Början. Mitten av början. Innan början. Februari 2010

Jag ska berätta från början. Egentligen är det inte början. Det hände saker innan början. Det hade redan hållit på länge inne i mitt huvud. Hur länge vet jag inte, de andra vet inte heller. Experterna.

En torsdagkväll i februari 2010 står jag i kassan på bion. Det är lugnt. Alla filmerna är igång inne i de fyra salongerna, klockan är väl runt♦ åtta, sista visningen ska inte börja förrän om en timme. Maskinisten syns inte till, Anna har gått tillbaks till kontoret för att jobba. Jag kan kolla upp hur många som har bokat eller köpt biljetter. Det kommer bli en fortsatt lugn kväll.

En man kliver fram till kassan och ska köpa Popcornmeny. Vi pratar om vilken meny som skulle passa honom bäst. En klassiker, mellancola och mellanpopcorn. Det händer någonting i kroppen. Min kropp. Svårt att sätta fingret på, det är inget jag känt förut, men något är fel. Väldigt fel. Det surrar i kinden, och den dras bak mot örat. Känns det som. Men det syns nog inte.

”E..E..E…” Tungan känns stor.

”Vad ska du ha för läsk?” Frågar jag. Nej det gör jag inte. Jag tänker. Det som kommer ut är:

”Vee…ve…lesk?” Mannen förstår inte. Såklart. Det är inte svenska. Det är inte något känt språk. Jag pekar på muggen.

Mannen stirrar på mig. Hans hjärna arbetar, det syns.

”..Va…”

”…Velken lesk?” Säger jag och pekar på muggen igen.

”..Va, jaha… Cola” säger han.

Anna. Jag måste ringa Anna. Några få metrar ifrån mig sitter Anna. Men jag kan inte lämna kassan. Jag måste ringa Anna. Ringa. Prata… I en telefon måste man prata.

Fan.

Inga kunder. Jag tänker på medmänsklighet. Jag tror att de flesta skulle hjälpa mig att få tag på Anna, för de flesta är goda rättskaffens människor. Men för att kunna hjälpa måste man först förstå vad det handlar om. Det kan jag inte kommunicera. Och förresten, inte ens jag själv vet vad det handlar om.

Jag hade kunnat skriva en lapp. Men skulle någon ha trott att det var på allvar, hade de flesta inte trott att det var nån slags performance, eller reklamjippo, vi är ju så vana vid det, att ingenting är på riktigt. Och vad skulle jag ha skrivit på lappen? ”Hjälp mig, jag kan inte prata!”  Det är så konstigt, allting.

Masserar mina kinder. Vänder mig mot popcornskåpet och masserar mina kinder.

”s..k..p..f..” mumlar jag till popcornskåpet. Jag måste försöka göra mitt bästa för att dölja det, tills det går över. Tills det släpper. Jag måste tro att det går över. Tillslut säger jag ingenting, förutom hej när köpet börjar och hejhej när köpet slutar. Det går bra. De flesta kunder märker ingenting. Kanske tycker de att det är en väldigt snorkig kassörska de har träffat på, men hey, det är ju inte första gången en kassörska har varit snorkig. Jag jobbar på i tysthet. Det enda jag kan göra. Häller upp läsk, torkar disken, fyller popcornskåpet. Väntar. Och sen släpper det. Jag vet inte hur jag vet. Men jag vet. I sekunden. Att det är som vanligt igen. Att jag kan prata. Trots att jag är tyst när det händer.

Lättnad. Euforisk sprudlande lättnad. Och jag börjar göra det till en lustig men läskig historia i mitt huvud. Som en blandning mellan en spökhistoria, nåt som kanske har hänt, men troligtvis inte, och en snubbla på bananskal-historia. Nåt dråpligt. Och det är så jag berättar det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: