Socialfall som socialfall – 31 januari 2013

Jag tänker på människovärde. På hur vi som är en aning defekta betraktas. Av er.

Jag står och tittar ut från min franska balkong. Asfalten är blöt och svart. Och grå av allt grus som samlats när snön har smält. Här och där ligger snön i bruna drivor där plogbilarna skyfflat undan den. Klockan är halv nio, många timmar efter att mörket har lagt sig. Vanligtvis brukar jag se förbi Stureby och Örbyvillorna som lyser som prickar, bort mot Högdalsskrapan med den röda tuppen i neon. Eller mot hotellet i Älvsjö. Jag gör det även den här kvällen. Men något får mig att istället blicka ner mot gatan. En svart klump som rör sig. Litegrann.  Det är inte katten Ingmar. Han brukar sitta där när han vill in. Men det är inte en Ingmarklump den här klumpen är väsentligt större. Jag öppnar balkondörren. Det prasslar om klumpen, klirrar som av flaskor. Ett frustande. Det är en människa som sitter på trottoaren, med påsar i händerna. Han har ramlat, tänker jag. En kvinnas klackar ekar mot asfalten. Skönt, då kommer hon stanna och prata med honom. Kvinnan blir synlig runt husknuten. Hon närmar sig. Och tar en stor omväg runt klumpen. Fortsätter bort på gatan. Klumpen sitter kvar och prasslar med sina påsar och andas. Egentligen hade jag kunnat ropa och fråga hur det stod till. Men som vanligt litar jag inte på mina ljud i offentligheten. Jag tar på mig skor och jacka och går ner. Det är min granne. Gubben som bor under mig, som kopplar in basen i Marshall stacken klockan fyra på morgonen.

Han sitter och andas, prasslar fortfarande med påsarna.

-Hur mår du? frågar jag

-Det var så dumt, svarar han. Det är såhär med mig, att ibland tar jag några glas för mycket. Och så plötsligt orkade jag inte mer.

Jag är osäker på om han menar livet eller att stå upprätt. Det kanske är samma sak, egentligen.

-Har du gjort dig illa? frågar jag.

-Nej det är just det. Jag var påväg hem och så orkade jag inte hela vägen.

-Men du har trillat. konstaterar jag.

Jag bestämmer mig för att hjälpa honom upp, eftersom han inte verkar ha brutit någonting. Han är tung, obeskrivligt tung och vinglig. Vi dråsar ihop. Försöker liksom skjuta upp honom, men det är som att försöka få upp och balansera en sandsäck på två smala pinnar. Jag är rådvill. Han vill inte ha ambulans säger han när jag frågar honom. Och jag förstår honom. Är man inte skadad ska man inte åka till akuten. Minns mitt eget äventyr i somras, när jag fick epanfall, också på trottoaren.

Hela tiden när jag försöker få upp honom pratar han. Han är ångerfull, för att han är full, för att han är tung, för att han inte tagit hand om sig själv. Jag säger, ingen fara, ingen fara, det är ju halt på gruset. Och i hans ord hör jag förakt. Självförakt. Någon annans förakt för honom, komma ur hans mun. Jag mår illa.

Hela tiden när vi stretar kommer bilar och ställer sig på parkeringen. Människor går ur bilarna och försvinner in i portarna. Jag försöker få kontakt med någon. Kanske vi kan få upp honom om vi är två. Men så är det det där med mitt prat. Att ropa ”Hallå! Kan vi få lite hjälp?” Med hög röst. Ut i natten. Utan ögonkontakt. Det går inte. Jag kan inte. Jag försöker få upp honom själv igen. Gubben säger att han kan sitta här, får han bara en timme på sig, kan han säkert resa sig sen. Att han har ju hindrat mig i min planering. Äh, inte, säger jag. Nu kommer min granne och hennes dotter. Jag känner igen bilen. De kliver ut och när de kommer förbi oss, säger jag hur läget är. Att jag inte kan få upp honom själv. Jag ger henne inget val. Hon kan ju inte neka. Hon måste. Vi får upp honom. Han är tung.

Nittio pannor, säger han. Jag väger säkert mer än er tillsammans.

Jag betvivlar det. Om inte min granne väger 23 kilo, men det kanske hon gör. Där står han nu och svajar. Jag håller honom under armen, grannen har släppt. Gubben mumlar nåt om såna fina damer, och att han inte borde dricka, att han inte ska dricka så mycket. Då blir det så här. Och jag hör återigen de där andra rösterna. Orden OM honom, orden ÅT honom. Från hans mun. Jag håller ett stadigt tag under armen på honom och vi följs åt uppför trappan. Han är inte lika svajig, och det går bra nu, om än långsamt. Han pratar hela tiden, säger att nu kommer att han kommer få anmälningar på sig, att han kan inte bete sig så här i huset. Jag uppfattar inte allt, men inser sen att han både är rädd för att jag ska anmäla, och samtidigt säger åt mig att anmäla. Så här får det inte gå till. Inte dricka, han ska inte åka till Gullmarsplan och dricka och sen klippa sig och sen dricka igen. Det börjar bli jobbigt, så jag säger men har du klippt dig, va fint. Då ler han.

Jag tänker på hans dag, som verkar ha innehållit mest alkohol så jag frågar honom om han ätit. Jo, han ler ännu mer, stolt, han är faktiskt ganska duktig på att laga mat. Och jag minns när hans brandvarnare gick igång och pep i tio minuter och jag blev riktigt rädd för att han hade rökt i sängen och låg där och dog. Men när han tillslut öppnade var det i förkläde och han var i full gång med att steka kantareller.

Vi har tagit oss uppför trapporna nästan till hans dörr. I halvtrappsfönstret sitter Ingmar och tittar ut. Gubben klappar honom, och Ingmar kröker ryggen mot hans hand. Han pratar om Soc, att det här egentligen borde anmälas. Jag hör inte allt. Han visar sin handflata, titta, titta. Han har ramlat och slagit sig på gruset. Han är så liten då. Det gör ont i mig. Han öppnar dörren och går in och jag står i hans hall, osäker på om jag ska lämna honom så.

-Det luktar rök, ursäktar han. Och det är stökigt.

Jo det är det ju. Men inte jättestökigt. Det ser ofta värre ut hemma hos mig. Jag får känslan av att han skäms och att han är övertygad om att han har exeptionellt stökigt, nära äckligt, socialfallsäckligt. Jag frågar om han klarar sig nu, jag känner mig inte säker. Ja, det gör han, försäkrar han. Ta hand om dig. Jag kramar hans arm. Hårt. Jag vill att han ska känna att han är värd något. Att jag skiter i om han dricker. Att hans värde som människa inte är villkorat om han dricker eller inte. Jag gör det inte för att vara god. Det är ren egoism.

Vi är inte så långt ifrån varandra. Han och jag. Det är längre från er till mig än från mig till honom. Han är också en onödig människa. Som jag. Som ni har fått mig att förstå. Som ni har fått honom att förstå. Han måste också vända på varenda krona. Varenda månad, varenda krona. Tills han ger upp och går och köper sprit istället. What´s it for. Anyways.

Jag köper cigg istället. Jag har järnbrist. Och anemi. Jag orkar ingenting. What´s it for. Jag tar inte heller hand om min kropp. Jag dricker inte, för det är för jobbigt. Men skulle det vara kul skulle jag säkert göra det också.

Förtvivlan är en synd. Eller hur var det nu.

Annonser

2 thoughts on “Socialfall som socialfall – 31 januari 2013

Add yours

  1. Hej Emma! Jag skulle också kunna skriva ett lika långt inlägg om detta att vara värdelös, onödig och denna parasit som tär på samhällets resurser.
    Vårt samhälle vill bara ha sådana som kan prestera till 100% och gärna mer därtill, det är ju det vi matas av från regeringen sedan en lång tid tillbaka. Vi beläggs med skuld och skam för att förminska oss själva i en förtvivlan och rädsla. Fatta att du är värdelös!!!!!!!
    Vet inte om du följt DN:s artiklar som Maciej Zaremba skrivit, men det handlar om felbehandlingar, mobbing och mycket av vad som vi, som sjuk och funktionshindrad, får stå ut med i vår tillvaro i detta ”fina” samhälle. Han skriver så sant och så bra!
    Ibland tänker jag att det måste finnas en mening med, att ha varit med om så oerhört mycket tragiskt i sitt liv. Det är inte nog med, att vi varit med om sjukdom eller en olycka i sig som vi ska bemästra, utan vi ska även stå ut med ett ovärdigt bemötande från de vi behöver hjälp av. Även svek från vänner och arbetskamrater ingår när man inte klarar att prestera till 100%.

    Vi ska ständigt kämpa för våra rättigheter, gråta av uppgivenhet och fråga oss själva, vad är det som gör att jag vill fortsätta leva i detta kalla land?
    Det är inte svårt att bli alkoholist eller ta till droger då det är ett sätt att fly från det tragiska livet.
    Vi skalas automatiskt av ett liv som har ett matriellt behov och lär oss leva på en ersättning som är under existensminimum. (Ja, om jag varit ensamstående skulle jag haft mer i ersättning om jag fick socialbidrag).

    Jag är så oerhört lycklig för att jag är behövd och älskad av mina barn, min man, mina nära och denna ovillkorliga kärlek jag får från våra hundar. Trots fysiskt och mentalt funktionshinder skulle jag på en lyckoskala ändå hamna väldigt högt upp. Det är inte rikedom som ger oss lyckan, men visst f.. underlättar det att ha pengar. Framför allt skulle jag kunna betala för att få rehabilitering.
    Meningen med att ha upplevt detta måste vara att jag i mitt nästa liv ska gör något som är väldigt stort. Inte för att bli berömd, utan istället oerhört behövd med min klokhet. Och då ska jag vara stark som en oxe!

    Styrkekarmar till dig kära medsyster!

    Ps. Om du inte redan läst den, läs ”Shamanens sång” om den oundvikliga människan av Jan Lidbäck! Du kommer älska den sista delen av boken. Det är nu vi sätter oss och gör Woododockor : )

    1. Finaste Annika. Jag förstår dig helt och fullt. Vänner, familj och djur får en att orka fortsätta. Får en att tänka att en kanske inte är värdelös ändå. Inte helt och fullt. Skillnaden mellan mig och min granne är att jag har kärlek och ett superstarkt nätverk. Ingen annan skillnad alls. Och ja, voodoodockor börjar det bli dags för. Nej, man blir inte lycklig av pengar, men att inte ha pengar kan skapa massvis med oro och depression. Dessutom är pengar lika med människovärde i den värld vi lever i.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: