Eftermiddag 18 oktober – Att göra intryck. Ofrivilligt

 Pappa ville stanna, men jag hade bestämt mig för att ta mig an draken – resten av efterniddagen – själv. Vi bestämde att han skulle åka hem och prata med mamma, och sen skulle de komma under besökstiden på kvällen.

I allrummet satt de kring bordet, mina medpatienter. Fem stycken, Christer som jag träffat på förmiddagen, en kvinna och en man i fyrtioårsåldern, en ung man i tjugoårsåldern och en man i sextioårsåldern. Längst in på andra sidan bordet fanns en tom plats med tallrik. Jag gick runt bordet, satte mig ner och sade ett tyst hej, men tittade inte upp, riktade det inte till någon. De andra sade hej.

Vem är det här? Var min sociala kompetens också skadad? Jag kände mig som en, och betedde mig som, en blyg femåring. Köksansvarig kom småspringandes, ojandes över att nu var ju maten kall och hon skulle värma lite åt mig. Hon greppade min tallrik och började sleva upp potatismos och oxjärpar. Jag ville säga att det var ok, att jag kunde äta ljummen mat, men litade inte på att rätt ljud skulle komma ut, så jag sade bara tack. Eller snarare ”KATT”. Rätt ljud men i fel ordning. Hoppades att hon var så upptagen av sin egen uppgift så hon inte skulle registrera min felsägning.

Så satt jag där. Och väntade på min mat. Kanske kunde jag ta någonting att dricka för att ha någonting att göra så att ingen skulle fråga mig någonting och jag skulle oåterkalleligen avslöja min skada, och den skulle bli mitt signum. ”-Du vet. Emma. -Vem är det? -Det är den där tjejen som inte kan prata”. På andra sidan bordet stod en tillbringare med någon slags saft. På andra sidan. Då skulle jag behöva be om den. Jag skulle behöva prata. Annars kunde jag helt sonika kunna gå runt bordet, själv ta tillbringaren och tyst ta den till min plats. Otroligt oartigt. Dessutom kunde jag inte hålla i en tillbringare och framför allt inte hälla upp utan två fungerande händer. Jag lät bli. Och satt där. Christer och mannen i fyrtioårsåldern pratade om hockey. AIK och Djurgården. Jag kanske kunde ta en macka. Men jag skulle inte kunna bre smör på den med min obrukbara vänsterhand. Och då skulle jag behöva be om hjälp. Prata. Så jag satt där. Köksansvarig kom tillbaka med min mat. Vill du ha ärtor? Jag nickade. Vill du ha saft? Jag nickade. Så hade jag mat. Jag lade upp vänsterhanden på bordet, som jag lärt mig. Det var bra att det var potatismos, då skulle jag kunna använda högerhanden. Oxjärparna var svårt. De måste skäras. Jag tog vingligt gaffeln i vänsterhanden och placerade den med hjälp av högerhanden gaffeln i järpen. Med vänsterhanden som tyngd på gaffeln. Sen skar jag stora bitar med kniven i högerhanden. Varje ny bit krävde samma procedur från början. Patienterna började droppa av. Så satt bara jag och kvinnan kvar. Hon tittade på mig och frågade, vad som hänt mig. Jag började berätta kortversionen. Försökte i alla fall. Ingen har hört om vad ett kavernom är. Så det kräver alltid förklaring.DDET-ÄR-R-SSONM-M-ETT-TJ-ÄLR…KÄRL-NNU..NRYSS-TA-MN… KKÄÄRRRLLNNUYSSTTAANN… II-HJÄ-NAMN… HJJÄRRNNAMN.

Som en aneurism? Frågade hon. Jag vet inte vad en aneurism är. Kanske .J-JA, sade jag. VV-AB-D… VAD-H-AR-HÄÄ-MNRT… HÄÄ-NN-T – DEJ?

Hon berättade att hon fick en aneurism, det är tydligen vanligt. Jag frågade vad som är skadat hos henne. Hon berättade att hon hade problem med ord, högerhanden och minnet. Så reste hon sig från bordet och sade att nu var det fysträning som gällde. Jag reste mig också. Plockade undan min tallrik och mitt glas. I högerhanden.

Jag satt återigen på rummet. Och tittade och tänkte. Jag tänkte på kvinnan. Tänkte att det inte syns eller hörs på henne. Vad skönt det måste vara. Att kunna uppträda som en vanlig människa. Jag tänkte på de andra patienterna som jag träffat under lunchen. Det syns inte på dem, att de är skadade.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: