Straff och Konsekvenser juli 2012

Förlåt. På förhand. Förlåt. Att jag bara skriver och publicerar hemskheter. Verkar det som. Sån är jag. Infekterar nätet med blod och gegg och tårar. Förlåt.

Nu har det varit helt ok en tid.

En dag i juli startar jag med kaffe. Eftersom jag inte har någonting hemma. Tänker att jag ska gå och handla.

Diskar. Torkar av skåpsluckorna runt handtagen. Dricker mer kaffe. Kanske borde gå och handla. Men först fixa stoppet i badkaret. Med den där avloppsrensaren som luktar starkt och stickigt.

Häller ner de vita kornen i avloppet och spolar med vatten. Nu ska det väntas en halvtimme. Okynnesstädar lite under tiden. Sköljer sen avloppet med kallvatten.

Plockar fram dramatenvagnen. Knyter soppåsar som jag ska slänga på vägen till affären. Det är varmt. Jag har öppnat balkongdörren och ett fönster står vidöppet så det fläktar lite.

Går ut i trapphuset med dramatenvagnen och soppåsar, när jag kommer på att jag borde ha med mig nycklarna till föräldrarnas lägenhet. Jag lämnar påsar och vagn i halvtrappen och går in i lägenheten igen. Jag känner någonting. En känning. Svårt att säga vad deet är. Men jag vet att ett anfall är nära förestående. Jag lägger mig ner på köksgolvet, nästan ramlar, men kontrollerat, med nycklar i händerna, och solglasögon på näsan. Och ett podradioavsnitt om tobleroneaffären i öronen. Jag ligger där och väntar på att det ska komma och att det ska gå över. Nu. Börjar det. Det omisskännliga. Dragningen åt vänster. Nacken som sakta börjar röra huvudet upp och ner utan att jag kan styra. Ögonen som tittar åt vänster. Ska kanske försöka räkna hur lång tid ett anfall tar. Tänker jag. Sen känns det som att det avtar lite. Skönt. Då kan jag fortsätta min dag. Gå ut i trappen och ta hand om soporna och vagnen innan nån granne ser att de står där och blir sur.

Men det avtar inte. Det blir värre. Axeln börjar röra sig Ögonen tittar fortfarande åt vänster. Är det något som finns där som jag ska titta på? Nej. Till vänster finns bara städskåpet . Där finns ingenting som jag borde titta på. Varför tittar jag i så fall ditåt? Undrar jag. Du har ett anfall, påminner jag mig själv om. Då brukar det vara så att ögonen dras dit. Men man tittar väl inte på nånting av ingen anledning alls, det borde vara så att jag tittar ditåt för att det finns något där, annars borde jag sluta. Eller tittar jag ens? Jag kanske blundar. Det är mörkt. Jag minns att jag har solglasögon. Jag kanske borde ta av mig dem. Jag kan ju inte ligga här med solglasögon och ha epilepsi-anfall. Det är ju fånigt. Försöker tänka att jag ska ta av dem. Men nu har jag ingen styrsel. Signalerna går inte fram till handen och armen. Det är något annat som styr min kropp just nu. Jag vet att det är min hjärna. Men inte mitt medvetande. Det är inte jag som styr. Försöker. I skakandet får jag upp armen ovanför huvudet. Jag har fått av solglasögonen. Jag vet inte hur. Men de är av. Eller är de det? Nu blir det värre. Hela min kropp skakar. Och handen knycklas ihop. Jag blundar, tror jag. Det känns som om fingrarna vrids bakåt, som om någon försöker knäcka fingrarna på mig. Men när jag tittar på handen är det precis tvärtom. Den är hårt knuten över tummen. Det låter. Någonting låter. Jag kommer på att jag har lurarna på mig och att avsnittet av p3 dokumentär fortfarande går. Det kanske är dumt. Det känns som att jag håller i någonting. I båda händerna. Gör jag det? Men nu har jag ingen kontroll alls. Så jag kan inte kolla. När ska det går över? Tänk om det inte går över? Jag är ensam. Jag samtidigt vill och inte vill att någon ska upptäcka att jag ligger där. Panik. Jag ylar.

Någonting låter. Ett konstigt ljud. Vad är det för ljud? Ett bakgrundsljud som ligger som en matta ett högt mumlande, och ett ljud till. Försöker utröna vad det kan vara. Ljudet kommer i stötar. Är det jag? Kommer på att jag finns. Att jag existerar. Då kan det vara jag. Men det är så långt borta. Det känns inte att jag låter. Minns anfallet. Var det nu det hände, nyss? Minns att jag låg på den kalla hårda linoleummattan i köket då. När det hände. Betyder det att jag fortfarande ligger ner? Känns det så? Jag vet inte. Eller har det hänt saker emellan? Minns inte. Tittar jag? Nej. Det gör jag nog inte. För jag ser ingenting. Men jag hör. Det där ljudet. Det där stötande ljudet och mumlandet.

Det kanske är jag i alla fall. Men varför låter jag så? Kan inte tolka ljudet. Vad det betyder, vad det är för slags ljud.

Jag tror att det är något slags ylande. Eller frustande stönande. Så otroligt konstigt. Om det är jag, varför skulle jag låta så? Vad finns det för anledning? Det är nog mina andetag. Vilket otroligt fult sätt att andas på. Jag måste försöka sluta andas på det där sättet. Om det nu är jag.

Nu känns det att jag ligger på golvet. I mitt linne, rosa bikinöverdel och korta shorts. Och mina rosa tygskor med hål. Sådana jag älskade som liten, och ville ha. Som jag nu, som 32åring, har.

Där ligger jag. Balkongdörren är fortfarande öppen. Det fläktar lite. Jag ligger här. På golvet. Och stön-andas.

Jag måste ut i trappen. Jag måste ta in soppåsarna. Jag vill inte vara en dålig granne. Tänk om någon får syn på dem. Äckliga granne som inte tar ut soppåsarna. Bara ställer dem där, kommer de tänka. Och nu när det är så varmt också. Jag måste ut. Jag ska resa mig. Jag reser mig. Fast det gör jag inte märker jag efter ett tag. Jag ligger ju kvar på golvet. Jag reser mig. Men nej. Men nu. Nej. Jag gör någon slags kraftansträngning och tar mig upp på armarna i sittande ställning. Men rasar omedelbart ihop igen. Upp igen. Rasar ner. Måste ta hand om soporna. Upp igen. Rasar ner. Som nån modern dans-etyd, värdig Pina Bauch. Håller på så ett tag. Tillslut kommer jag upp på fötter. Men benen bär inte. Jag ramlar omedelbart in i kylskåpet, men jag kan inte ta emot mig med händerna eftersom de inte funkar heller. Rasar ner på golvet. Soporna. Soporna! Grannarna. Grannarna! Tar mig upp igen. Och går ut i trappen. Men jag gör inte det. Jag håller fortfarande på och rasar runt i hallen, märker jag.

Det kanske inte är någon bra idé. Att ramla ut i trappen. Det kan ju vara farligt. Jag kan ju ramla och slå mig. Om det ska vara såhär. Om någon granne har blivit irriterad, kan jag kanske förklara hur det kom sig att soppåsarna stod därute.

Jag är i hallen. Jag kan inte sätta mig på en stol eftersom jag inte har armar och händer att ta emot mig med. Ramlar in i köket igen. Jag måste nog ringa till någon. Vem. Jag måste ligga ner. Tar mig in i rummet och rasar ner i soffan. Kan jag blunda? Kan jag sova? Är det farligt? Jag måste ringa till någon.

Det är väldigt varmt. Varmt på mitt lår. Det är solen som lyser in genom det öppna fönstret. Jag måste ringa till någon. Ambulans? Föräldrar eller bröder? Jag har mobilen i fickan. Dokumentären låter fortfarande. Stänger av den. Om jag ska ringa måste jag kunna prata. Minns det där med armen som inte funkade. Jag kanske inte kan prata? Då kan jag inte ringa ambulans. Då måste man verkligen kunna prata. Kanske bättre att ringa någon som vet. Vem jag är och vad som hänt. Provar att säga: Hej, jag har fått ett anfall. Ingenting händer. Ok. Försöker igen. Hej, jag har fått ett anfall, säger jag. Med min vanliga röst. Ringer till föräldrarna. Kanske är dumt, eftersom de är uppe i Ljusdal och inte kan göra något, men nu är det försent. Annette, säger någon. Det är min mamma. Jag känner gråten som väller upp. Nej, inte gråta. Inte. Då blir det svårt att prata. Hej det är Emma, piper jag. Hej, säger hon. Jag har fått ett anfall, piper jag i tårarna. Vad har hänt? säger hon. Orosrösten. Jag har fått ett anfall, i köket, gråter jag. Jag hör inte vad du säger, vad har hänt i köket? Jag har fått ett anfall, jag har fått ett anfall, bölar jag. Nu hör hon vad jag säger. Jag berättar mellan tårarna vad som hänt. Det är konstigt att jag inte gråter när allt händer. Men så fort jag hör någons röst brister dämningarna.

Mamma undrar om jag ska ringa ambulans. Nej, tänker jag. Jag har ju bara bikini, linne och kortbyxor. Då måste jag ta på mig mer kläder, det kan jag inte. Hon ska ringa till Daniel. Pappa tar över pratet med mig. Daniel ska komma, på cykel. Sen får vi tillsammans bestämma vad som ska göras. Pappa pratar med mig tills han kommer. Sjukvårdsupplysningen, kanske. Jag ska ringa till Neurologen, min neurolog, på måndag. Känns viktigt att det kommer in en anteckning i journalen, säger jag. Vad kan ha orsakat det? frågar pappa. Jag vet. Jag vet exakt. Såklart jag vet. Sömnbrist. I två månader. På grund av kärlek. Näringsbrist. På grund av ointresse på grund av kärlek.

Ska det vara såhär? Att jag inte kan vara kär? Att det gör mig sjuk, på riktigt sjuk. Det normala livet, allt det där som ingår där, jobb, kärlek, barn, det är inte för mig. Det normala livet gör mig sjuk. Vad är det då för mening?

Daniel kommer. Fort, på cykel. Vi kramas. Gråter. Pratar. Han cyklar iväg och handlar till mig. Medan han är borta ringer jag Fredrik. Det är honom jag har blivit kär i. Jag skulle ha fått träffa hans föräldrar för första gången. Vi skulle ha ätit middag på kvällen. Nu går inte det. Jag hatar att den delen av mig sipprar in. Sedan i maj, har jag försökt kapsla in, skydda mitt förälskade liv från mitt skadade, sjuka liv. Jag har försökt agera som om jag var en normal, förälskad 32åring. Tänka bort det där andra. Jag ville vara förälskad. Lulla omkring på fluffiga moln, ha massor av sex, prata hela nätterna, inte tänka. Bara leva och känna. Det har jag gjort. Det har gått ganska bra. Fram till nu.

Nu ska jag straffas. Ta konsekvenserna av mitt slarv. Lou Reeds röst hörs i mitt huvud. ”You´re going to reap just what you sow”. Nu måste jag börja planera igen. Åtta timmars sömn på bestämda tider. Vila och mat på bestämda tider. Och så någonstans däremellan jobba och vara kär.

Jag börjar berätta. Jo, det har hänt någonting… Han hör på rösten. Jag hör på hans röst att han lystrar. Att adrenalinet börjar pumpa i hans kropp, Att han vaknar till. Det här är inte ett vanligt ”hej, hur är det”-samtal. Jag har blivit ganska bra på att höra andras koncentration i telefonlurar. Andras rasslande speedtankar genom luften. Han vill veta om han kan göra något. Det kan han ju inte. Ingen kan göra någonting. Det är över nu, faran är över.

Daniel kommer tillbaka. Han lagar mat till mig. På något sätt är det skönt att han är där och fräser babyspenat i köket. Babyspenat är vanligt. Vi äter. Jag blir trött och han cyklar hem för att jag ska få vila. Han har köpt hallon-lakritsglass. Jag äter allt. Sen sover jag.Bild

Annonser

5 thoughts on “Straff och Konsekvenser juli 2012

Add yours

  1. Säg inte förlåt. Snälla! Det är bra och fint att du delar. Det gör inget om det betyder lite tårar, även från mig. Dessutom är du en sån god skribent! Väntar på boken. Eller pjäsen. Eller både och kanske.

  2. Jag har sagt det förut och säger det igen. Du MÅSTE publicera detta så fler får läsa hur det är att vara ”inlåst” i sig själv.
    Massor med kusinkramar

  3. Så skönt att höra att du är förälskad 🙂 🙂 Det andra ska du inte be om förlåtelse för. Vi är många som känner för dig och förstår, släpper våra tårar av medlidande och bara hoppas att allt ska gå bra för dig!
    Kramisar:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: