Kladd – december 2010

December 2010 skrivs jag in på dagrehab. Min tid som ”typ, intagen” är över. Jag bor hemma, och på dagarna åker jag till Huddinge sjukhus och utreds ytterligare.
Och jag tränar. Oj, vad jag tränar. Nästan varje dag är jag på gymet. Tränar, tränar, tränar. Lyssnar på musik och tränar. I träningslokalen kan jag låtsas att jag är en vanlig. På crosstrainern svischar jag iväg som om jag hade ett jobb som jag gick till, där jag gjorde någonting som var viktigt. I träningslokalen umgås man på ett sätt som passar mig. Det vill säga nästan inte alls. Man rör sig skickligt runt varandra utan att ta mer kontakt än ”kan jag ta den här?” eller ” är det din vattenflaska?” Och på de frågorna kan man humma litegrann, inget konstigt i det.
De flesta lyssnar på musik. Har sina Iphones i band som sorgeband runt överarmen.  Ibland tittar vi i smyg på varandra. Jag undrar vad de jobbar med. En kanske är banktjänsteman. En fritidsledare. En pensionär. Jag har mest gemensamt med pensionären, konstaterar jag ibland. Förutom att jag antagligen är fattigare.
Jag omsluts av Eurythmics ”I could give you a mirror” samtidigt som jag känner hur alla muskler i magen och ryggen spänns när jag gör mina sit-ups på pilatesbollen. Kontroll. Kroppskontroll. Ingen oro över pengar, över framtid, över självet. Jag är en samling muskelgrupper.
Efter träningen duschar och bastar jag. Torkar håret frenetiskt, som jag alltid gör, river med handduken i hårbotten. I mörkret tar jag bussen hem till Liseberg och går över hundkissiga snödrivor och broar hem till Stureby.
December. Jag hade avverkat dagens träningspass på eftermiddagen. Sovit en stund. Jag hade ätit mat och druckit te, som vanligt. Håret självtorkade framför datorn. Men riktigt torrt blev det inte den här gången. Mitt uppe på huvudet, på ärret, var det vätska. Kladdig, klar vätska. Jag baddade med en bomullstuss. Jag väntade. Testade igen med en ny bomullstuss. Mer vätska. Mer kladd. Vad betyder det? Jag försökte se vad som var problemet. Vinklade speglar för att kunna se mitt uppe på huvudet. Men håret hade växt tillbaka så pass mycket att det är omöjligt att se huden under.
Oron som ett litet frö, en liten grodd. Inget farligt, inte panikångest, men som en svag ton eller susande i bakhuvudet. Nej inte i bakhuvudet. I nacken. Och samtidigt en känsla av att vara fånig. Lite vätska. Inte ens mycket, inte ens gult. Men det är det där med att det handlar om huvudet. Om hjärnan, där mitt tänkande, mina känslor, mitt minne och min person är.
Ringde till föräldrarna. Dessa pelare, som jag alltid kan luta mig emot. För jag har ingen annan. Ingen jag kan bara i förbigående säga ”du, kolla på det här, jag ser inte, ser det konstigt ut?” till.
Vi bestämde oss för att åka in till SÖS och akuten. Där var det kö, förstås. Kom till samma kassa som när jag hade haft mitt andra EP-anfall. Under bilresan och väntan för att få komma till läkare hade oron runnit av mig, och fånighetskänslan hade övertaget. Fjompa. Hypokondriker. Dåliga människa som upptar tid från människor som verkligen behöver hjälp.
Sjuksköterskan i kassan frågade om jag mådde dåligt, hade feber, nej, nej, sade jag, och jag fick klart för mig att det inte var något fel. Om någon lite snabbt kunde kolla på såret, bara lite snabbt, så kunde jag åka hem, sade jag. Annars, hade jag förstått, skulle det ta tid, ännu mer väntan, på något som jag redan visste inte var någon fara. Sjuksköterskan haffade en läkare på språng, och frågade samma sak som jag hade kunnat fråga om jag hade haft någon annan hemma: ”Du, kan du kolla lite snabbt på det här…” Läkaren sade att det såg helt normalt ut, inte svullet, eller någonting, det skulle säkert läka ihop. Jag undrar om läkare har sina vita rockar för att effekten när de svischar runt hörn i brådska ska bli så mycket större. Jag är viktig och jag har bråttom-rocken. Svisch, svisch.
Vi åkte hem, lugnade. Förvissade om att det inte var någon fara.
Nästa dag var det konferens. Om mig. Mitt team. Alla skulle vara med och säga vad de hade observerat angående mig, och planen framöver. Logopeden, Arbetsterapeuten, sjukgymnasten, och läkaren. Överläkaren skulle också vara med. Och mamma och pappa.
Och jag.
Vi pratade om mig, mina skador och styrkor och allt som jag hade blivit van vid att man gjorde på dylika ställen. Rehabavdelningarna.
Jag hade också förstått att man skulle säga bra saker om sig själv, så det gjorde jag. Jag kan väl inte säga att jag ljög direkt. Men allt bra med mig själv, hade jag tysta invändningar emot. Som jag alltid har i självuppblåsningssammanhang. Man ska tänka positivt. Men om man inte tror på det?
Men nu fanns det alltså en plan för mig. Och mål.
Som jag har en dubbel känsla inför. Mål och dröm är olika saker. Min dröm är ju att jag ska kunna prata lika bra som förut. Det kan jag till viss del påverka, genom att träna. Men en stor del har jag inte kontroll över, jag vet inte hur pass mycket bättre jag kommer bli. Att ha ”jag ska prata lika bra som förut” som mål, gör mig bara ledsen. Det kan också bli så att jag inte kommer dit. Och hur ska jag tänka på mitt liv då? Då har jag misslyckats med mitt mål, och mitt liv är ingenting värt?
Samtidigt, att jag över huvud taget tänker så, är kanske skillnaden. Övertygelsen. Hur mycket spelar den in?
Efter konferensen haffade vi läkaren, och överläkaren. ”Du, kan du kolla lite snabbt på det här…”
Bara för att vara riktigt säkra.
Det såg inte bra ut. En sköterska kom baddade upp lite av vätskan med en tops för provtagning.   Överläkaren ville att vi skulle till neurokirurgen. Men i väntan på tid där satte hon mig på Heracillin. Penicillin, som man ju hör på namnet, liksom.
Hon ringde och bokade tid åt oss.
Det var alltså dit vi skulle ha vänt oss. Det hjälper också om man är överläkare.
Svisch, svisch.

Annonser

2 thoughts on “Kladd – december 2010

Add yours

  1. Hejsan. Har läst delar av din resa. Själv var jag på Danderyd ock Hudinge sjukhus 2009 till 2010 efter ett järtstopp. En lång resa som aldrig tar slut. Men det är positift att läsa det du skrivit här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: