fredag 15/10 – På väg tillbaks till nån annans liv

  Milkshake-sköterskan pratade. Han var glad över att jag börjat prata. Han frågade saker och jag försökte svara. Så gott det gick. Vi pratade om att jag var skådespelare. Eller rättare sagt, hade varit. Jag blev ivrig och satte mig upp stödd på armbågen. Min landstingsskjorta gled ner över ena axeln. Vänta, sade han, och drog upp den igen. Vi ska inte ha någon striptease, sade han och log lite. Jag borde bli arg, eftersom han dels hade bekönat mig i en situation där det så uppenbart inte handlade om kön. Jag kände mig lite tillrättavisad, som att han hade kommit på mig med att försöka förföra honom. Men bland alla motstridiga känslor inuti hittade jag också en liten liten glädje, över att det över huvud taget föll honom in att beköna mig. Och så skam inför den glädjen. Du är, och kommer alltid att vara en patriarkatkossa, som orienterar dig mot män. Även såhär, i stunder av livskris. FY dej.

Vad heter gruppen, ville han veta. LA-CRI-MO-SA. Va, sa han. LA-CRI-MO-SA, försökte jag. LA-CRI-MO-SA. Jag förstår inte, sade han. LA-CRI-MO-SA, försökte jag igen. LA-CRI-MO-SA. Nej, jag hör inte vad du säger. Hans-Anders kom in. Förstår du vad hon säger? Frågade milkshake-sköterskan. LA-CRI-MO-SA, sade jag igen. Nej, jag förstår inte, sade Hans-Anders. Jag försökte skriva. Men bokstäverna såg inte ut som bokstäver gör. Det var omöjligt att tyda, det kunde till och med jag se. LA-CRI-MO-SA, sade jag trött. Och gav upp.

Jag skulle få komma hem. Jag hade fått plats på Danderyd för Rehab, där man bodde, men åkte på helgpermis. Jag skulle få komma dit på måndagen. Jag ville hem. Ville verkligen hem. Ju piggare man blir, ju mer outhärdligt blir det att ligga på sjukhus. När man är riktigt dålig, är man tacksam för allt. Men så fort man blir lite mer sig själv, desto mer hör man sina grannar, blir irriterad över bristen på privatliv och springet i korridorerna. Den tråkiga maten, och de fula, korviga kläderna.

Mamma och pappa skulle hämta mig. Jag skulle få bo hos dem på helgerna. De hade med sig kläder, mina kläder. Mina jeans. Som jag har tagit på mig i hast så många gånger, försenad till nånting viktigt. Skola, eller möte eller rep eller jobb. Tio minuter har jag effektiviserat det till. Jag behöver tio minuter från att jag går upp ur sängen till att jag är ute utanför dörren och påväg till bussen. Fem går inte, då blir jag sen. Men tio går. I mitt gamla liv.

Varför har jag bara så otroligt tajta jeans? Det är svårt att dra med en hand. Som att dra på strumbyxor på en barbiedocka. Man får ta det i etapper. Och gylfen gick inte att stänga, gled ur greppet när jag försökte pilla i knappen i hålet. Men det gjorde inget, de satt uppe av sig själva. Lite bra var det ändå att de var så tajta. Mamma hade tagit med sig min cape, för att jag lättare skulle kunna få i armarna. Så stod jag där. I mina egna kläder. Jeansen från Acne som jag hade på mig när vi dragade som den manliga dansgruppen de Balkanska Tigrarna för en månad sedan. Den randiga tröjan som jag brukade ha under skinnjackan i början av min 50-tals period. Med en schalett runt halsen. Capen som jag hade när vi hade frukostmöte med den Kända Svenska Kvinnliga Komikern. Och de älskade skorna med spännen som jag hade köpt för att inte glömma min punkådra. Jaha, det var ju jag. Alla minnen som jag trots allt hade, men som var så otroligt avlägsna. Som att det inte var jag som hade levt det livet, utan att jag hade drömt det. Som att kläderna satt på fel kropp. Som att jag inte hade någon rätt att ha dem på mig, att jag var en bedragare.

Påväg ut till hissen stötte vi på tefatsögonen. Jag ville säga tack, tack för att du såg mig, och att du var så vänlig. Jag ville säga till mamma och pappa att titta där, där är den sköterskan som var så bra och fin och varm, och gjorde det lite lättare. Men jag kunde inte. Sade bara hejdå, och såg henne i ögonen för att försöka förmedla allt det där. Jag tror inte att hon förstod.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: