12 – 14 oktober 2010 – vackra ord och vackra undersköterskor

  Jag vaknade. Det var förmiddag. Oktobersolen letade sig fram genom persiennerna. Allt var tyst och lugnt. Gunnel ringde inte på klockan, AnnMari stönade inte. I stolen avsedd för den vakande personalen satt den vackraste varelse jag sett med en kopp kaffe i handen. Svart blankt hår, ögon stora som, jag vet inte. Tefat är ju kanske missvisande. Om man hade ögon stora som tefat skulle det se groteskt ut. Men de var stora i alla fall. Stora och bruna och vackra och snälla. Med fina ögonfransar. Jag rörde mig kanske lite, för hon upptäckte att jag var vaken. Tefatsögonen vände sig mot mig. Hej, sade hon. Och hennes röst var mjuk och snäll och lugn. Är du vaken? Ja, sade jag, för det kunde jag ju säga nu. Oj, kan du prata igen! Vad roligt! Kanske var hon från Iran? Eller nåt. Skitavacker. Vill du också ha kaffe? Frågade hon. Ja, sade jag. Det kändes ovant att inte avsluta med ett ”tack”. Oartigt, som att jag begärde kaffet. Men hon verkade inte ta det så. Då ska jag hämta en kopp till dig också. Mjölk? Nej sade jag. Hon reste sig och kom tillbaka med en kopp. Är det en bra dag idag? Ja, sade jag. Så var vi tysta. Hon återgick till sin tidning som hon hade i knät. Vi smuttade på vårt kaffe. Det var hon och jag.

Jag skulle byta sal. Var inte tvungen att vara övervakad längre. Det skulle bli lite lugnare, sade de, och det skulle inte komma folk och väcka mig varje timme. Och så fick jag ha mobil. Vad jag nu skulle med den till? Jag kunde inte prata, och sms-handen var trasig. Med högerhanden tog det en timme att skriva ”Hej! Jag mår ok”. Jag råkade skicka iväg flera tomma sms, till folk som jag inte alls skulle skriva till. En kille som jag pratat med på en dejtingsida, men inte träffat.

Hej, skulle det här till mig? Skrev han. Vi skrev till varandra på HP i somras. Long time no see! Läget? Ja, hur var egentligen läget? Tjena! Jo det är bra med mig, jag ligger på sjukhus och har opererat hjärnan. Angående den där dejten så måste vi nog skjuta upp den, jag kan inte prata typ, Och jag vet inte när det kommer tillbaka, eller om, men vi kanske kan höras framåt februari så får vi se? P o K/Emma

Nej det skrev jag inte. Delvis för att det hade tagit en halv dag att skriva. Men jag skrev inget annat heller. En annan man som jag hade träffat några gånger hade smsat också. Han undrade hur det var. Jag svarade inte. För komplicerat. Men det måste ha varit underligt när jag bara försvann sådär. Trodde kanske att jag hade tröttnat. Eller hittat nån annan. Att jag hade fått en hjärnskada fanns nog inte med på kartan. Låter ju som en person som spånar vilt för att komma på en ursäkt till varför man inte hört av sig. I klass med alienbortföringar..

Ehh, vahetre… jag fick en sånhär… hjärnskada. Så var det .En hjärnskada. Så jag kunde tyvärr inte höra av mig.

Men jag hade också fått sms från folk jag ville höra ifrån. Fina, hjärtnupande sms. Varje stöttande ord var som en extra filt eller en extra kudde där jag låg. Som att jag var inpackad i bomull, oåtkomlig för vassa kanter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: