kan kissa ut allt hon har i blåsan! Alltid nåt. Kan man skriva det på CV:t?

En morgon hade jag fått mens. Vad gjorde man då? Jag vet såklart vad man gör när man är en vanlig person, man går ut och köper skydd, och tar en tablett eller två. Men hur gör man när man ligger på sjukhus och inte kan prata? Efter frukost var det dags för dusch och rena lakan. Jag såg ingen annan råd än att peka på den rostbruna fläcken på lakanet. Oj då, har du fått mens? sade undersköterskan. Jag nickade. Som en hundvalp som har gjort en oopsie på vardagsrumsgolvet. Jag är trettioett år, fullt mentalt kapabel, men måste peka på mina egna mensfläckar.

Jag hade börjat prata igen. Jag kunde säga ”ja ”och ”nej”. Och ”hej”. Jag minns det inte som något revolutionerande. Det borde det ha varit. Att kunna använda min röst igen. Att kunna forma munnen och ljud kom ut, rätt ljud. Men det var det inte, konstigt nog. Kanske för att då i allt det förvirrande kaosartade virrvarret av nya förutsättningar och intryck hann jag inte med att fullt ut tänka på vad det innebar att inte kunna prata. Att jag skyddade mig själv från att tänka på hur det skulle vara om det aldrig kom tillbaka. Så, det kändes ganska naturligt. Rent kommunikationsmässigt var det ingen skillnad heller. Nick byttes ut mot ”ja”, huvudskakning mot ”nej”. Men ”hej” kändes trevligt att säga.

Undersköterskestudenten frågade om jag hellre ville att en kvinna skulle följa med mig och duscha. Jag har varit naken på scenen om och om igen. De som har sett mig naken skulle kunna fylla ett bostadsområde. Men då har jag själv valt det. Och i duschen kommer det rinna blod längs benet och ner i avloppet, och han kommer se det, och jag kommer se det, och vi kommer båda veta att den andre vet, men inte säga någonting. Och jag är trettioett och han är typ 27. Så om man får välja så… ja, då vill jag nog ha en kvinna

Hon vill inte att jag ska duscha henne, mumlade studenten till sköterskan ute i korridoren. Ja, men det kan inte hon bestämma, det blir som det blir, sade sköterskan. Ja, ok, jag tar väl henne då, sade hon sen och suckade. Jag hade gjort det jobbigt för dem. Jag ville säga att det var ok, och att jag förstod att man inte kunde ställa sådan krav när man låg på sjukhus, och att jag helt enkelt fick finna mig i situationen. Men det gick ju inte. Så när jag blev ledd till duschen av sköterskan, var det i rollen av ”den krävande patienten”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: