Sötkirurger och Madickens mamma – 22 december 2010

Dan före dan på neurokirurgmottagningen. Vi fick vänta. Våra jackor, halsdukar och mössor bildade små berg av ylle och bomull i våra knän när vi tog av oss. Jag tittade på akvariet med fiskarna, foldrarna som handlar om epilepsi och demens. Monitorn som visar öppettider, telefonnummer. Jag läste texten om och om igen, tittade på fiskarna. Såg patienter i rullstol med ledsagare komma och gå. Läste affischerna som handlar om epilepsi och demens.
En ung kirurg med isblå ögon och svarta ögonfransar kallade in oss. Oh, my fucking god, att kirurger kunde vara så söta. Om jag hade kunnat prata ordentligt hade jag flirtat omkull honom. Jag kan vara ganska charmig, om jag vill. Hm. Kunde, rättare sagt. Nu hade jag ju dessutom min far med mig. Sötkirurgen bröt på något slags språk, jag kunde inte säga vilket.
På kirugers snabba effektiva vis frågade han frågor, har jag känt mig sämre, har jag feber. Nej, nej. Han undersökte såret. Kände på det, baddade det. Inte någon jättebra start på en förförelseakt.  Ovanlig åtminstone. ”Vill du kolla på mitt vätskande ärr som jag har på huvet?”
Jag undrade om såret kanske hade gått upp när jag torkade håret? Jag gör det ju så våldsamt…  Det lät inte så troligt, menade sötkirurgen. Han sade att de inte på provet de gjort kunde se att det fanns några bakterier, utöver de vanliga, de som finns överallt. Men jag skulle höja dosen heracillin och komma tillbaka efter årsskiftet.
Tack, tack.
Det blev jul. Jag lufsade omkring hemma, besökte mina föräldrar, tog ut mig med julmatslagande.
Att röra, hacka och riva är tröttande för armen och för huvudet. Även tre personer som rör sig i samma kök känns som ett vimlande folkmyller. Spolande vatten, lådor som dras ut och skjuts tillbaka, en radio som står på, alla de där hemtrevliga, julmysiga ljuden borrar sig in i mitt huvud från olika håll. Nej. De pressar sig in. I pyttesmå hål sipprar de, tills allt är gröt. Tills  jag inte kan hålla en tanke i huvudet.  Jag måste vila. Och får en bild av Madickens mamma som ligger med en virkad bomullsfilt över sig i ett dunkelt rum. En våt handduk över ögonen. Nu måste jag gå och vila. Fjompa. Ingen vill vara som Madickens mamma.

Annonser

One thought on “Sötkirurger och Madickens mamma – 22 december 2010

Add yours

  1. Tänk dig att du är på en arbetsplats eller en fest och känner Madickens mammas ”oj, oj, aj, aj” komma flygande över dig, vad gör man då?
    Jo, man behöver snabbt gå på toa eller till ett förråd för att vila sin stackars hjärna från alla intryck och påtryck. Bara ett litet tips alltså, leta reda på en fredad plats det första du gör. Jag har suttit i många skrymslen genom åren, du anar inte vad mycket man får se 🙂
    Själv hade jag vid min olycka en vansinnigt snygg läkare med mig i ambulansen, han kunde lika gärna varit fotomodell. Snäll var han också, men tyvärr kunde jag inte hålla mig vaken 😦

    Kramis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: