Emma från framtiden

Jag hörde min röst i förra veckan. På den fasta telefonsvararen. Jag har hela tiden vetat att den har funnits där. Som ett dokument. Om mig själv. Den jag var. Hur jag lät. Jag har inte velat lyssna på den, inte vågat. Men jag har inte heller velat ta bort meddelandet, även om alla uppgifter jag säger där är inaktuella. Jag tänker på folk som förlorar någon som står nära, och sparar meddelandet som den förlorade personen spelat in. För att komma ihåg. Och för att det ska finnas ett bevis för att den personen verkligen har funnits. Och om man kan höra personens röst live, är det lite som att den fortfarande finns. Ju. Så var det för mig. Även om det fortfarande gjorde för ont att lyssna, fanns det fortfarande bevis för att jag inte jämt har pratat som jag gör nu.

Jag har inte velat ersätta det med ett nytt meddelande, eftersom jag låter som jag gör nu. Jag erkänner att jag hatar hur jag låter nu. Hatar inte lika mycket som förut, men dock. Hatar. Att meningarna som kommer ut inte stämmer överens med hur de låter i mitt huvud. Som ett ständigt pågående tillkortakommande. Jag borde inte tänka så, det vet jag. Jag borde inte koncentrera mig så mycket på hur det låter. Men jag hatar det.

Jag trodde att jag skulle bli så väldigt ledsen av att lyssna på meddelandet, ledsen över hur pass stor skillnad det var, och också tänka på att när jag spelade in meddelandet visste jag ingenting. Jag var en vanlig person som spelar in ett meddelande till andra. Som man gör. Jag tänkte att det skulle göra mig ledsen. Jag skulle trasas sönder inuti igen.

Men nu har jag hört det. Min röst. Som jag hör den i huvudet. Som den ska vara. Det som gjorde mig förvånad var att det inte lät så annorlunda. Det lät lätt, såklart. För två år sedan var det lätt att prata, även för mig Casual, är ett ord som kommer upp i huvudet. Jag pratade casual. När meddelandet hade spelats klart och pipet kom, slog det mig att jag borde spela in ett meddelande nu, och det gjorde jag. Och glömde bort det.

Några dagar senare lyssnade av svararen, det andra var från mej. ”Hejj det är…Emma. Frrån frram-tidern… Heiijdå.” Jag har sån humor!

Annonser

2 thoughts on “Emma från framtiden

Add yours

  1. Ja shit, va mycket du får sörja över!

    Utan humorn hade jag själv lagts under jord för länge sedan. Jag har visserligen inte förlorat talet, men väl en viss förmåga att hålla tankar rätt i styr och svarar därför ibland totalt fel eller spottar ur mig grodor som, den väluppfostrade flicka jag är, aldrig annars skulle ha sagt. Skämmigt, men oftast lockar det till skratt och det bjuder jag på.

    Kram på dig medsyster!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: