12-14 oktober – Kommunikation

 Bandaget var borta. Det var en smal strimma rakat från mitt på skallen och ner mot örat. För att hålla fast huden där de hade öppnat satt det inte stygn, utan häftklamrar. Ett glimrande diadem. Som Frankensteins monster, skojade vi. När håret växte ut skulle det bli likna en gloria som stod rakt ut från huvudet. Som på ikonbilderna med Jesus och Maria.

Varje dag fick jag göra neurologisk status. Då kollar de om man kan lyfta armarna över huvudet, sträcka ut armarna från kroppen och peta sig själv på näsan. Man får också lyfta benen, ett i taget. Det där med armarna gick naturligtvis inte så bra. Vänsterarmen låg som vanligt kvar på täcket. Men det började hända saker. Först rörde sig axeln som jag ville, men armen låg kvar. Jag övade i smyg under mina långa innehållslösa dagar. Sen kunde jag lyfta armbågen lite. Det kändes hoppfullt. Även om det inte skulle komma tillbaka helt var det inte helt omöjligt att det skulle stanna som det var nu.

Det var rond. Jag måste ha varit en exemplarisk patient, då jag inte kunde ställa några frågor. Inte för att jag inte hade några. Huvudet bubblade av frågor. Men det gick som sagt inte att få fram dem. Jag hade kanske kunnat börja bokstavera mig fram, men tekniken var tidskrävande och tid är något som rondande läkare inte kan unna vare sig patienter eller sig själv. Så det enda jag sa vid dessa möten var ”hej” nåt enstaka ”ja” och ett avslutande ”hej”.

Den här läkaren pratade snabbt. Man visste inte riktigt vad det var för nånting, förklarade han, det kunde vara ett kavernom, men det skulle man först veta när man tog ut det. Operationen skulle ta cirka tre timmar, var jag allergisk mot några läkemedel eller narkos? ”…Nej” sade jag. Med ett ”hej” försvann han. Jag lämnade ensam med mina funderingar. De hade ju sagt att det var ett kavernom efter operationen? Eller hade det inte gått bra? Hade de inte fått ut allt? Skulle jag opereras igen? När skulle det bli i såna fall? Det hade ingen sagt… Jaha, det var väl bara att tugga i sig. Men skulle mamma och pappa få reda på att det blev operation igen?

En sköterska kom förbi någon timme senare och sade att jag ju redan hade gjort min operation och att läkaren hade missförstått. Jag skrattade lite. Men det fanns egentligen ingenting att skratta åt.

Besöken var alltid trevliga. Även om jag minns min frustration över att det gick så långsamt att förmedla mig. Det blev uppbrutet och hackigt eftersom jag tänkte och associerade så mycket snabbare än jag kunde kommunicera. Jag använde mig ömsom av alfabetspapperet, ömsom av mobiltelefonen och ömsom av kroppspråk. Med alfabetspapperet förde jag fingret som anden i glaset och stannade på diverse bokstäver. Jag var tvungen att se till att de jag pratade med hängde med och fattade var jag var någonstans i ordet. Hälften av gångerna tappade jag bort mig i halva meningen. Och gav upp.

Systrarna kom på besök. De fick se ärret. Moa blev lite blek. Jag berättade med diverse egenhändigt påhittade tecken och kroppsspråk att det bubblade i öppningen när jag skrattade eller nös. De blev ännu blekare. Det var dags för middag. Jag fick peka på menypapperet vad jag ville ha. Och att dricka? Frågade sköterskan. Det fanns ingen tom flaska på bordet, då kunde jag inte visa.

”LO… KA.”sade jag Hon tittade upp. Granskade mig. Nån smak? Ville hon veta. ”CI…TRON” sade jag. Ok, sade hon, tittade på mig igen och gick ut. Jag hade sagt någonting. Bokstäver hade kommit ut på rätt plats ur min mun, ansiktsmusklerna hade gjort som jag ville, lytt mina instruktioner. Systrarna såg förvånade, glada och lättade ut. Jag jublade. Inom mig.

Annonser

2 thoughts on “12-14 oktober – Kommunikation

Add yours

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: