Grepphjälpmedel och klassisk musik-Torsdag 21 oktober 2010

Jag är fem år. Och ny på dagis. Vill inte vara här med människor jag inte känner. Som jag inte vågar prata med. Som jag inte kan prata med. Alla tekniker jag lärt mig, sociala spel, alla lager jag under åren byggt upp, för att skydda mig själv, mitt eget, självet, är raserat. Jag har byggt mitt liv på språk och nu är det borta. Kvar är bara den där surblyga femåringen som hellre viskar till mamma, än pratar direkt med fröken.

Jag var alltså fem år när jag tog mig ner till arbetsterapin och kreativa gruppen. Dörren stod vidöppen till ett rum med ett stort bord i mitten och hyllor längs väggarna med lerfigurer, muggar, kannor, vaser och ljusstakar. Antagligen alster gjorda av patienter genom tiderna. Vid bordet satt redan en man och kvinnan från min avdelning. Mannen satt i rullstol. Hej, sade en kvinna med grått hår i lös knut. HHA-EJJ, mumlade jag. På bordet stod penslar i en kruka, vattenfärger och akvarellfärger. Diverse böcker med akvarellteknik.

Jag satte mig. Kvinnan i knut kom fram till mig. ”Här finns ett block och du kan ta penslar eller akvarellpennor, vilket du vill.” Jag tog en bok och akvarellpennorna. Bläddrade i boken. Foton på landskap och teckningar bredvid hur man ska gå till väga, steg för steg, för att måla av landskapet i akvarell. Det är ju fusk, tänkte jag. Man ska ju inte måla av en målning. Det blir för meta. Nej, jag ger mig på att måla av fotot. Instruktionsböcker är för mesar.

Jag kunde inte hålla i pennan. Hur mycket jag än ansträngde mig. Pennan var liksom mjuk. Jag var tvungen att lägga handen på papperet och sätta pennan i handen för att det ska fungera. Med svaga, långsamma rörelser började jag föra handen över papperet. Smala, darriga streck. Jag måste ta om greppet, ta om och ta om, pennan gled, hur hårt jag än höll.

Flera personer började droppa in. En kvinna i kort hår som hette Agneta verkade det som. Hon pratade mycket. Om vad hon hade målat förra gången och hur hon hade tänkt och vilka färger hon hade använt. Och vad hon hade tänkt göra nu. Var det tänkt att jag också skulle göra det? Prata? Var det därför de hade satt upp mig i den här gruppen? Att jag skulle lära mig att prata och umgås med okända? Jag vill inte. Jag blir så olycklig när jag öppnar munnen. Så jag satt där bara. Tog inte chansen. Kanske skulle det valet vara det som hindrar min rehab. Men det sket jag i.

Det ser jobbigt ut det där, sade kvinnan i knut och nickade mot min hand som krampade kring pennan. Vi kan göra ett grepphjälpmedel, tyckte hon. Hon klippte till en bit av en skumgummiduk och rullade runt pennan och tejpade fast. Sådär! Hon gav mig pennan.

Det gick så mycket lättare. Men jag var trött i handen. Ibland gjorde den ofrivilliga utfall över papperet, det gick inte riktigt att styra, Om jag ville göra en rund ring blev det en halvmåne. Eller en skev fyrkant. Jag är så DÅLIG!!!

Kvinnan hade satt på klassisk musik. Sån där klassisk musik som är fin, men inte säger någonting. Stryker medhårs, liksom. Men det var skönt. Ibland behöver man strykas medhårs. När man är lite väl tilltufsad. Så jag satt där i min egen värld. Tänkte inte på nåt speciellt. Förutom på pennan i min hand och handens rörelser och att signalerna från hjärnan till handen gick fram som de skulle. Och att jag numer var en sån som behövde hjälpmedel för att kunna rita. Men det gjorde mig inte så mycket. Jag lyssnande istället på de andras småprat som jag inte tänkte delta i, blandad med intetsägande musik. En ganska trevlig torsdagförmiddag, på det hela.

Annonser

One thought on “Grepphjälpmedel och klassisk musik-Torsdag 21 oktober 2010

Add yours

  1. Va, skönt att du är här igen, jag har saknat dig!
    Ja, suck vad tilltufsad du blivit. I ett sånt här läge skulle jag vilja fylla en hängmatta med bomull och lägga dig däri, så du blir omhuldad. så sätter jag på nån bra musik 🙂
    Musik är så läkande och jag är så glad att mina barn har laddat ner Spotify
    åt mig. Mitt problem är att jag inte kan namn på artister eller låtarna så jag skriver ett sökord och så kommer det upp en himla massa låtar som jag aldrig skulle fått tag på annars. Ibland kan det vara bra att inte ha minnet i behåll, jag har fått söka andra vägar. Fast visst har det gjort ont också.

    En stor varm kram kommer här!

    / Annika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: