Bara lite té #2 – 25 Januari 2011

Jag tänkte snabbt. Om jag bara följer med och förklarar så ordnar det sig. Om jag inte försöker låtsas som om inte jag vet vad saken gäller, ordnar det sig.

”JJAG VEET…VA-RD-D DAE-T HAA-MND-LARR OONM”, försökte jag, medan mannen gick före, tillbaka in i butiken, bakom drickabackarna, in på lagret, in i ett litet rum med en stol och ett bord med pappershögar på. Mannen bad mig sätta mig ner på stolen. ”DEET—VA-R B-ARA ETT MISSS-TAAG” försökte jag igen. Det här händer.

Han bad mig ta upp flaskan och jag gjorde det. ”DET VVA-R ETT MISSS-TAAG”, ekade jag.

Han bad om leg och jag tog upp plånboken. Sen frågade han var jag bodde. Jag svarade.

”Är det något jag borde veta om som kan vara viktigt? Frågade han sen.

Jag berättade på mitt stappliga sätt att jag hade fått en hjärnblödning i oktober förra året. I min enfald trodde jag att det på något sätt skulle förklara. ”Ojdå”, sade han och såg på mig med lessna ögon och ett snett leende. ”Vad jobbigt. Och så nu det här. Stackars dej.” Han frågade om jag bodde själv. Jo det gör jag ju. Han såg på mig med rynkade ögonbryn. Det var inte bra. ”Jag kommer göra en polisanmälan nu. I framtiden är det bra om du har med dig nån när du ska handla.”

Då brast det. Jag grät för andra gången den här dan. Men nu gick det inte att stoppa. Jag grät som om jag aldrig skulle sluta. Jag grät dels för att det hade hänt, men också för att han tyckte att jag inte var kapabel att bo själv, att handla själv. Jag såg framför mig att jag skulle tas in på något slags vårdhem, liknande de jag hade arbetat på i min ungdom. När de anställda sköter ekonomin, övervakar städning, inhandling och hygien. Jag grät för att jag skulle ha en polisanmälan för snatteri i bagaget, ända tills jag dog. Det var bara en sketen schampoflaska. Som inte ens var dyr. ”Du behöver inte gråta, jag som är så snäll!” sade han.

På vilket sätt då? Skulle jag vara tacksam för att han inte slog mig med en batong? Min telefon började ringa. Den ringde och ringde. Jag grät och grät. ”DD-ET ÄRR MNO-RG MIN PAPPA”, fick jag fram. Butikskontrollanten hade ringt på en annan person som skulle sitta hos mig tills jag lugnade ner mig. Det gick inte att fortsätta förhöret när jag var sånhär, menade han.

”JJA-G ÄR LLUGNN”, sade jag och torkade tårarna. Han sade att han skulle skicka anmälan till polisen, men antagligen skulle det inte bli något av det. Det fanns inget uppsåt, menade han. Det ringde och ringde.” Det är min pappa”, sade jag igen. ”Han undrar var jag är. Han väntar utanför.” ”Då går vi ut till honom tyckte han. Vi banade väg mellan handlande människor, ut ur butiken. Där stod pappa, telefonen tryckt mot örat. Han irrade med blicken över folkmassan, i ett försök att hitta mig. Vi kom fram till honom, och lättnad sköljde över honom, för att sen ersättas av oro igen, då han fick syn på butikskontrollanten. ”Vad har hänt”, frågade han med blicken fäst på mig. Butikskontrollanten svarade. ”Emma har snattat”. ”Va”, sade pappa. Under tiden var jag bara stum. Det var som att allt i mig hade runnit ut tillsammans med tårarna. Jag var tom. Pappa frågade hur det gått till, men eftersom kontrollanten inte hade frågat mig någonting om hur det faktiskt hade skett kunde han inte svara på det, utan sade bara samma sak som han hade sagt till mig. Att de gjort en polisanmälan och att det antagligen inte skulle tas vidare, eftersom det inte fanns något uppsåt, med tanke på vad jag hade berättat om min skada och allting.” Men måste ni överhuvudtaget göra anmälan då?” Frågade pappa. ”Ja, det är policy. Vi polisanmäler alla snatterier. Det kan jag inte göra något åt. Jag skulle begå tjänstefel om jag lät det passera”, sade kontrollanten. ”Och”, tillade han, ”som jag sade till Emma är det inte bra att hon bor själv, och att hon borde ha någon med sig när hon handlar, med tanke på hennes situation”. Pappa invände att jag hade bott och handlat själv i två månader och att det hade gått bra. Ja, men ändå.

Annonser

6 thoughts on “Bara lite té #2 – 25 Januari 2011

Add yours

  1. SUCK! Ja, det finns bara en sak man önskar sig när man blivit sjuk eller skadad – att få bli frisk igen. Men tyvärr är väl detta bara en början på din historia som kommer kantas av både svåra och lätta misstag och missförstånd. Som om kampen inte vore tillräcklig ändå…

    Superduperkram!!

  2. Som sagt, kölhalas borde dom, omänniskorna, strukturfascisterna, paragrafryttarna, som inte har några hästar alls hemma, har bara sk-t i huvet!

  3. Jag vet inte vad jag ska skriva för allt känns bara så fånigt i jämförelse med din historia. Jag rehabiliterar mig efter en ryggskada, milslånga ifrån din skada så egentligen borde jag inte ens få uttala mig MEN jag kan känna igen mig så mycket i det du går igenom och det gör så fruktansvärt ont.
    Jag vill nog bara sända någon slags tröst. Ditt öde berör mig verkligen. När man är frisk tänker man aldrig på att man skulle kunna vara sjuk och när man är sjuk är det enda man vill att vara frisk. Jag går runt varje dag som en skugga av mitt forna jag och allt jag skulle vilja göra, vara imploderar eftersom inte orken finns där. Det känns som ett sånt hån.
    Fortsätt kämpa och fortsätt skriv.

    Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont
    Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod
    Som ett hjärta som vägrar sluta slå
    När varje bön gått åt, fortsätt

    Jag tror på dig och du kommer att ta dig igenom det här. Du är snart där

    1. Malin. Jag brukar också tänka, vad har jag att oja mig över. Det finns ju så många som har det mycket värre. Som inte kan röra sig, som måste sitta i rullstol, som har en sån hjärnskada som förändrat personligheten, som har betytt verklig afasi, när man inte vet vilka ord som är rätt. Vilket för mig verkar horribelt. Jag kan ju åtminstone formulera mig, är samma person som jag var.
      Men så tänker jag, kris och sorg är inte mätbart. Jag kan inte på riktigt sätta mig in i din situation och inte du i min, men om man en gång har varit i en kris, oavsett vilken kan man sätta sig in i känslan och förstå litegrann vad andra går igenom. Och det är trösterikt, tycker jag. Och mänskligt.

  4. Ang ditt och Malins sista inlägg vill jag bara berätta att det är både och att få en bestående hjärnskada som inte syns på utsidan. Nu har jag haft mina skador i ca 28 år, jag var 20:e vid första olyckan, och det är inte mina trauma som har varit värst utan, människors bemötande. Kränkningarna från arbetskamrater, chefer och försäkringskassan är det som jag tagit mest stryk av. Men det var på Fryk -Center som jag första gången önskade att jag hellre hade suttit i rullstol så de kunde accepterade mina funktionshinder och jag kanske kunde fått rätt rehabilitering. Även där blev jag utstött av en i personalen, ”det syns ju inte på dig, du behöver väl ingen hjälp”… Fast idag är de mycket kunnigare, som tur är.

    Dipparna har varit många genom åren och jag säger det än en gång, utan min familj hade jag aldrig orkat varit kvar i vårt kalla land. Funktionshindrade kanske inte har det bättre i något annat land, men jag skulle välja ett varmare i alla fall.

    Men av vilja av stål är jag kvar och jag hoppas innerligt att du ska slippa kriga, så som jag fått gjort. Kram!!

    Men är det något mer privat du vill fråga eller prata om så maila mig istället.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: