En katt bland hermelinerna – november 2010

Avdelning 84. Tredje permissionen. Jag ville åka hem själv. Eller ”hem”. Inte hem till mitt hem. Hem till mamma och pappa, där jag skulle bo på helgerna. Vi bestämde att jag skulle åka halvvägs, så skulle pappa komma och möta upp mig vid Slussen. Jag skulle alltså åka hem från Danderyds Sjukhus, med tunnelbanan. Det ville jag. Jag packade min stora rullväska, sade hejdå till undersköterskorna och gav mig av mot stationen. Jag hade skrivit ett sms till pappa innan jag åkte. ”Nu åker jag”. Hade inte fått något svar, men det var säkert ingen fara.

Rulltrappa. En rulltrappa ner till stationen. Och sen en till för att komma till perrongen. Kan man åka rulltrappa med en semifungerande arm? Rulltrappan verkade tugga på i en väldig fart, går den sådär snabbt i vanliga fall? Fick en känsla av de där förhatliga ankar-liftarna i slalombackar. Som jag var lite rädd för. Eller som i Harry Potter där man ska springa rätt in i en pelare för att komma till rätt perrong. Man får inte vara rädd. Då går det dåligt. Inte tveka. Bara gå framåt. Magen vände sig lite när jag tog det avgörande steget. Jag var på. Nu hade jag några sekunders respit. Sen måste jag av igen. Det gick! Det gick. Jag var av. Jag hade inte ramlat. Jag ville jubla. Ställa mig mitt bland alla människor och jubla. Yay! Jag har åkt rulltrappa! Fattar ni, jag har åkt rulltrappa! Men det gjorde jag inte. Inget jubel, ingen segerdans. För jag kan inte prata. Och inte dansa. Men jag hoppsade lite inuti.

På tunnelbanan var det trångt. Svettigt. Alla hade jobbat en hel vecka, och nu skulle de hem till fredagsmys med ungarna. Föreställde jag mig, jag visste ju inte vad de andra hade för livssituation. Men troligtvis. Om man skulle fråga alla i vagnen, skulle nog säkert sjuttio procent svarat att de skulle hem och fredagsmysa. Med ungarna. Men det skulle man inte. Fråga alltså. Jag kunde inte fråga. Jag kunde inte prata. Så jag satt där med min väska och låtsades vara vanlig. När det ringde. Hos mig. På min telefon. Jag som inte kunde prata. Faren, stod det på displayen. Det betyder pappa. Då måste jag ju svara. Och det gjorde jag. Bland alla de där fredagsmysarna, svarade jag i telefonen. EMM-MA.

”Ja hej det är pappan. Åker du snart?”

Fan. Fan, fan, fan.

”JJEA-GG-Ä-RR.. RAED-RRED-DAMNN PO.. PÅ-VEÄÄG  ”

Satan. Satan, vad fult. Jag hatade det. Kunde höra hur öron spetsades i vagnen.

”Jaha, men oj!”

Nu måste jag prata ännu mer.

”FFEEII…FFFII-CK DDOUU IMMN-TTAEE MMMEE…MIITT MMI….MMESS”

Det kändes som om det bara var jag som hördes i hela vagnen. Att alla satt och lyssnade på mig, när jag stapplande försökte få fram rätt ljud som skulle bilda ord som var begripliga. Vad tänkte de, de vanliga? Får såna där gå ute själva? Måste inte såna ha någon med sig? Någon ansvarig? Någon som tar hand om dem? ”Nej, det har jag inte fått, har du smsat? Har du redan åkt?” ”JJA.” ”Men då kommer jag och möter dig vid Gullmarsplan istället.”Vi sade hejdå och lade på. Det kändes som om jag var avslöjad.  Att min förklädnad hade fastnat i någonting och rivits av. Och där satt jag nu, och var naken. En katt bland hermelinerna. Jag låtsades som ingenting. Som om det var normalt att prata som jag gjorde och om det inte var normalt så brydde jag mig inte. Det gjorde jag såklart. SÅ. IN. I. HELVETE.

Senare, långt senare, kände jag att det där första, offentliga samtalet hade varit bra. Om jag hade väntat tills jag var redo, hade jag aldrig någonsin pratat i mobil på tunnelbanan igen. Jag skulle aldrig, av mig själv, bli redo. Det var bara en fråga om vana. Att göra det igen och igen och igen tills jag inte tänker på att det är offentligt. Så är det nu. Även om jag ibland får glimtar av det igen, att folk lyssnar, och vad de tänker i såfall. Men. Någon gång måste vara den första. Och det var bra att det var så pass tidigt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: