En dåres försvarstal

 

Paus. Tänk: Varför var första mötet med Rehabavdelningen så otroligt jobbigt? Varför var det så viktigt hur det såg ut på stället? Och varför blev jag så ledsen av sjukhusmiljön?

Det är med en fadd smak i munnen av jag läser mitt förra inlägg. Vilken snobb jag är! Så mycket pengar de lägger ner på mig och att jag ska bli bra – jag får till och med ett eget litet rum – och vad gör jag? Jag blir olycklig och vill gråta av en sketen sänglampa. Och hur ser jag egentligen på mina medmänniskor, de som jobbar på stället, och de som bor där? Vad gör mig bättre eller mer värd än dem? Varför kan inte jag acceptera en sjukhussänglampa när de uppenbarligen har gjort det?

Jag kan tänka såhär: På sjukhus förväntar man sig sjukhusmiljö. Det är inte meningen att man ska stanna länge, och därför spelar det ingen riktig roll hur sänglampan ser ut. Därför köper man det. Det är inte ens hem. Men Rehaben skulle bli mitt hem. För obestämd framtid

Och sen tänker jag såhär: Hemmet och hur det ser ut har blivit en viktig grundsten i byggandet av identiteten. Vem jag är ska spegla sig i vilken sorts brödrost jag har, vilka skåpluckor, vilket golv. Även om jag försökt stå emot det där, påverkas jag naturligtvis av att inte ha trägolv hemma, inte ha nån enhetlig stil och att jag inte har nån espressomaskin. Men jag har trots det valt saker som speglar mig som jag ”är”, en inte så tuff, lite skamfilad och fattig, men ganska charmig person, om jag själv får säga´t.

Att försöka connecta med en sjukhussäng och fundera på om den är ”jag” eller inte, är problematiskt. Om den inte är jag faller hela identitetsbyggandet med hjälp av prylar, det som alla håller på med. Och identiteten hade ju ändå fått sig en törn i och med att jag inte kunde prata längre.

Och om den är jag är det sorgligt. Vad är jag för person om en sjukhussäng är ”jag”?

Sen tänker jag: Själva rehabiliteringen hade jag ingen som helst bild av hur den skulle se ut eller innebära. Eftersom jag aldrig hade mött den världen förut. Jag visste ju att jag skulle få träffa logoped naturligtvis, men hur de mötena skulle se ut, det visste jag inte. Vad skulle jag göra på dagarna? Första mötet med den världen blev därför väldigt konkret och visuell, eftersom det var det enda jag visste någonting om. Därför: Ångest.

Play.

Annonser

4 thoughts on “En dåres försvarstal

Add yours

  1. Ångest för ”ful sjukhussänglampa” är ett symptom.
    Diagnosen är ”vem i helvete frågade MIG om JAG ville ha ett hål i huvudet?”.

    Så gråt om du vill. Noja över allt jävla skit du måste stångas mot. Om så för symptomet och inte diagnosen.
    Att vara en del av en sjukhusmiljö tar på krafterna. Men så småningom ger det också. Men det tar ett tag innan man orkar ta in det.

    Du kan vara tacksam. Eller förbannad. Eller både och. Vilket, ja det avgör faktiskt du.

    Håller om dig så knotorna knakar.
    Puss. ❤

  2. Fint att läsa, förstår så mycket bättre nu det jag såg och inte förstod fullt ut, men kände instinktivt ändå …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: