Att skylta med sin identitet

Jag skulle till Huddinge sjukhus för rehab igår. Som alltid när jag ska gå ut någonstans och måste ha hjälmen, kammade jag håret, satte på mig hjälmen som idag doldes av en bylsig keps. Drog fram hårtestar runt öronen för att dölja de stora vita plastringarna som sitter fast i hjälmen och hakbandet. Satte vant upp håret i en slarvig tofs som gör att håret runt öronen hänger rakt ner, och det man ser av ringarna eventuellt kan tolkas som örhängen.

På bussen, de sedvanliga tankarna, ”Vad ser de, vad tänker de, ser de något?” Det går automatiskt, så fort jag kliver in i en avgränsad plats med folk, som kan ses som en grupp, ett kollektiv. T ex ”Busspassagerarna”. Även om de inte ser sig som en grupp, gör jag det.

Klev av pendeln i Flemingsberg och gick över Södertörns Högskolas skolgård, där elever tjugonånting satt i klasar på bänkar och på det höga berget med tallarna i mitten. Vissa med böcker och överstrykningspennor, andra med Takeawaylatte i handen och ansikten vända mot solen. Jag hade suttit sådär. För exakt två år sedan satt jag också där med latten och solen och puffärms-tshirten. Jag är livrädd för att jag ska träffa någon jag känner. Hela tiden livrädd.

När jag kom förbi och ut ur Södertörnområdet och gick mot Sjukhusområdet och Institutet, såg jag ett fint hår som satt på en kvinna som gick framför mig. En sån där intensivröd färg skulle jag också vilja ha. Hon verkade ganska blek, precis som jag. Varför hittar jag aldrig den nyansen när jag ska köpa hårfärg? Det kanske är salongsgjort. Då är det kört, det har jag inte råd med. Hon hade en tunn småblommig klänning i en flickig stil. Hela hennes person var flickig. Hon liksom studsade fram bredvid mannen som gick vid sidan om henne och kanske var hennes pojkvän. Studsade på ett återhållet sätt, som att hon hade känslor inom sig som måste tyglas, men hotade att spränga henne. Hon verkade glad. Hennes klänning var kortärmad, och när jag gick förbi henne, såg jag i ögonvrån tunna grå sträck på de vita armarna. Jag var tvungen att titta närmare. Det var ärr. Fem centimeter långa ärr i prydliga rader över hela armarna, från axlarna ner till händerna. Ärr med en halv centimeters mellanrum.

Och där hoppsade hon fram, utan ett bekymmer i världen, en total närvaro i nuet. De här kanske var en bra dag. Hon pratade och fnissade med mannen. Helt öppet. Med de ärrade armarna helt synliga, och påtagliga i den kortärmade klänningen. Och där gick jag. Med min kepsinklädda hjälm, nojandes över några plastringar som kanske syntes och vad folk i så fall skulle göra för tolkningar av min person. Som om det var relevant. Att alla, ALLA, även människor som jag inte känner, inte kommer känna eller ens prata med har rätt att tycka något om mig och att det betyder något. Att det betyder allt för hur jag ser på mig själv.

Annonser

2 thoughts on “Att skylta med sin identitet

Add yours

  1. Det finns för och nackdelar med att behöva ”skylta” om sina funktionshinder. Som du som har det så färskt och lever i en viss ovisshet vad som komma skall är det skitjobbigt.
    Kanske även svårt att behöva förklara sig, annars är det bara att strunta i vad andra tror och tänker. Oftast syns ju inte en hjärnskada på utsidan om resten av kroppen är någorlunda läkt. Det har funnits tillfällen i livet jag önskat att jag hellre varit rullstolsburen och haft skallen i behåll om jag finge välja. För att nämna något så är det tex när jag inte finner ord, inte kan koncentrera mig, inte kan räkna eller en sån enkel grej som att hantera en mobil eller dator utan problem. För varifrån ska den förlorade kunskapen hämtas när den vägrar att komma tillbaka?
    Jag hoppas innerligt att det går bra för dig!
    Kram!

    1. ja, det är väldigt tveeggat det där med synlighet. ibland vill man vara anonym och låtsas att man är en vanlig människa. och ibland hade det varit skönt med en synlig skada. Det där med att bli trött och inte kunna koncentrera sig, kan ju för folk som inte känner till uppfattas som sjåpighet. Men eftersom min skada är synlig i och med hjälmen, och direkt hörbar, så är det ju någonting som folk märker direkt. ibland skulle det vara skönt att kunna beställa kaffe utan att vara orolig för att fel ljud ska komma ut. och att jag direkt skulle uppfattas långsam och dum i huvudet också, vilket jag ju inte är.
      Jo det är verkligen tricky det där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: