Oktober 2010 – Pinnglass

Det var söndag. Vi skulle åka till min bror Daniel, brorsönerna och svägerskan. Och min katt Ingmar Bergman, som de hade tagit hand om sen jag åkte in på sjukhus. Jag visste att han hade det bra där, mycket folk. Många att umgås med. Han gillar folk. Men jag saknade honom. Jag saknade honom så att det skar i bröstet. För att citera Mattis i Ronja Rövardotter. Hans luddiga kropp. (Inte Mattis, alltså. Ingmar. Även om Mattis också hade en väldigt luddig kropp, vill jag minnas.) Hans lilla nos. Hans spetsiga öron. Till och med hans tjatiga röst. Och hans vassa naglar. Vi skulle fika. Utflykten till Farsta centrum helgen innan hade gjort både mig och föräldrarna vaksamma på hur mycket jag orkade med. Så det var med viss bävan… Eller, nej, fel ordval. Inte bävan. Just vaksamhet, vi tog bussen till Gullmarsplan och tunnelbanan vidare till Bagarmossen en klar och bitsk höstdag för att hälsa på. Skulle jag orka hela vägen. Det var frågan.
Jag vet inte om barnen hade klart för sig vad som hade hänt. De visste att jag hade borrats i skallen. Att jag hade legat på sjukhus. Men hur förklara det där andra? Varför jag var tyst och bara satt där? Inte var som vanligt? När jag själv inte förstår vad som händer. Vadå, hur kan man bara plötsligt inte kunna prata, det är ju helt galet? Det är väl bara att prata. Om jag vet vad jag vill säga, och kan orden, är det väl bara att säga dem? Eller? Tänkte jag. Ofta. Hela tiden.
Vi fikade. Pratade. Jag minns inte om jag pratade eller inte. Kanske sade någon enstaka mening, svarade på frågor. Barnen ville ha glass. Hellokitty-pinnglass, antagligen från glassbilen. Jag gillar Hellokitty-saker. Har alltid gjort. Ibland lite ohälsosamt mycket. Femåringen ville att jag skulle öppna hans glass. Ja, hur förklara det? Att det inte går. Att jag inte kan. Att fingrarna inte vill lyda, att armen inte vill lyda. Jag ville. Jag ville ju så gärna. Öppna hans glass. Men när jag inte ens kan öppna min egen. När jag själv behöver hjälp med såna saker.
Det är konstigt när det inte är smärta som hindrar dig från att göra saker. Det vet alla vad det är. Jag kan böja mig, för det gör ont. Eller för att du är för svag. Jag kan inte lyfta den här lådan för den är för tung. Det som hänt mig var något annat. Något helt annat. Ibland trodde jag helt enkelt inte på det.
Jag klarade hela besöket. Men när vi åkte hem var jag lite blek, sa mamma. Jag kände mig nog lite blek.

Annonser

One thought on “Oktober 2010 – Pinnglass

Add yours

  1. Blek av allt man vill men ännu eller aldrig kommer klara av, ja så är det. Faan för uttrycket ”gilla läget” eller ”bara att acceptera” jag kommer aldrig gilla mitt läge, aldrig alltså för det är då jag kommer lite längre!
    Kraaaaam!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: