19 oktober 2010 – Morgonrutiner och ingenting

 Morgon. Jag var i rummet som jag numer måste kalla mitt. Märkte jag när jag öppnade ögonen. Sköterskan kom in och väckte mig. Jag skulle möta en annan sjukgymnast för tester nere i gymmet, säger hon. En undersköterska skulle gå med mig dit så att jag hittar. Jag hittar i alla fall. Jag var ju där igår. Men sade det inte, det är för krångligt. Låg kvar i sängen. Trött. Jag är alltid trött på morgonen. Hon kom in en andra gång. Nu måste jag kanske gå upp om jag ska hinna. Klockan är tjugo över sju. Mitt möte med sjukgymnasten var inbokat till klockan nio. Det skulle ta fem minuter att gå.

Jag förstod ju att jag inte kan hålla fast vid mina gamla morgonrutiner, som innebär att gå upp en kvart innan jag ska gå. Såklart kan jag inte det. Men en halvtimme räcker gott och väl för att äta frukost och kanske duscha på. Så i princip kunde jag ligga och dra mig till kvart i åtta. Hade jag räknat ut när jag låg där i sängen. Klockan fem i halv åtta kom sköterskan åter in i rummet med medicinen och sade att nu skulle jag nog verkligen behöva gå upp om jag ville hinna äta frukost. Jag gav mig. Men sur som ett omoget krusbär.

Fem över halv åtta var jag ute ur rummet. Oj oj oj, vi undrade var du var någonstans, sade köksansvarig och drog med mig in i köket. Där stod frukostsaker uppställda på kylplattor. Vad vill du ha, macka, youghurt? Hon verkade stressad, så jag nöjde mig med att peka på sakerna jag ville ha. Hon hade säkert inte tid att vänta på att jag skulle säga mina långsamma ord klart. Hon började bre mina mackor. Grönsaker, gurka, tomat gurka tomat? Jag nickade. Hon langade på en gurkskiva på min smörgås. Man fick inte ta sin frukost själv, av hygieniska skäl, verkade det som. Kvart i åtta var jag klar med frukosten, trots att jag inte som jag brukade, hade kastat i mig, utan tagit små små tuggor. Tio i var jag klar med allt. Och satt och väntade på sköterskan som skulle ledsaga mig till gymmet. Satt bara där och stirrade på morgontv:n och tänkte på att jag hade kunnat sova tjugo minuter till. Minst. Jag hatar att inte ha det stressigt på morgonen. Om man har det stressigt, slipper man tänka på sängen och hur skön den var att ligga och blunda i.

Undersköterskan som skulle hämta mig kom fem i halv nio. Då skulle vi gå. Hon pratade hela vägen och jag sa jahaha, och nej och jahaha igen. Säger du det, sade jag inte. Det funkade inte.

Lunch igen. Oxjärpar? Nej det kan det ju inte ha varit. Inte två dar i rad.

Sen, ingenting. Ingenting förrän middag. Jag skulle ju få besök såklart, men det var efter middagen. Jag satt i min säng och smsade med kusinen som pluggar till läkare. Ondgjorde mig över min situation. Ett fängelse. Men jag fick inte ens träna. Tittade på serier och tänkte igen på att det här är mitt liv. Att sitta på en sjukhussäng och titta på serier. Så ofta jag drömt om det här. Att allt bara skulle pausa och att alla måsten alla saker som hopade sig över mig bara skulle pausa. Att göra ingenting. Att ha tid att titta på en hel säsong av någonting, i sträck. Nu kröp det under huden i nacken över axlarna och bröstet. Över knäskålarna och in i knävecken. Det blev svårt att andas. Nu när jag inte fick göra något annat.

Annonser

3 thoughts on “19 oktober 2010 – Morgonrutiner och ingenting

Add yours

  1. Det första som dök upp i min skalle var Kents låt där de sjunger ”först kom ingenting, sen kom ingenting”….
    Leda är en mycket tråkig sysselsättning och jag vete katten om det är den bästa rehabiliteringen. Är något för tråkigt så tappar jag koncentrationen på stört, gäller även om det är någon person som pratar.
    Under alla mina år som hjärnskadad har jag ALLTID varit enormt morgontrött . För mig är det ett måste att få ta det i min egen takt annars kommer stressen och då är jag inte kul att tas med 🙂

  2. Kom hit via länk på twitter. Försöker skriva en intellektuell uppskattning men dina ord och ditt språk skär mina futtiga försök i strimlor, så därför; djävlar vad bra du skriver! Har läst långt i din backlog och är helt tagen. Önskar dig all den framgång du kan mäkta med!

    Tack för att du delar med dig!

    1. tack. tack. det värmer otroligt mycket att höra. mer än du anar. Språket har ju varit så väldigt viktigt för mig alltid, men nu när det verbala, det som kommer ut ur munnen är skadat har jag mer och mer koncentrerat mig på det skrivna ordet. Och det har på något sätt blivit en viktig komponent i mitt nya identitetsbyggande. Mer viktigt än någonsin. Så tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: