17-18 oktober 2010 skräckvisioner

 Söndag kväll. Låg i sängen. Grät igen. Det slutade och började, slutade och började, som att jag egentligen inte alls slutade gråta, utan bara mixtrade med volymknappen. Minsta rörelse kunde utlösa nytt avgrundsylande. Glasbitarna rev upp, och rev upp. Hur länge tills jag oåterkalleligen går sönder? Att det som inte är trasigt i huvudet på mig också går sönder? Är det nu jag tappar förståndet också? I morgon är en annan dag. Början på någonting nytt. Något nytt och fruktansvärt.

Måndag morgon. Det var alltså nu. Pappa och jag i bilen, tog oss igenom morgontrafiken igenom Stockholms innerstad, de långa ormarna av bilar slingrade sig runt varandra. Nu åkte alla till sina jobb. Alla de där vanliga. Som har haft en stressig morgon, med barn som ska till skola eller dagis, hund som ska ha sin morgonpromenad. Som sätter sig i kontorsstolen och öppnar sin jobbmail. Och som kan säga, hej, hur har helgen varit, till grannen. Utan att tänka.

Körde in på avfarten till Danderyds sjukhus. Så många gånger jag hade tagit nattbussen hit från jobbet i Täby, för bara någon månad sedan. Jag hade aldrig insett att sjukhuset låg så nära. Precis vid bussterminalen.

Hus R42. Det såg inte ut som jag hade föreställt mig. Det var värre. Det var ett sjukhus. Ett riktigt sjukhus. Ingen paviljong, eller eget litet hus vid sidan om. Det var ett komplex med åtta – nio våningar. Vi skulle upp till plan sex. Kanske var det lite mer hemtrevligt där. En dörr med glas med en handdesinfektionsflaska upphängd i handtagshöjd.

En reception precis vid ingången som fortsatte i en korridor. En sjukhuskorridor. Pappa gick fram till receptionen och anmälde oss. En kvinna med vicksblå, medlidande ögon kom fram till oss och hälsade oss välkomna. Hon hade en tyst genomskinlig röst. Hon skulle visa oss runt lite, sade hon, innan det var dags att träffa läkaren. . Här finns det ett rum med pingisbord, som man får använda, bara man plockar undan när man är färdig. Ångesttrycket ökade med några kilo. Så nu måste man spela pingis också. Som nån jävla mellanstadieelev. Bara man plockar undan. Tror du att jag är dum i huvudet?

Jag var ett litet, litet barn som inte ville sova över på kollo. Som gömde mig lite bakom pappan och inte sa någonting. Ville åka hem till min mamma. Här är köket, sade kvinnan med vicksögonen. Och här är Christer. Hej, sade Christer, jag är också patient. Han stammade lite. Dd-du är ny? JA. H-EJ. EMM-EA sade jag och sträckte fram handen. Och tänkte stackars mej. Ju längre jag kom in, desto mer ökade ångesttrycket över mitt bröst. Här är allrummet, där vi äter lunch och middag, sade kvinnan. Man kan också titta på tv här. Det är sju som bor här just nu, men alla är ute på aktiviteter.

Skinnfåtöljer och en bokhylla med böcker och videofilmer. Skitlitteratur. Liza Marklund.

Det var dags att gå till rummet. Vi vek av till nästa korridor. Och här är ditt rum. Jag svimmade lite inuti när dörren öppnades. Det var ett sjukhusrum. Ett riktigt sjukhusrum. En sjukhussäng med gul landstingsfilt och med ett sjukhussängbord. En panel ovanför sängen med en larmdisplay och en rad med kontakter som man kunde plugga in sjukhusmaskiner i. Två sjukhusgarderober och en sjukhusdusch. På sjukhussängen låg två sjukhushanddukar, en liten och en stor. En med grön text och en med gul. LANDSTINGET. Här skulle jag bo. Mitt liv skulle utgå från den här platsen.

Undersköterskan med det vicksblå medlidandet lämnade oss ensamma, pappa och jag. Nu sköljde ångesten över mig och jag pressades nedåt. Jag pekade på sjukhussänglampan som hängde över mitt huvud. Titta. Titta pappa, det här är mina möbler, som jag ska ha. Jag ska bo här. Han verkade förstå.

Annonser

8 thoughts on “17-18 oktober 2010 skräckvisioner

Add yours

  1. Jag minns, och vill ändå nästan inte minnas. Och ändå förstod jag inte på en gång hur chockartat mötet med sjukhus/anstaltsmiljön var för dig. Enda trösten (?) är att jag ju vet att det blev annorlunda senare …

  2. Ja, det är svårt att förstå nu, även för mig, i ljuset av hur det blev sen, att jag mådde så dåligt av omställningen. Och tack, tack för att du läser och finns. Vad hade jag gjort utan dig?

  3. Hej. Jättetack för din blogg, för att du delar med dig och gör det så klokt och skriver så bra!

    Min svärmor gör en liknande resa som den du har gått igenom (och går igenom) just nu. Tack för att du skriver om hur det är.

    Lycka till med din rehabilitering. Hoppas att jag får följa dig mer. STOR KRAM! Och tack igen.

    1. tack, det betyder mycket att människor som är drabbade, direkt eller som anhöriga, kan ha behållning av det jag skriver – det är egentligen för er jag skriver. tack för att du läser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: