Déjà vu

 Tillbaka. Ett steg fram och två tillbaka. För några timmar sedan fick jag mitt tredje epilepsianfall någonsin i livet. Men det här var det värsta.

Första gången minns jag ingenting av. Det var då jag åkte ambulans för första gången och allting startade på något sätt.

Andra gången var en vecka innan blödningen. Den 28 september 2010. I perioden när jag försökte få kontakt med min läkare eftersom jag upplevde att jag bara blev sämre och sämre.

Jag hade gett min bror i födelsedagspresent att vi skulle gå på föreläsningar tillsammans. På ABF. Företrädelsevis något som man inte har så mycket koll på. Jag skulle därmed inte gå på föreläsningar som var genusrelaterade. Det kan jag för mycket om. Vi hade pratat om det, att det skulle vara som att lyssna på P1. Att få kunskap om sånt man inte visste att man var intresserad av. Vi hade valt en föreläsning som handlade om nutida litteratur om Ryssland och läget i det forna Sovjet. Något som ingen av oss visste något om, men som skulle var väldigt spännande att få en inbick i.

Föreläsningen var som de flesta föreläsningar på ABF är. Ganska varierande kvalité på talarna, allt från folk som inte verkade ha gått utanför sin skrivarkammare sen -85, och nu yrvaket blinkade mot oss åhörare. Som små mullvadar. Blandat med ordvirtuoser och estradörer. Publiken bestod som vanligt mest av 60+are, mestadels vanliga personer, men också några galningar som vandrar mellan ABF-föreläsning och ABF-föreläsning som oroliga stadsduvor med sina i förhand förberedda handskrivna A4-ark. Och en moderator som mest liknade en vikarie som desperat försökte hålla koll på en barngrupp. ”Kan alla vara lite tysta, så vi kan börja?” Fantastiskt. Jag älskar sådana upplevelser. Det är då man känner sig som mest levande, att allt kan hända. Där, i detta försök till struktur, som är på gränsen till total kaos och hotar att tippa över. Surrealistiskt, men underbart. Jag älskar ABF. Och förhoppningsvis lär man sig nåt nytt också.

Efter föreläsningen var vi uppspelta, min bror och jag. Vi satt på tunnelbanan och analyserade ämnet, vad vi lärt oss och hur det hade varit. Mitt i ett resonemang kände jag att det höll på att hända någonting med mig. Kunde inte med en gång sätta fingret på det, men nåt höll på att hända. Jag tystnade. Kunde inte prata längre, så mycket visste jag. Musklerna i vänster ansiktshalva drogs mot örat och jag började skaka. I vänster axel och överkropp. Jag lutade mig framåt och min bror tog tag i mig och höll mig. Under hela tiden höll han mig. Jag skakade, som om jag grät häftigt, men det gjorde jag inte, även om jag ville.

Och jo, jag ville gråta, men kroppen var helt upptagen med att darra och skaka, som att jag var helt frånkopplad från den. ”Det är väl det här som är ett epilepsianfall kanske”, tänkte jag. Då kommer det gå över. Men det gick inte över. Mellan att tåget körde in till Hötorgets station, då anfallet började, och Gamla Stan höll det på. Uppskattningsvis fem minuter. Men som kändes som hela min livslängd, såklart. Jag var utanför min kropp och blev smärtsamt medveten om hela vagnen. Han som satt innanför mig i rutan, som var fast i och med att vi blockerade vägen. Jag tänkte på hur jobbigt det skulle bli för honom om han skulle av när vi satt där. Hur skulle han göra då? ”Ursäkta mig, men… jag ska gå av….?” Och hur vi skulle göra då. Säga att ”nej, det går inte just nu, vi håller på med ett epilepsianfall här, du får vänta med att gå av tills vi är klara.” Som tur var gjorde han ingen ansats att gå av. Jag tänkte också på om någon lyssnat på vårt samtal innan. Då det nog såg ut som att jag grät så jag skakade analyserade jag vad jag hade sagt precis innan och hur man skulle tolka att jag brast i gråt mitt i den meningen. Som handlade om Ryssland. Samtidigt tänkte jag ”Nu dör jag, nu dör jag, nu dör jag, nu dör jag.” Om och om igen. Mårten höll i mig. Och på något sätt hjälpte det. Då hans kropp var stark och stabil kunde jag släppa anfallet fritt, inte försöka hindra det. Om jag hade försökt nåt sånt hade det blivit svårt att andas. Jag kände hans bröstkorg höjas och sänkas och försökte koncentrera mig på det, och att låta min kropp andas i takt med hans. Och det hjälpte. Sakta avtog skakningarna.

Jag blev stilla. Helt stilla. Några sekunder. Sen kom gråtattacken. Den som det såg ut som att jag hade haft. Jag skakade häftigt igen av gråt den här gången. Mårten höll fortfarande i mig. Vid Medborgarplatsen avtog även den attacken, och vi kunde prata. Vi bestämde oss för att gå av vid Skanstull och åka till akuten på SÖS. På SÖS fick Mårten prata, då jag hade svårt att få fram ord. Jag fick göra min andra neurologiska status i livet. Nåt som jag skulle bli ganska van vid med tiden, men det visste jag inte då. Läkaren sjukskrev mig på heltid, jag åkte hem lite drygt en vecka senare fick jag blödningen.

Och nu har det hänt igen. Det är hemskt på så många plan.

Jag vaknadei morse, den 18 juni 2011, åtta månader efter operationen, med lite huvudvärk av att telefonen ringde. Det var mamma som sade att de var färdiga att åka, och de skulle köra över till mig och hämta det som skulle upp till Ljusdal, och som hade varit meningen att jag skulle komma över med innan de åkte. De skulle komma om en kvart. Det var en bok med klädmönster, mina halvvantar som jag stickat och tre meter mönsterpapper. Jag gick upp och gjorde lite kaffe. Lade vantarna i en påse och plockade fram boken. Sen hällde jag upp kaffe i en kopp drack lite och skulle precis gå och mäta upp mönsterpappret när jag märkte att något var knas med min vänsterhand. Jag kollar lite titt som tätt att jag har kvar rörelsen i vänsterhanden, typ spelar piano i luften med fingrarna. Att det inte är förlorat igen, på nåt vis. Men nu kunde jag inte röra den. En ny blödning, hann jag tänka. Jävlar. Varför? Sen märkte jag av ansiktet. Vänster halva var som bortdomnad och kändes stor, som när man har fått bedövning för att borra i en tand. Ansiktet och handen började skaka. ”Jaha, ett epilepsianfall.” Jag lade mig i soffan och låg där och skakade. ”Det här är inte så illa som förra gången.” Det kändes att det skulle gå över snabbt. Inom en minut var det över. Jag låg kvar litegrann. Spelade piano med fingrarna. Det gick. Prövade att säga ”hjälp” högt. Det gick också. Hjälp. Första ordet jag kom att tänka på. Lite lustigt, på nåt vis.

Annonser

5 thoughts on “Déjà vu

Add yours

  1. Vad rädd man kan bli – Hjälp låter nästan för futtigt!
    Skönt att det gick bra!

    Kramar i massor!

  2. … Eller gillar det här: nä, men ändå, gillar att du skriver det, och så bra, jag har läst!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: