18 oktober eftermiddag – Tester

 Var var vi? Jo:

En kvinna knackade på dörren och presenterade sig som sjukgymnast. Jag fick berätta igen vad som hänt. Vi pratade lite om min skada och hur det skulle kunna ha påverkat min fysik. Jag berättade att jag tyckte om att styrketräna, men att jag inte hade gjort det på nästan ett år, eftersom jag varit så trött hela tiden. Vi skulle gå ner och göra några handtester och se hur pass skadad vänsterhanden egentligen var. Och så lite balanstester och snabbhetstester och sånt. Som vanligt, med andra ord.

Vi tog hissen ner och hon sade att hon brukade rekommendera att man tog hissen ner, men trapporna upp. Vi skulle ner till arbetsterapin för att göra handtesterna. Vi kom ner till bottenvåningen där arbetsterapin låg. Bakom en kodlåst dörr. En korridor, med olika rum. Där fanns möjlighet att jobba med lera, måla, sy och väva. Datorer som man kunde göra övningsuppgifter på och ett litet snickeri. Som en fritidsgård med sjukt mycket resurser. Vi gick in i ett litet handtest-rum. Hon förklarade att vi skulle göra tre olika tester som gick ut på styrka, precision och snabbhet. Först styrketest. Jag skulle klämma om ett handtag med varje hand i en minut. Jag fick börja med högerhanden för att ha något att jämföra med. Average. Vänsterhand. Sorgligt. Det var som att handen glömde bort vad den skulle göra och släppte greppet, för att komma på sig själv och greppa tag igen, men successivt lite lösare varje gång.

Nästa test skulle jag flytta över små klossar från en låda till en annan, på tid. Min vingliga vänsterhand och fingrarna som greppade klumpigt och barnlikt om klossarna, tappade dem och var tvungen att ta stöd mot lådväggen för att få upp dem.

Nästa test. Jag skulle sätta i små träpluggar i små hål och när jag hade satt i alla ta bort dem igen. På tid. Ännu svårare. Som att jag hade lovikavantar på mig. De här testerna är väl ingenting man gör som träning, det kan ju kännas ganska meningslöst att lägga i klossar i en låda, menade sjukgymnasten, men kan vara ett bra sätt att mäta på.

Det var som väntat. Vänsterhanden var nästan hälften så stark, hälften så snabb som högerhanden. Förut, i mitt tidigare liv, hade det varit tvärtom. Om man räknar så, hade handen förlorat tre fjärdedelar av sin förmåga. Men, menade hon, visst var det jobbigt att jag hade förlorat min huvudhand, men det kunde också hjälpa i rehabiliteringen. Jag skulle helt naturligt träna handen utan att tänka på det, just för att jag hade brukat använda den så mycket. Det verkade ju trösterikt.

Vi skulle till sjukgymnastiken som låg i ett annat hus.

Ner i kulvertarna under sjukhuset. Människor i arbetskläder svischade förbi på sparkcyklar. Vi gick snabbt. Det var svårt. Vänsterarmen hänge längs med sidan och fick mig att gå lite snett. Och att prata samtidigt som jag gick fick mig att gå ännu snedare. Som en fullis. Som när jag var på musikfestivalen Lollipop i tonåren och hade druckit Åkessons röda i tetrapack på fastande mage och vi skulle in till festivalområdet och jag gick ner i diket var femte meter. Eller som när vi i ettan på gymnasiet freeloadade champagne på treornas studentmottagningar och jag på den fjärde i ordningen var tvungen att ladda och koncentrera mig hårt för att kunna gå rakt över parkettgolvet för att hälsa på farmodern. Då var det ganska kul. Inte nu.

Sjukgymnastiken var som ett lite mindre gym. Några cyklar, löpband, pilatesbollar och maskiner. Precis som ett vanligt gym. Men det syntes att det var något speciellt på hjälpmedlen som fanns. I taket ovanför vissa löpband fanns det upphäng med sele så att man skulle kunna träna på bandet även om man hade problem att gå. Det syntes också på mängden personal i blå skjortor och vita byxor (smurfdräkten, som jag senare fick veta att personalen kallade den). Nästan alla som tränade på gymet hade en personal vid sin sida. Och så syntes det på klientelet. Äldre människor, folk i rullstolar och med kryckor utgjorde kanske hälften av alla som tränade. Några biffkillar eller pilatestjejer syntes inte till.

Vi skulle göra tester. Jag fick resa mig upp snabbt, hoppa upp jämfota på en stepbräda, stå på ett ben och så vidare. Jag fick testa hur många gånger jag kunde föra handen till hakan från höften under en minut. Vingligt och darrigt blev det. Springtester, gåtester och armstyrka. Armen var svagare, såklart.

Ett test gick ut på att jag skulle resa mig från en stol, gå så snabbt jag kunde och vände och gå tillbaka samtidigt som jag räknade ner från hundra och hoppa över tre siffror, alltså 100, 97, 94, 91 och så vidare. Ett mycket krångligt test. För mig alltså. Men inte att hålla reda på allt jag skulle göra, utan att överhuvudtaget kunna uttala siffrorna. Jag hann bara två siffror sen var jag tillbaka på stolen igen. HUMMNND-DDRA….NEIRRTTEI-SSSJUUU…

Annonser

3 thoughts on “18 oktober eftermiddag – Tester

Add yours

  1. Å, jag kommer ihåg de där studentmottagningarna vi var på.. Har ett snyggt foto på oss, från då, med marängsmulor på näsan som vi låtsades vara clown-knark. Kram.
    Ps. Du skriver så bra, Emma!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: