En helt vanlig ångest

Jag har inte sovit så bra i några nätter. Somnat sent. Vaknat sent. Men i torsdags förra veckan skulle jag till Huddinge på rehab så jag var tvungen att gå upp någorlunda. När jag kom hem hoppade jag över att vila, även om jag kände mig lite trött. Jag hade också slarvat lite med tabletterna, missat morgontabletten och tog den först när jag kom hem. Jag var trött vid åtta, som jag brukar. Men då kan man ju inte gå och lägga sig! Så det blev vid ett. Som vanligt.

Jag låg i sängen och försökte blunda. Det gick inte. Det kändes som om jag var för trött för att blunda. Eller kanske för speedad. Nu ska jag beskriva hur det känns fysiskt när jag är trött. Det värker lite i benmärgen. En svag, molande värk. Musklerna utanpå skelettet är svaga och trötta. Huden och musklerna sitter fast för hårt på benen, trycker på och trycker in. Och det känns i näsan och i skallbenet runt näsan. Som en begynnande bihåleinflammation, eller efter en kallsup. Ibland trycker det också över bröstet. Som om i varje andetag är det någon som trycker med båda händerna över bröstet, för att sen lätta. Som en barriär jag måste ta mig över.

Och nu låg jag där. Och kämpade för att sova. När det började sticka i kroppen. Först i fötterna och händerna. Sen spred det sig upp över benen och magen och bröstet. Tillslut i huvudet. Som om jag blev nypt lite lätt av myror på olika ställen över hela kroppen. Jag tänker ofta på epilepsin nuförtiden. Om ett anfall kommer och när det gör det, hur jag ska göra då. Jag vet att anfallen i sig inte är farliga. Det är var man är som kan vara farligt. Till exempel om man står på en stege. Eller ligger i en loftsäng utan räcke och råkar ha ett ganska stort hål i huvudet. Det kan väl vara farligt. Det var det jag tänkte på nu, litegrann. Du har säkert liksom jag, sovit för lite vissa nätter. Det är inget farligt. Lite jobbigt att komma upp, kanske, och man är inte på topp den dagen, produktivitetsmässigt. Men nu är sömnen nödvändig i ordets rätta bemärkelse. Jag kan inte sova fyra timmar längre och tänka att det löser sig, sen. Jag kan nog inte förklara insikten och skräcken av att man kanske får ett anfall i sömnen. Försök somna då. Och den moment-22-liknande situationen då man vet att för lite sömn kan framkalla anfall. Man måste sova, för man riskerar annars att få ett anfall, men man vågar inte sova, för tänk om man får det i sömnen. Och ramlar ner. Och slår i huvudet. Sitt helt öppna huvud. Sitt mjuka huvud som inte tål att skakas om . Och de satans stickningarna som bara fortsatte. Kunde det vara för att jag slarvat med tabletterna? Höll jag på att få ett anfall?

Jag var rädd. Sömnen som inte kan forceras fram. Totalt vaken och medveten om vad som hände i min kropp, stickningarna som sköljde över mig. Ett tryck över bröstet, svårt att ta ett andetag. Mobilen. Tack gode gud för Androider. Mina svettiga fingrar gled över displayen. Lyckades skriva in vardguiden.se. Sök: Stickningar, andnöd. Resultat: 5 artiklar. Alla handlade om ångest. Och depression. Och panikattacker. ”Har du känt dig..?”

Jaha. Så det var bara lite ångest. En helt vanlig liten panikattack. Jamen då så.

Annonser

One thought on “En helt vanlig ångest

Add yours

  1. Kan inte komma på nåt som ger rättvisa att skriva, blev så tagen av det hela. Men vi lyssnar på Beate Grimsruds En dåre fri nu. Hon beskriver ibland ångest. Din ångestbeskrivning kryper närmare inpå en, tycker jag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: