Matlag. Fredag 22 oktober 2010

Vi satt runt ett bord. Matlaget. Vi skulle laga mat.  Som ju namnet indikerar.  Vi satt varannan patient varannan arbetsterapeut. Det skulle delas ut uppgifter. ”Jaa”, sade min arbetsterapeut. ”Du Nicklas gillar ju att laga mat”. ”Ja”, sade Nicklas. ”Det gör jag.” Nicklas hade snaggat råttfärgat hår och var i tjugoårsåldern. Han hade ett långt rött ärr som slingrade och förgrenade sig i fler över bakhuvudet. ”Jag tycker om att laga mat. Ja.” Han pratade snabbt och var lite stirrig i kroppen. Myror i brallan. ”Kan vi sätta upp dig på varmrätten då, kycklingfileer i chilisås?” ”Ja ”sade Nicklas, ”ja det blir bra, jag tycker om att laga mat”. Och Kerstin, du kan väl göra förrätten, melonskivor med parmaskinka. Och Alice, du kan hjälpa Nicklas med varmrätten. Hon vände sig och skrev upp namnen Nicklas, Alice och Kerstin. ”Ja, och du Ivar?” ”Jaa…” sade Ivar. ”Ivar har ju en fru som gör det mesta i köket. Eller hur?” ”Jaa, sade Ivar. ”Men Ivar brukar skära salladen. Vill du göra det idag också?” ”Jaa, det kan jag göra” sade Ivar. ”Då skriver vi upp Ivar på sallad,” sade arbetsterapeuten och vände sig mot tavlan igen. Och du Emma, sade hon och tittade på mig. Vad vill du?”

Skulle jag våga? Säga meningen som poppat upp i huvudet på mig. Det var för perfekt för att missa ett sånt guldtillfälle. Spelade ingen roll om det misslyckades, jag måste säga det.

”JJ-AA-G-V-III-RLL-OO-SSK…OOCKKSAÅÅ-H-AA…EE-MN…FFFRR-YUU.”

Jag hade sagt det. ”Jag vill också ha en fru.” Jag hade skämtat. Mitt första verbala skämt sen operationen. Jag har samma humor. Det gick långsamt och blev konstiga ljud lite här och där, men jag hade gjort det. Skämtat. Jag var samma person. En lite defekt version, ett måndagsexemplar, men ändå JAG. Jag var felsydda Acnejeans, och inte Rocky från HM.

Det blev tyst en stund. Men sen de hade skrattat. Lite osäkert, men ändå. Eftersom det tar tid, och timingen är det viktigaste i humorsammanhang visste de inte om det var skämt eller allvar. Men det kan man låtsas var medvetet. Som en del av humorn i skämtet.

”Haha, du vill ha en fru?” sade arbetsterapeuten. ”Det kan vi tyvärr inte erbjuda här, men du kan få ansvara för efterrätten: Kan det passa, glass med maränger och chokladsås?” ”O-KK-AAEEE-II” sade jag. Chokladsås. Det kan man ju inte misslyckas med. Men det kunde man tydligen.

Chokladsås. Vatten, kakao socker och lite salt, stod det. Det går ju inte att göra fel på det. Jag hällde i ingredienserna och placerade vispen i vänster hand med hjälp av högerhanden. Man skulle röra tills såsen tjocknade. Jag rörde och rörde och rörde. Folk stökade bakom mig. Prat i öronen och färg och form i rörelse i ögonvrån. Jag kunde inte stänga av. Som en hultsfredspelning bakom ryggen. Kunde inte koncentrera mig på vad jag gjorde, och kände trycket över bröstet öka och synintrycken förändras.

”Hur mår du, Emma? Om du behöver vila så finns ju sängen” Jag nickade. Okej. Det är ju bra att det finns en säng. För dem som behöver det. Men nej, jag är ju inte en sån person, som behöver vila. Gamla människor vilar. För att de är trötta och svaga. Jag är inte svag. Och var inte trött alldeles nyss. Och chokladsåsen är inte klar. Alldeles för vattnig. Så jag rörde på.

Jag började bli svettig i håret och det kändes obehagligt i nacken och i armhålorna.

Jag rörde och rörde. Var tvungen att byta arm varje halvminut. Såsen tjocknade aldrig.

”Behöver du vila, Emma?” frågade arbetsterapeuten. Jag skakade på huvudet. Nej, jag har ju bara hållit på i en kvart. Och såsen är inte tjock än. ”Det finns inte tillräckligt med maränger och ingen grädde”, sade någon. Det hade inte handlats rätt saker. ”Det blir alltid såhär när hon ska handla” sade en annan. Men man kanske kan skära lite frukt, sade den första. Typ banan och äpple och kiwi. Det har vi ju.

”Emma man kanske kan göra så att man skär lite frukt istället. Det finns ingen grädde och för lite maränger.” Jag nickade. Men såsen var inte tjock än. Om jag skulle hinna skära också måste det börja hända nåt med såsen snart. Jag rörde lite mer frenetiskt. Ljudet blev burkigare men samtidigt lika distinkt och vasst och omöjligt att tänka bort. Det kändes som om nån petade in tops alldeles för långt i mina öron. Jag kände hur blodet i kroppen successivt rann i ådrorna, från huvudet och samlades i fötterna. Vissa färger blev gråa och andra mer distinkta.

”Emma, du ser trött ut” sade arbetsterapeuten. ”Nu är sängen upptagen, men du kan ju sätta dig en stund och dricka lite vatten.”

”SSS-OOÅÅÅ-SSRSS-EEE-RRN…” sade jag desperat. ”OO-CH…BF..FFFSS…FFRR-OOU-RRKKT-EMN…” ”Sätt dig ner så skär vi frukten och rör i såsen. Sen kan du fortsätta om du känner dig pigg igen. Jag sjönk ner på en stol och rann ut över den som en påse varm sylt. Nån kom med ett glas vatten. Fan va dålig jag är. Jag drack och såg på hur arbetsterapeuterna gjorde det som jag egentligen skulle varit ansvarig för. Hur skulle de tänka om det? Jag visste ju att det var matlag, men samtidigt en utvärdering av mig. Vad jag klarade av och inte. Och hur jag lägger upp arbetet. Jag känner ju att jag inte är skadad på det sättet. Jag blev ju bara lite trött. Men kunde inte vila, även om jag var helt snurrig. Nej, jag kunde inte sitta där och se dem arbeta. Så jag gick upp på darriga ben och tog vispen från arbetsterapeuten och började röra igen. Äntligen tjocknade den. Jag hällde upp såsen i en kanna.

Maten var uppäten och det var dags för efterrätten. Min sås. Alla tog av såsen, och började äta. Jag med. Den var salt. En salt chokladsås. Jag hade lyckats misslyckas med en chokladsås. Något av det enklaste man kan göra.

”Såsen var god” sade Nicklas. ”Emma, såsen var god, det var den. Den var god.” Men det hade han sagt om allt som hade serverats. Även om förrätten, melonskivor invirade i smörgåsskinka. (Det hade blivit något missförstånd och parmaskinkan som hade varit tänkt, hade inte inhandlats)

Jag hummade lite. Snart var det över, och det som var kvar av såsen skulle hällas ut i vasken. Jag skulle kunna lämna det där bakom mig och smaken av saltsåsen skulle rensas bort i munnen av kaffe och te och vatten för de olyckliga som hade varit tvungna att smaka på den. Jag är så DÅLIG!!!!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: