20 oktober 2010 – Konstig gång och konstig pastasås.

Jag har inte dött. Bara haft lite ledigt. Men nu fortsätter jag, om ni inte misstycker.

VI var nån dag in i rehaben. Första veckan.

20 oktober

Ytterligare tester på cykel. Det testet som jag hade gjort på tisdagen hade inte registrerats sa sjukgymnasten. Så det vara bara att hoppa upp på cykeln igen. Jag fick ett pulsband runt torson, strax under brösten.

Jag skulle gå också på gångbandet. Jag är rädd för gåband. Jag är rädd för att ramla, snubbla och fastna och bandet bara fortsätter, och att jag fastnar med skosnören, kläder vadsomhelst och tillslut stryps. Men nån gång måste ju vara den första. Och nu var jag ju övervakad, så hon skulle ju kunna stoppa bandet innan jag dog. Jag började gå, vingligt som bambi på isen. Sjukgymnasten stod vid min sida och tittade hela tiden. Jag började tänka på hur det ser ut när jag går. Går jag konstigt? Fel? Och när man börjar tänka på hur gången ser ut, så börjar man gå konstigt. Hackigt, stapplande. Man får ingen jämn rytm. Hela tiden tänkte jag, bedömer hon gången nu, kan hon utläsa något av det? Nån hjärnskada?

 Arbetsterapin. Det var inte min ordinarie arbetsterpeut som jag skulle ha, utan en studerande. Jag har fördomar mot arbetsterapeuter. Men hon var söt. Yngre än jag. Vi pratade om hur mitt liv hade sett ut innan, vad jag hade jobbat med, vad som var skadat hos mig. Vad jag brukade gilla att göra. Jag berättade om min stickning och att jag gillade att sy.

Laga mat? Frågade hon. Gillar du det?

Nej. Jag tycker inte om att laga mat. Det är tråkigt, och blir inte gott när jag gör det. Jag skulle ju kunna laga mat, men det blir aldrig som jag tänkt det. Det är väl det där med ”kärleken”. Det känns på smaken att jag är uttråkad. Jag lagar oftast pasta med konstig pastasås. Men det skulle jag aldrig få för mig att bjuda någon annan på.

Så nej, sa jag. Skulle du ändå kunna tänka dig att laga mat, som ett test? Det är ett bra sätt att se hur man hanterar att ha många saker att tänka på samtidigt, hur man strukturerar och om man glömmer spisen på och sådant.

Ja, det kunde jag ju förstå. Jag gav mig. JJA-GG-S-KURRLLAE…SSSSK-URRLLE-KUMMN-A-B-AKA-NÅGÅ-NNTEINNG.

Bra, sade hon. Jag skulle få leta upp ett recept själv som jag ville göra. Ville och ville. Jag var väl så illa tvungen.

Lunch: oxjärpar. Nej jag skojar såklart. Men det smakade som det.

 

 

Annonser

3 thoughts on “20 oktober 2010 – Konstig gång och konstig pastasås.

Add yours

  1. Jag hatar också att laga mat. Min svärmor fick också vara med och baka häromdagen. På äldre , nej jag menar korttidsboendet hon numera bor på. Om jag tvingades laga mat skulle jag bli sur. Förstår dig helt. KRAM.

  2. Vad har du varit ledig ifrån, rehabiliteringen? I så fall var det nog välbehövlig semester, man blir trött på att passa tider och resultat som kanske väntar läääänge på sig eller aldrig dyker upp.
    Nu ska jag berätta vad som händer mig om jag är för trött när jag måste fixa mat åt mina tjejer: Pannkakor… jag fixar mjölet och mjölken men när äggen ska i smeten slänger jag skalet i smeten och ägget i soporna. Är glad över att jag har har humor och kan skratta åt det var gång, för det har hänt flera gånger. Min hjärnskada tog nämligen det logiska tänkandet och jag får ofta höra ”men mamma då”.
    Jag förstår dig, det finns ju de som kan detta med matlagning, så låt dem göra det åt oss 🙂 Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: