Muskelminnen och minnen från Avd 84. November 2010

Minnen

Jag kan inte sätta upp håret i tofs. Den där jättevanliga rörelsen, nästan nedärvda som man inte tänker på att man gör. Det går inte. Man måste använda båda händerna. När jag försöker känns det som om jag står på ett skepp i sjögång. Jag spänner musklerna allt jag kan i vänsterarmen för att få upp den i huvudhöjd och bakom, tar sats och nästan slänger upp den. Som en halsduksände över axeln. Det är inte en halsduksände, det är min arm. Och om den någon gång kommer upp där i hårhöjd, ramlar den ner efter några sekunder. Dessutom kan jag inte i tid göra fingerrörelserna som krävs. Att först ha hårsnodden över fingrarna för att sedan sträcka ut och spreta. Som en prästkrageknopp som öppnar sig. Min hand är en missbildad prästkrageknopp. En som är angripen av något ospecificerat djur.

Jag har håret hängande fritt istället. Jag har mycket hår. Långt hår. Väldigt mycket hår. Lockar som fastnar, ramlar ner i ansiktet. Jag tänker på blödningsdagen som vid den här tiden bara är några veckor sedan. Det har gått en livstid sedan dess, men nyss. Då, när jag kräktes så mycket och någon utbrast ”oj, ditt fina hår!” när kräkset hamnade i håret. Och ingen visste att jag hade en hårsnodd runt handleden. Tillslut köper vi små spännen som jag kan sätta upp med högerhanden. Såna där som ser ut som små monsterhuvuden med vassa tänder.  Det blir ofta en sned frisyr med håret på ena sidan. Fashion by deformaty.

Jag får ett handträningsprogram och en mjuk skumgummiboll som jag använder på kvällarna när besökarna har gått. Jag blir bättre. Ibland använder jag till och med vänsterhanden utan att tänka på det. Min känsla av sjögång, snedhet börjar avta. Armen hänger inte längre slappt längs sidan när jag går. När jag äter känns det inte längre som att någon annan matar mig, någon som leker flygplan med gaffeln, och jag försöker pricka med munnen. Jag kan bära min smutsiga tallrik och mitt glas till den rostfria serveringsvagnen som står parkerad utanför köket.

Jag pratar med min sjukgymnast. Hon tycker att jag ska börja sticka igen. Det är bra träning, säger hon, någonting jag kan i benmärgen, som kan kicka igång muskelminnet. Jag vet inte. Känner mig ledsen och lite rädd. Det kommer ju inte gå. Jag kommer vara så dålig, det kommer gå så långsamt. Jag håller på med en mössa. Kanske är det ett lagom litet projekt.

Det går otroligt långsamt. Otroligt. Mina fingrar har glömt hur hårt man ska pressa garnet för att få det lagom hårt stickat. De orkar inte heller hålla fast, de släpper greppet och jag måste börja om. Inte från början, men ändå. Jag tittar på tvserier i datorn under tiden. Eller, jag tittar inte, jag lyssnar. Ögonen har jag på stickningen.

Någon av alla kvällarna jag sitter där, glömmer jag att titta på stickningen. Och blir medveten om att musklerna nu minns rätt pressteknik. Hjärnan har hittat rätt koppling. Jag stickar. På riktigt.

 

Annonser

6 thoughts on “Muskelminnen och minnen från Avd 84. November 2010

Add yours

  1. Hej vännen!

    Det blir bara bättre 🙂 Men stressa inte för då går det utför, ingenting är gratis när man hamnat i dessa situationer. Själv älskar jag skor där det bara är att dra åt en snodd, så man slipper knyta.

    Kram!

  2. Hej Emma, din blogg är helt otrolig, jag sträckläste den under en natt och blev helt fast, den fick mig att både skratta och gråta, samt tänka till och omvärdera saker och ting här i livet. Jag är lika gammal som du och sjuksköterska, men trots den upplevda empatin så är det sällan man förstår patienternas upplevelser. Vi hinner inte reflektera så mycket och ta in varje patient som individ. Den distansen behövs iofs gör att kunna orka jobba inom vården, men ibland måste man stanna och tänka till, och jag tycker att din blogg är nyttig läsning för alla som jobbar inom vården. Även patienterna är människor, som någon sa nån gång… Keep up the good work och hoppas allt går bra för dig! Fortsätt gärna skriva!!

    1. Hej AnnaStiina! Förlåt det här är ett alldeles för sent svar. Jag var tvungen att tänka lite innan jag svarade och så slank det ur minnet. Jag skulle kunna skylla på min skada, men det har ingenting alls med det att göra. 🙂
      Jag blir jätteglad av det du skriver. Jag är verkligen inte ute efter att anklaga eller peka finger. Min upplevelse av sjukvården, de som möter patienterna dagligen, var ofta, nästan alltid, mycket fin. Det här är ju mina högst personliga tankar i den omvälvande krisartade situation jag befann mig i då. Och skulle man som sjuksyrra eller läkare ta in hela personen alltid skulle det inte gå att jobba. Det är jag helt säker på. Men ibland är det viktigt att tänka till varför man gör saker. Tack för att du läser.

  3. Jag fick en länk i min facebookfeed som tog mig hit och till din fantastiska text om soc. Efter det kunde jag inte sluta läsa, och har sträckläst igenom allting.

    För ett par år sedan satt jag på ett knökfullt tåg upp mot Sundsvall för att fira jul hemma hos mina föräldrar. Det var en stressig stämning, helt i linje med högtiden, och bredvid mig på andra sidan gången satt en kvinna med en stickning i knäet. Strax innan Hudiksvall fick den kvinnan ett epilepsianfall, och föll rakt över gången med axlarna och huvudet i mitt knä.

    Jag vet mycket lite om den typen av anfall, men jag upplevde det som kraftigt. Det är helt ofantligt vad hjälplös man känner sig, medan man undrar om det finns någonting som helst man kan göra för att underlätta. Fick hjälp att lyfta ner henne till gången, försökte hålla i, försökte lugna och prata, hade ingen som helst aning om det gick fram. Rädslan för att göra fel, för att inte göra tillräckligt. En kvinna som var sjuksköterska dök snabbt upp, och efter ett tag blev anfallet lugnare och det verkade som att kvinnan försökte börja kommunicera, ungefär i samma ögonblick som sjukvårdarna kom fram.

    Jag har tänkt på henne då och då. Känner mig tacksam för det du skriver och om insynen det ger i situationen. Känner mig rasande över det faktum att regeringen samt en större del av befolkningen pratar om lathet och ovilja att försörja sig. Känner mig uppgiven inför oförståelsen och axelryckandet och gnällandet över skatter. Där kan vi börja prata lathet.

    Allt gott!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: