Snö och Socialstyrelsen – december 2012 och maj-augusti 2011

Jag satt hos pappa i hallen i fredags när han sade

”Det kanske inte är rätt tillfälle, men. Jo. Vi har fått svar från Socialstyrelsen.”

”Ok”, sade jag.

”Som jag fattar det, ger de oss rätt på alla punkter.”

Det är overkligt. Det kan inte stämma, han måste ha fattat fel. Han måste ha fattat fel.

Augusti 2011. Vi hade äntligen fått komma till Professorn inför den sista operationen. Det var inte bestämt när den skulle bli än. Men vi hade fått ett möte. Egentligen skulle vi ha fått komma på ett möte åtta månader tidigare, men man får vara glad. Typ. Då hade det gällt återbesök sex månader efter operationen, det har man rätt till, hade de sagt på rehabavdelningarna. Så nu var det ett kombinerat återbesök och inför-besök. Vi hade inte förberett oss så mycket, vi tänkte att han skulle få berätta och förklara. Vad som hänt och vad som skulle hända.

Vi hade också bestämt att vi inte skulle ta upp anmälan. Anmälan till Socialstyrelsen som vi gjort innan sommaren. Det var en sak. Operationen var en annan. Nu handlade det om operationen. Resonerade vi. Men det gjorde inte Professorn. Vi blev visade in på besöksrummet och satte oss. Professorn satte sig framför datorn. Det blev en konstig tystnad. Som om han väntade på att vi skulle säga nåt, och vi väntade på att han skulle säga nåt. För att dra igång ett samtal, frågade jag lite om operationen och Professorn började berätta. Men det kändes som om det inte riktigt var det han ville prata om. Det var något annat. Vi fick veta lite om vad kavernomet egentligen hade bestått av, att man nu kunde se att det var helt borta osv. Och vad som skulle hända under den sista operationen.  Tillsist blev det tyst. Och så börjar han prata om vår anmälan. Att det ju var olyckligt hur det hade blivit, att jag fallit mellan stolarna, och att det är ju så det blir när man inte kan välja. Då får man ta det man får. (Fick en distinkt känsla av att han började propagera för privat sjukvård).

Han berättade om kirurgen, hans lilla protegé, som är en urduktig läkare, så han kunde inte tänka sig att han skulle göra något sådant.

 Självklart ska man anmäla om man inte är nöjd, menade han. (Men anmäl inte oss). Men ni ska inte räkna med mer än en axelryckning.

Det kändes såklart fruktansvärt. Att den alltjämt leende mannen, härskarteknikar sig. Som när Bilbo i Sagan om Ringen ett ögonblick får vassa tänder. Vedervärdigt att se. Och det är med sorg i hjärtat jag får skymtar hans människosyn. Kirurgerna som den högsta kasten.  Det är med sorg i hjärtat jag inser hur lite de egentligen förstår av mina motiv att anmäla.

Jag vill belysa. Jag vill att folk tar ansvar för det de har ansvar för. Och jag trodde i min enfald att det var det de ville också. Att de ville se felen som de kanske omedvetet gör, säger oj, det var ju dumt och det ska vi rätta till. Hur kan vi göra det på bästa sätt?

Jag vill inte att individer ska känna skuld. Men ansvar. Kanske är det för att jag alltid ser saker strukturellt.  Ett rötägg kan inte bygga upp ett system. Alldeles själv. Det är ofta inte en persons fel om saker görs på fel sätt. I min enfald trodde jag att de skulle kunna se det. Mina motiv. Som inte var att sätta dit folk.

Han kunde inte tänka sig att protegén skulle kunna göra något sådant. Något sådant? Han har bevisligen gjort det jag beskyller honom för. Det finns antecknat i mina journaler. Det är han som skrivit det. Han har använt mina journaler som ett privat anteckningsblock. Och skrivit saker som inte är sanna. Kan hända av misstag, kan hända med ambitionen att rätta till det sedan, men det spelar ingen roll. Mina journaler är viktiga handlingar.  De är mina.

Situationen det rör sig om är inför min sista operation. Jag hade fått infektion i operationssåret och opererats två gånger till för att få bort den. I den senare hade de tagit bort en bit av skallbenet och sytt igen. Så jag hade ett hål i huvudet. I den allra sista operationen skulle jag få en plastbit ditopererad istället för skallben. Men de ville vänta med operationen så att de kunde vara säkra på att infektionen var helt borta. Efter avslutad antibiotikakur i Maj 2011 var jag på återbesök hos protegén. Då fick jag informationen att jag skulle opereras under sommaren. En vecka senare läste jag av en händelse i min journal att jag skulle opereras i oktober – december och att jag var informerad om detta och samtyckte.

Tre veckor efter att vi hade träffat honom ringde han och informerade om det.

Det var inte kritik av att jag skulle få vänta till hösten med att opereras. Kritiken ligger i journalanteckningen. Att jag skulle ha informerats om detta. Och dessutom samtyckt. Och dessutom att det tog tre veckor innan han ringde.

 

Jag vet inte hur de gjorde innan det nya journalsystemet infördes. Att de använde journalerna som minnesanteckning. Fine. Men i och med det nya systemet att man kan läsa journalerna överallt, kan man inte göra så längre. Man måste räkna in att det är en handling som alla kan se, alla som har tillgång till journalsystemet, och det är ganska många. Man måste börja se det som en officiell handling. Det går inte att fortfarande behandla det som en privat komihåg-lapp som är obegriplig för andra. Alla kan läsa den. Jag kan läsa den.

Och det gjorde jag. För att en person jag skulle träffa i och med Rehabiliteringen hade läst den. Och då händer det här. Jag frågar mig själv: är jag galen? Hade inte läkaren sagt att operationen skulle bli under sommaren? Jo, jag frågade tre gånger, ”Så det ska ske under sommaren?” Och han svarade ja. Pappa var också med under mötet och kunde konfirmera att det var det han hade sagt. 

Har han ringt efteråt och jag har sagt ja glömt bort det? Nej, inga inkommande samtal under den tiden. Så det är inte jag som är galen. Har han ringt på telefonsvararen och lämnat ett meddelande? Det ska ju komma ett sms när man har fått röstmeddelande, men det kanske har blivit något fel? Nej, inga röstmeddelanden. Är det han som är galen? Har han trott att han ringt till mig? Jag vet inte. De frågorna brottas jag med, samtidigt som jag undrar om han kommer ringa och officiellt meddela eller om han tror att han har ringt. Jag ringer själv. Han ringer inte tillbaka. En vecka senare ringer pappa. Han ringer inte tillbaka. Efter ytterligare en vecka ringer han och ger mig informationen han själv skrivit att jag redan fått och samtyckt till. Det ger ju svar på några frågor. Nej jag var inte galen och han var inte heller galen. Men i mitt tycke vårdslös.

När jag väntade på att han skulle ringa hade jag förberett frågor som jag skulle ställa och att jag skulle få säga min mening. Men det gick inte. Han pratade utan avbrott, hela tiden och jag som har problem med talet fick inte en syl i vädret. Tillslut fick jag fram någonting om att jag blivit chockad av att jag hade läst journalanteckningen som han gjort efter vårt möte. Han undrade om det var för att jag inte skulle opereras under sommaren och jag sade att det var för att han skrivit som han gjort.

Och det är vad man frågat mig gång på gång under hela den här historien. Är du arg för att du skulle få vänta? Nej. Det är inte därför. Visst är det jobbigt att behöva vänta, men gör de den bedömningen, så visst. Fine. Men då måste jag få informationen så jag kan ta ställning till den.

 

Då måste jag få informationen så jag kan ta ställning till det. Jag är inte en fläskkarré. Jag är inte en bit kött som folk kan bestämma om i ett annat rum vad de ska göra med mig och sen komma ut och göra det. Om jag ska kunna fatta beslut, måste jag veta vad som händer. Vad som händer i min kropp. Jag finns, jag lever jag är vid medvetande. Och om jag inte var vid medvetande så måste mina anhöriga få informationen så de kan ta ställning till vad de vill göra. Det ser jag som självklart.

 

Detta var en av punkterna. Kanske skulle jag inte ha reagerat så kraftigt om det inte hade föregått av andra situationer av liknande men mycket allvarligare slag. Det var den här händelsen som fick mig att gå med på att skicka in anmälan.Bild

Annonser

2 thoughts on “Snö och Socialstyrelsen – december 2012 och maj-augusti 2011

Add yours

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: