15-17 oktober 2010 – Det är nu det blir jobbigt.

  Jag grät. Inte nån vacker och skir gråt. Min gråt var stor och ful och svart och högljudd. Ett konstant ylande. Hur kan man ha så fysiskt ont när skadan sitter i själen? Och hur ont kan man ha innan man dör?

Jag hade gått sönder. Det var som att hela jag var fylld av glas och nu hade det gått sönder och stora glasskärvor skar upp min mage, mina lungor och mitt hjärta. Och fortsatte att skära. Glasskärvorna krossades till mindre bitar. Och mindre, som en evig process.

Livet är slut. Hur fortsätter man härifrån? Jag ser ingenting. Vill bara sluta. Sluta andas. Ligga i koma. Kan jag fortsätta leva? Med allt som har hänt. Vad händer om jag slutar, bara sådär?

Det är förbi, säger han dovt. Det är förbi med junibackens lilla Madick”

Jag såg mina föräldrars ansikten. Smärtan som spred sig från mig och ut i hela rummet och fastnade i dem. Ville inte det. Ville inte orsaka dem mer olycka än vad jag redan gjort. Ville inte skära upp sår i dem också.

Efter några timmar slutade gråten. Av utmattning. Var tom. Ingen rening. Det kändes inte bättre. Kände ingenting. Önskade att jag hade blivit en grönsak. Vegetativt tillstånd. Vad skönt det låter. Inte vara medveten om allt som jag nu var medveten om och som skrek inom mig. Om jag inte var medveten, så hade jag ju inte heller varit medveten om att livet var slut. Det säger ju sig självt. Inte medveten om att livet var slut, och att jag ändå måste fortsätta leva.

Det här var inte ett undantag. En vecka på sjukhus, en vecka för att vila upp sig och sen fortsätta som vanligt. Jag var inte längre Emma, skådespelaren. Skulle kanske aldrig bli igen. Jag var Emma, hjärnskadepatienten. Och nu skulle jag till Danderyds sjukhus. Det skulle fokuseras på skadan. Allt det som hade varit jag skulle inte längre vara intressant. Min identitet, som ändå inte hade varit fast på något sätt, utan som vacklat hit och dit, skulle omvärderas igen.

Stället jag såg framför mig i huvudet var som en slags fritidsgård. Eller gruppboende. En låg barack, med gardiner i fönstren och elljusstakar. Kanske ett stort kök med många kylskåp och ett antal spisar. Små sovrum med furumöbler. En nittiosäng, ett litet skrivbord. Och en manchesterstoppad besöksstol. Så man kunde ta emot besök. Ett vardagsrum med soffa där man kunde se på tv. Jag fantiserade också om människorna som bodde där. Ungdomar i rullstol, människor som inte kunde prata eller äta. Som satt med frukostfilen och blev långsamt matade av undersköterskor medan filen rann på haklappen. Och så jag. Jag kunde ju inte prata heller. Eller äta med vänster hand. Var tvungen att skyffla upp grejerna på gaffeln. Och spillde fruktyoghurt när jag åt frukost på morgonen, eftersom vänster ansiktshalva fortfarande var ganska slapp. Jag skulle passa in perfekt. Det var bara att tugga i sig. Att jag hade blivit en av de där som det är synd om. Samhällets svaga – den gruppen tillhör jag från och med nu. Aj. Insikt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: