Det var tisdag efter andra operationen. En vecka exakt. Jag hade varit uppe och besökt läkaren på rehab som hade tittat på ärret, tyckt att ”det är ju lite rött på några ställen men det ser ut som att det läker fint.”. Nu skulle jag ner till arbetsterapin för att fortsätta med pallen som jag hade börjat med. Ringde på och blev insläppt. Anna tittade lite konstigt på mig, ett dröjande ”hej” som om det inte var ett hälsningsord utan en fråga. En uppmaning till något mer. Jag tog fram mina pinnar som jag hade sågat till och började planera vad som skulle göras nu. Efter en stund kom Anna ut från kontoret och undrade lite var jag hade varit. Jag visste inte riktigt vad hon menade. ”Vi hade väl satt upp tid från halv tio?” frågade hon. Nej, det kunde inte stämma, sade jag, jag hade ju haft tid halv tio hos läkaren. Jo, jag tror att vi gjorde det, men jag kan såklart ha fel, sade hon.
Jo, vi hade satt upp tid från halv tio. Det fanns ingenting i mitt huvud. Det var inte så att jag hade glömt bort det och nu kom ihåg det, det fanns helt enkelt inte. Jag fortsatte jobba med mina pinnar medan en orosvätska pumpade ut i ådrorna på mig, från magen. Gjorde mig trött. Och rädd. Vi pratade om det, vad det kunde bero på, om jag var trött. Jo jag var trött. Men berodde det också på nåt annat? Nåt skadat i huvudet? Orosvätskan sögs upp av musklerna, benen, tills hela jag var en klump av oro. Och misslyckande. Tills det började sippra ut i form av tårar. Jag grät.
Tankarna på om jag verkligen kunde lita på mig själv fortsatte att surra runt hela dagen på rehab och hade inte slutat när jag tog bussen till Högdalen och tunnelbanan vidare till Svedmyra och BEA. Min favoritaffär. Inte den billigaste, men den bästa. Jag köper allt på BEA, gjort ända sedan jag flyttade till Stureby. Övervåningen, den välsorterade mataffären, som till och med har billigt lösviktsté. Och undervåningen med lampor, klädfärg, stickor och garn, verktyg. Och gummistövlar.
Idag skulle jag bara ha té. Så jag tog ingen korg. I dörren träffade jag mamma och pappa. De hade redan handlat. De hade bilen och frågade om jag ville ha skjuts. Ja, såklart, jag skulle ju bara ha té, det skulle gå fort. Den myckna snön hade smält lite och fryst till is och det föll ny snö hela tiden, så alla var klädda som Michelingubbar, även jag. Det surrade lite i huvudet på mig, och min täckjacka ångade inifrån, men inte så att jag föll svimmade. Jag skulle nog klara mig ut, eftersom jag bara skulle ha lite té och sen ut. I ögonvrån anade jag något klarlila och klargult i ögonvrån på väg till téet. Det var schampo i genomskinliga flaskor. Billigt schampo, såg det ut som. Det måste jag kanske ha. Nu när jag har så lite pengar. Billigt är bra. Jag tog en flaska och gick mot téhyllan.
Problemet med lösviktsté är att man måste använda båda händerna. En hand till att hålla papperspåsen och en hand att hålla spaden i när man skopar i téet i påsen. Men jag hade ju schampoflaskan i handen. Jag funderade att ställa flaskan på golvet, men jag orkade inte riktigt böja mig, var rädd att om jag gjorde det, och sen reste mig upp, så skulle jag bli yr. Så jag stoppade flaskan synligt i ytterfacket på min röda pumaväska.
Det tog lång tid att välja te. Inte lösvikten, det gick bra, det var bara Earl Grey. Det knastrade härligt när jag grävde ner skopan i plastbehållaren, en genomskinlig med lock, sån man brukar ha till godis.
Men jag hade tänkt på att jag drack alldeles för mycket svart té, med koffein i. Så jag skulle också ha något grönt eller rött té i påse, hade jag tänkt. Jag gillar inte grönt eller rött te. Grönt té smakar ingenting, och rött té smakar som om man har gjort té på ljummet vatten. Halm. Jag var ute efter té som var smaksatt med något som kunde dölja smaken av att det egentligen var rött eller grönt té. Jag gillar inte blommigt té, vaniljté eller örtté. Smaker som har förmåga att dölja är kanel, ingefära eller chaiblandning, som är både kanel och ingefära plus nejlika. Tillslut hittade jag ett rött té med kanel och ett grönt chai.
Jag hade mina tre téer i famnen och ställde mig i en kassakö. Det enda som gör att jag ibland drar mig för att handla på BEA är att folk storhandlar där. De kommer i bilar från hela söderort och lassar kundvagnar fulla. Därför blir det långa köer och ett stackars ensamhushåll som bara ska köpa té får vackert stå och vänta medan folk slänger upp fem liter mjölk, tre paket kött, grönsaker, potatis, chips och fem formfranska på bandet. Jag hade fått mjölksyra i armarna av att hålla téet i famnen, när jag äntligen fick lägga dem på bandet. Luften var fuktig av smält snö och folks ångande kroppar och andetag, och jag var glad att jag äntligen skulle få gå ut i den kalla, hala januarikvällen. Jag var också glad att jag skulle få skjuts.
Människor med tjocka jackor trängde sig förbi och runt mig när jag gick mot dörrarna och friheten. Men en man verkade ha riktning rakt mot mig. En galning, hann jag tänka innan han stannade mig och bad mig följa med. Det rusade i huvudet på mig av bilder och tankar. Tills det stannade på en bild av en flaska. En schampoflaska. Som jag inte hade betalat.
trasslet 
Önskar en fortsättning på denna oturliga trasselhistoria så snart som möjligt.
Det känns inte roligt att behöva säga detta, men för mig har mina minnesproblem bara ökat med åren, fast jag har inte ofrivilligt ”snattat”. Men glömt tider hos sjukgymnaster, tandläkare, föräldramöten och listan kan göras hur lång som helst. Skriver upp namn och tele på folk som ringt och skriver jag inte orsaken, så har jag glömt vem de är.
När jag är trött och stressad fungerar minnet mycket sämre och teflonminne är nog det som passar bäst på mig, i alla fall.
Kramis:)
Det är en så lång historia att jag var tvungen att dela upp den. Ja det är jobbigt att inte kunna lita på sig själv. Man får hitta på strategier för att kunna ta sig genom vardagen. Det som var så läskigt för mig var ju att ingen av de tester jag gjorde visade att minnet hade påverkats, det var bara talet och vänsterarmen. Och jag hängde upp väldigt mycket på det, att det bara var talet som var skadat. Så jag blev väldigt rädd och ledsen, dels att det kanske var fler saker som var skadade som inte hade visat sig på testerna, eller att det kanske var så att saker slutade fungera i huvet på mig. Och att jag tillslut inte skulle klara av någonting.
Tack för att du fortsätter läsa, och kommentera, det betyder mycket för mig!
Kram – Emma
Hej Emma!
Mina neurologiska tester gjordes 21 år efter min olycka, efter mycken tjat, tårar och ilska från min sida, om att det är något som inte stämmer ”där uppe”. Jag kände mycket väl igen Olof Palme på bilden, även vem vi hade som statsminister nu osv, när det gällde minnestestet. Jag var inte ”dum i huvet på det viset”. Problemet för mig, kom klart och tydligt när jag testades för ”hur många bollar jag kunde hålla i luften samtidigt”. Ett av testerna gick ut på att räkna och hålla siffror i minnet. Att säga dem fram och baklänges och talen utökades.
Jag har mycket svårt för siffror, det logiska tänkandet, att kunna passa tider speciellt om det är fler än 2 ! Hjärntröttheten tar sin kraft och efter det jag fick barn tog de ”den största bollen”. Jag klarade inte med alla tider som skulle passas till höger och vänster. Inte heller att arbeta + att ha barn och att samtidigt vara social var bara att glömma. Hjärnan slutade att fungera, det var med ett enklare ord totalkaos. Det var i detta läge kriget med försäkringskassan började. Hela jag blev bara sämre och sämre.
Att mitt minne försämrats radikalt beror på den stress jag utsattes för av min arbetsgivare och försäkringskassan. Till slut utökades mina diagnoser även med ”post traumatisk stressyndrom pga arbetsgivaren och försäkringskassan”.
Det lönar sig att vara snäll som Stefan Einhorn skriver i sin bok. Snäll både mot sig själv och andra.
Kram!!