18 oktober förmiddag – skräckvisioner#2

En annan kvinna som presenterade sig som sjuksköterska kom in. Rutiner. Här gör vi si och så, mat äter vi då och då. Hon gav papper att fylla i, min hälsostatus.

”Jag kan sköta min personliga hygien – själv – med viss assistans – inte alls

Jag kan gå – själv – med viss assistans – inte alls”

och så vidare.

Doktorn kom in. Jag hade träffat henne på Karolinska. Hon hade en melodisk finlandssvenska som lät trygg. Hon förklarade att vi skulle göra lite tester och att jag skulle få träffa några fler, som jag skulle ha att göra med under vårdtiden, senare under dagen. Logopeden, sjukgymnasten och arbetsterapeuten. Hon gav mig en pärm med färglada plastflikar som jag skulle ha att sätta mitt veckoschema i, och hålla rehabdagbok, så att jag kunde hålla koll på mina framsteg. Den närmaste tiden skulle innehålla bedömningar och tester. Så att man kunde kartlägga vilka slags skador jag hade. Sen gjorde man ett indivduellt rehabmål i samråd med patienten. Sen började den egentliga rehabtiden.

Men nu skulle jag göra neurologstatus. Jag började känna igen det där. Blunda och sträck ut armarna och försök peta på näsan. Stå på ett ben och blunda, gå på tå. Följ pennan med ögonen. Titta rakt fram, ser du när jag vinkar här borta? Ja, det kan du slå dig i backen på att jag gör. Det enda testet som gick dåligt var att peta med fingret på näsan. Jag hade ingen styrsel i vänsterarmen, men det visste jag ju sen innan.

Och nu ska du få berätta själv vad som har hänt dig, sade läkaren. Jag har ju läst journalerna, men det är alltid bra om patienten själv får berätta, med egna ord.

Jo. såhär var det.

I-MA-R-SS-SY-PP-TÄ-CK-TA…TRÄ-CK-TRE -DE-ATT- J-A-G… H-AD-DRE-EPTT-KA-VE-NNR..RRN-ON…OM-OCH…FFFRÖ-R-EN-V-E-CKE…VE-CKEA-SE-DEA-MN-F-I-CK…JAG -E-M…EN- BL-ÖN…B-LÖ-N.. BL-Ö-D…NI-N… I-HJ-Ä-R-NA-RN.

Jäklar vad ansträngande. Jag låter ju helt dum i huvudet. Eller skadad i huvudet. Haha.

Doktorn lämnade oss och vi tittade på schemat för veckan. Bedömningsfasen. Såhär såg det ut:

Måndag: Träffa läkaren, träffa logopeden, träffa sjukgymnasten, träffa arbetsterapeuten.

Tisdag. 8.30-9.00 sjukgymnast 10.30-11.00 logoped

Onsdag 9.30-10.00 sjukgymnast 11.15-11.30 arbetsterapeut 13.00-14.00 kurator

Torsdag 9.30-10.00 logoped 10.00-11.30 kreativa gruppen 13.30-14.30 sjukgymnast 15.00-15.30 spelgruppen

Fredag 10.00 – 12-30 Matlaget 13.00-13.30 logoped

Ny oro. Nya tårar. Så många och stora luckor i schemat. Vad skulle jag göra då med mig själv? Vänta, antagligen. Med mig själv.

Spelgruppen. Det lät jobbigt. Jag såg framför mig nån slags klapp och klang-verksamhet, där man använde musik som terapi i grupp. Tamburiner, maracas och blockflöjt. Jag har gick på Adolf Fredrik och sedan dess kan jag inte lyssna på eller medverka i musik som låter illa.

Eller så var det en sällskapsspelgrupp. Alla som känner mig vet att det är ett skämt. Jag i en sällskapsspelgrupp. Det är humor. Jag har inte spelat spel sedan jag var fjorton och förstod att jag aldrig skulle tycka det var roligt och att jag faktiskt kunde välja att inte spela.

Och så matlag. Jag hatar att laga mat. Jag tycker att det är tråkigt och jag är dålig på det. Ska man alltså bedöma min hjärnskada utifrån om jag kan laga mat eller inte? Då är jag illa ute.

 Nu kom logopeden. Samma sak som med doktorn. Berätta vad som hänt. En stark känsla av att bli bedömd i varje rörelse och varje ord infann sig. På vilka sätt är hon skadad? Förstår hon frågor? Fattar hon skämt? Undertext? Det är ju det som är deras jobb, att analysera och bedöma omfattningen och vilka områden som är skadade. Logopeden gick.

Så var det dags igen. Stora tårar plaskade på kinden. Pappas oroliga, maktlösa ögon. Kan jag göra något?

TA-ME-J-HÄ-RR-IF-RÅM-N, sade jag.

En sköterska kom in och meddelade att det fanns lunch.

Jag grät.

Sköterskan kom in och sade att det var lunch och det var bra om jag kom och åt.

Jag ville inte att pappa skulle gå och lämna mig där. Jag ville inte sitta och gråta med okända människor över oxjärpar med potatismos.

Sköterskan kom in en tredje gång och sade att nu kallnade maten. Nu måste jag välja. Kräva att pappa tog med mig från det där hemska stället, eller andas några gånger och gå ut med rödpuffiga ögon, och träffa mina medpatienter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: