Filmscener eller kommunikation#2

  Om det här hade varit en film, så hade nästa steg varit, nu när jag ”knäckt koden”, att jag nu kunde prata lika snabbt som Clabbe, hade det varit en musikal så hade vi sjungit ”den spanska räven rev en annan räv” tillsammans. Sköterskor, läkare och medpatienter och allt. Men det var ju ingen film. Jag kunde fortfarande inte säga mitt personnummer, trots att några av undersköterskorna propsade, annars skulle jag inte få min medicin. Jag försökte peka på personnumret på armbandet där det ju stod och på så sätt visa att jag var fullt medveten om mitt eget personnummer även om jag inte kunde säga det. Nej, du måste säga det, sade hon. Hurdå? En del av den såkallade neurologiska statusen gick ut på att man skulle säga var man var och vilket datum det var. Det gick ju inte heller. Jag visste ju allt det där, men kunde inte förmedla det. Jag funderade på varför det var utformat på det viset. Hade det aldrig hänt någonsin att en neuropatient bara hade svårt med talet? Var jag ett unikt undantag som man aldrig hade hört talas om i hela världen, som omkullkastade all forskning man gjort på området, och att man var tvungen att omvärdera alla rutiner man hittills utarbetat? Och i så fall, var var tv-teamen som skulle berätta min märkliga historia för omvärlden?

Mellanbror på besök. Jag hade kvällen innan kunnat säga ”Apelsinjos”. Eller snarare ”A…PEL… SIN…NJOS”. Pappa hade inte hört mitt Loka Citron och blev mycket chockad och tagen. Och glad, naturligtvis. Och jag med. Det måste ha varit märkligt att höra sin dotter i trettioårsåldern säga sitt första ord. Och det var inte ”mamma”, eller ”pappa”, eller ”titta” som första gången, då, när jag var bebis, utan ”apelsinjuice”.

Men nu var alltså mellanbror Mårten på besök. Vi pratade om tv-serier tror jag. Tekniken för kommunikation var hackig och långsam och förvirrande, jag bytte mellan olika, och det gjorde mig frustrerad. Jag ville ju säga så mycket, tankarna trängdes i huvudet på mig, och fick jag inte ut dem fanns det en risk att de försvann. Så jag började prata istället.

Jag minns det så. Att det var enklare på något sätt. Jag sade en hel mening. Med fyllnadsord och allt. Orden kom mycket entonigt och långsamt. Det var bara en lång radda av stavelser, orden höll inte ihop, och man kunde inte urskilja några extra pauser mellan orden. Jag hörde mig själv och tänkte att det här är ju obegripligt. Det finn inte en människa som skulle begripa det här. Jag avslutade meningen och det blev tyst. Mårten var också tyst. Han förstår inte, tänkte jag. Nu kommer han säga va, och jag kommer vara tillbaka på ruta ett igen. Ja, precis, sade Mårten. Men jag tror att…

 Han hade förstått. Och han fortsatte att förstå. Jag hade ”knäckt koden”. Vi pratade under hela hans besök. Det här är filmscenen tänkte jag. Brodern som känner och förstår vad protagonisten säger, när ingen annan gör det, och hur den nära relationen hjälper henne att rehabiliteras tillbaks till ett normalt liv igen. Kommer på bio i höst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: