Det är säkert stress – Februari 2010

”Vet du, det var jätteläskigt i förrgår… förra veckan… för två veckor sedan…”

Jag berättar om händelsen på Biografen, när jag inte kunde prata i en kvart. Jag berättar om det med kittlande inlevelse, snaskar omkring i detaljer och avslutar med att ”det är säkert stress. Jag ska kolla upp det där.” Sedan, tänker jag. Men sedan kommer aldrig. Hinner aldrig komma. Jag som har en lätt telefonskräck drar mig för att ringa det enklaste samtal ringer aldrig och bokar tid med husläkaren. Under den här tiden bor jag och min katt Ingmar hos min äldsta bror och hans familj. Har sov och arbetstider som står i rak motsats mot deras tider. När de går upp halv sju ligger jag och sover i den våningssängen som barnen övergivit sedan de flyttade till varsitt rum. När jag kommer hem från jobbet vid halv ett på natten är det tyst och mörkt i den stora lägenheten. De ser inte mycket av mig, träffar oftare katten Ingmar än mig. En kväll är vi i alla fall hemma, svägerskan och jag. Vi pratar. Kanske vi dricker te. Ja, kanske. Jag tänker att vi gör det. Vid köksbordet. Jag berättar: ”Det var så läskigt…” Men responsen jag förväntar mig uteblir. Något i stil med ”Nähä! Va läskigt!” Hon blir bara lite tyst. Inget spår av upphetsning. Uppmanar mig att söka läkare. ”Ja, jo, jag ska. Såklart” Vet inte vad hon tänkte. Om hon tänkte tumör. Det vet jag inte. Jag tänkte det inte. Jag tänkte stress.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: