Integritet å sånt#2

  Professorn hade varit på besök några gånger. Den strängt upptagna, ouppnåeliga professorn hade förärat lilla mig med besök. Han som hade haft gränsvakter i form av sköterskor som motade alla försök till att komma in i hans fort. Kors i taket. Kanske hade han dåligt samvete. Eller kanske var det skönt att jag nu inte kunde ställa några frågor. Allt var på hans villkor. Det var prat om rehab. Jag skulle såklart få komma till rehab, men det kunde dröja, det var lång väntetid.

Under tiden fick jag besök av avdelningens logoped. Fick ett papper med övningar jag kunde göra. O-I-O-I-O. Och ansiktsövningar, blåsa upp kinderna, skrynkla ihop ansiktet.

Armen blev bättre och bättre, nu kunde jag lyfta den ovanför huvudet i några sekunder, den svajade, såg ut som ett halverigerad kuk som inte kan bestämma sig för om den är kåt eller inte. Ganska kul.

Jag fick tillsammans med en sjukgymnast öva på att alltid placera armen så att den inte kom till skada. Det är lätt att glömma att den är där. De där rörelserna som går automatiskt och i synk med den andra armen, är plötsligt borta. När man byter ställning hänger den andra armen inte med och då kan den komma i kläm, förklarade hon.

Jag var uppe och gick. Kunde gå till toan själv. Utan hjälp. Men det var krångligt att ta papper. Drog i pappersändan med högerhanden för att få fart, sen snabbt stoppa den också med högerhanden för att inte få för mycket papper. Riva var krångligare. Jag pressade låret mot rullen för att klämma fast och rev i etapper av med högerhanden. Tidsödande. Men det gick. Jag ville inte ringa på klockan. Det är något så symboliskt i att kunna sköta sina behov själv. Den dagliga hygienen. Det är privatlivets sista utpost. I vissa situationer måste man acceptera att man inte kan, men man har någon slags föreställning om att det kommer komma långt senare, när man är åttio. Typ. Jag tror inte att man har mindre behov av privatliv när man är åttio. Om man har förståndet kvar, vill säga. Jag tror bara att det oftast kommer successivt och att man måste göra avkall på sin integritet i små etapper. Det är en normaliseringsprocess. Och till sist står man där och kan inte klä sig, inte äta, inte gå på toa själv. När man har varit med om en skada så överfalls man. Den nya situationen kräver flera avkall på integriteten på samma gång. Och det är då känslan av att ”nej, det går jag inte med på” infinner sig. Man har inget alternativ till hur man skulle lösa det på annat sätt, man bara vägrar. Som ett litet barn. Jag försökte bädda själv. Det blev såklart knöligt och fult, det såg jag ju, men det skulle inte komma någon och bädda åt mig, när jag kunde själv, åtminstone hjälpligt. Det var ju bara jag som skulle ligga i sängen.

Jag vill inte vara unik. Jag vill inte ligga i ett rum med folk tjugo till femtio år äldre än jag. Det här är en sjukdom för äldre. Jag vill inte vara på en avdelning där det hasar runt luddiga vita huvuden i korridoren. Rynkiga händer som darrande greppar om rullatorhandtagen. Jag har inget emot luddiga vita huvuden, tycker att det är ganska fint, men det är inte jag. Jag passar inte här. Vi har inte samma rutiner, inte samma intressen, inte samma erfarenheter. Jag kan inte prata med någon om någonting. Om jag kunde prata, vill säga. Sköterskorna behandlar mig likadant som dem. Som barn. Det är inte värdigt heller, men jag är inte van vid det. Är ensam.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: