Bara lite té #3 – 25 januari 2011

Vi gick till bilen. När jag fick se mamma kom tårarna igen. Pappa berättade vad som hänt. Jag låg i baksätet och grät. Jag vill inte längre. Om det ska vara såhär, så vill jag inte längre. Då ger jag upp, och slutar. Slutar med allt. Slutar försöka komma tillbaks till ett normalt liv. Då finns det ingen mening. Jag ska bara ligga ner och inte göra någonting, tills jag dör.

Det kan tyckas som en situation jag borde klara av, som är jobbig, men inte livsavgörande. Men som den gaffatejpslagade poslinsdocka jag var då, var ett sådant slag dödligt. Bitarna föll isär igen, låg huller om buller utspridda i baksätet. Och det var frågan om jag skulle orka samla ihop dem igen och ge mig på att laga. Eller om jag skulle säga Fuck. It. Och ge upp.

Den resa jag hade gjort, från att inte kunna gå på toaletten själv, till att inte få bestämma hur mycket tid jag ville ha på mig på morgonen till att faktiskt vara betrodd med att bo ensam, sköta tvätten själv, dela mediciner i dosetten själv. Små, små pyttesteg mot en normal tillvaro, en tillvaro som andades INTEGRITET. Jag var ingalunda färdig med den processen, det var många steg kvar, men jag var på god väg. Och att i den stunden, när det var så väldigt känsligt det där med människovärdet, att då få domen att jag inte borde bo själv. Det var förödande. Jag är hudlös. Allting sätter sig och sugs upp. Som en mås i en oljeläcka.

Pappa och mamma pratade i framsätet. Försökte trösta, men det finns ingen tröst. Det skulle aldrig ha hänt. Nu var det som det var. De pratade om vad de kunde göra. De bestämde att pappa skulle gå tillbaka, och försöka resonera med dem att ta tillbaka anmälan eftersom det var sådana extrema omständigheter, och att vakten ändå inte verkade ha trott att jag hade velat snatta. Då kan man väl ändå göra ett undantag och låta bli att anmäla? Eller? Vi är alla människor? Väl?

 

Nej, tydligen inte. Kontrollanten hade hållit fast vid sin policy, och butikschefen hade backat upp honom. Det är policy, men det kommer inte bli något i alla fall. Polisen kommer inte ta det vidare, så jag behövde inte oroa mig. Men varför i så fall? Vad var syftet? Statuera exempel? Här på BEA har vi nolltolerans mot hjärnskadade. Och tjyvar, såklart, tjyvar. Det är de grupperna vi kommer sätta fokus på.

Annonser

One thought on “Bara lite té #3 – 25 januari 2011

Add yours

  1. Hej!
    Ibland tänker jag på dig och undrar hur det går för dig. Just nu är detta inlägg passande med årets julkalender, Klappsnapparna 🙂

    Stor kram kommer här!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: