Upptakt. Dagen D. Ärtsoppa och påskmust – Mars 2010

#Jag och Ingmar flyttar hem. Till en lägenhet, ihoppackad och täckt av fint byggdamm. Till ett nyfrässschkaklat badrum. Den senapsgula våtrumsmattan med suspekta fläckar är borta. Och i fönstret är det bubbelglas, toalettbesöken är inte lika offentliga som förr. Det är bra. Det är vittvittvitt och dyrare.

Det är mars. Jag jobbar. Sover. Träffar hittebarnet. Går inte på Festen det här året heller. Alla kommer vara där. Alla som jag känner lite sådär, alla lyckade, drivna kvinnor och andra feminister.

Om jag ska gå på Festen måste jag ljuga. Eller åtminstone försköna sanningen. Förstora vissa delar, tala tyst om andra. Prata om att Teatern håller kurser på teaterhögskolan. Och i Finland. Inte prata om att jag tagit jobb som biografkassörska. Om jag måste, säga att jag är maskinist. Och säga att det är jättekul. Vilket det skulle kunna vara. Om jag var någon annan.

Inte prata om att jag är så trött hela tiden. Så trött att jag gråter när jag kommer hem. Gråter när jag ska åka till jobbet. Att tanken på att bli maskinist var rolig, men nu när jag med nöd och näppe klarat maskinistprovet, är jag livrädd. Livrädd för att göra fel. Livrädd för att tappa de 20kg tunga filmkakorna på golvet, och att allt ska rasa ut på golvet. Att jag ska ladda projektorn fel och en vals ska ligga och trycka och repa filmen. Filmen som kostar tiotusentals kronor. Maskinist låter roligt, men så är det där med att det är JAG som ska göra det. Ännu ett misslyckande.

Så jag går inte på Festen

Det är tisdag. Vännen och jag sitter i Vännens kök. Vi ska planera inför Finlandsresan. Vi ska hålla workshop om några dagar. Vi träffas inte så mycket. Vi båda är dåliga på att höra av oss och bara fika. I tio år har vår vänskap, vår starka vänskap rört sig runt Teatern. Eftersom arbetet med Teatern inneburit väldigt mycket jobb och tid, har vi träffats väldigt mycket. Vi har levt med Teatern och med varandra. Suttit i köket och druckit kaffe/sprit, ätit lunch/middag, målat scenografi och samtidigt sjungit med till Djurens brevlåda. “Humlorna har haft det ganska jobbigt just i år, zumzumzumzum….” Vi har diskuterat politik, könsmaktsordning, queerteori, förkastat och annammat. Raljerat med oss själva och andra. Vi har diskuterat nästa manus, på gång i hennes huvud och sedan, med det färdiga resultatet på än så länge ofläckat a4papper, gått in i det svarta rummet (vad kallade vi det egentligen? Minns inte) för att på skälvande Bambi-ben pröva på hur det skulle se ut, låta och kännas.

Nu har vi inte längre den naturliga mötesplatsen. Det är sällan något som måste, måste göras.

Men nu sitter vi där. Och delar upp uppgifter, vad som ska göras innan resan. Vi småpratar såklart, och jag berättar om min konstiga upplevelse på bion. Och att jag ska kollauppdetdärsen.

Då kommer den. Känslan. Igen.  Den märkliga känslan som inte är någon känsla, utan en föraning åt huvudet till. Surrandet i kinden. Och vetskapen om att jag inte kan prata. Min koncentration vänds inåt, jag lystrar, sniffar i luften, vad ÄR det här. Om jag var katt skulle jag ha stannat i steget, stått blickstilla och haft öronen riktade framåt. Darrat på morrhåren och svansen. Men nu är jag inte katt. Jag är en människa som sitter blickstilla och darrar vaksamt på mina imaginära morrhår.  En halvrest ragg. Jag anar fara, ett hot.

Men nej, jag är inte katt, jag sitter bara där i mitt hårlösa rosa skinn, oförmögen att kommunicera. Hjälplös.

Och så är det över. Vi pratar om det, så märkligt det är. Kanske jag gråter lite, har ju så lätt för att göra det nuförtiden. Nu när jag är hudlös. I händerna. På ett hot jag inte vet  något om.

Jag MÅSTE kolla upp det där.

Påväg hem köper jag mat. Ica Supermarket på Folkungagatan. Jag hittar en korv ärtsoppa och en påskmust. Vilken kombo! Gott plus gott blir jättegott. Jag tar en påse trots att det är så lite, väskan är överfull av egna och andra, smartare personers tankar.

Småslinter i den bruna snön över till tunnelbanan.

Väntar på bussen. Vi står i kuren och väntar, några människor och jag. Det är inte så långt tills bussen ska gå. Den står redan vid avstigningsplatsen. Vi stirrar alla på den, trots att den är nedsläckt och saknar förare. Manar den tyst att komma. Vi tittar när busschauffören kommer traskande med axelväskan, vi ser på när han öppnar den lilla luckan där låset till bussen sitter. Vi tittar tålmodigt när han öppnar dörrarna, (snart, snaaart), kliver in, hänger av sig, sätter sig, mixtrar med det som i alla fall jag vet kontrollerar displayen framtill på bussen. Älvsjö Station. Han startar och skylten lyses upp. Nu. Äntligen.

— klipp —

Någon pratar med mig. En barsk röst. “Emma, kan du höra mig?” Jag vet inte. Kan jag det? Vad är jag egentligen? Förstår inte vad det här är. Vad det ska föreställa. En dröm, kanske. Då är det bäst att spela med. “Emma, du har fått ett krampanfall” fortsätter rösten. Nej, det kan inte vara jag. Jag stod och väntade på bussen. De måste ha tagit fel på person. Det är kallt och ganska mörkt. Det är en ambulans, ser jag nu. Vi kränger. Jag ligger på en brits. Jag tror inte på det. Det kan inte stämma. Jag skulle bara gå på bussen. Jag är ett inte en person, utan en registrator. Jag befinner mig här, i ambulansen, men gör det ändå inte. Som att jag ser det på TV. Eller drömmer det.

Min kropp har fattat. Det har hänt. Jag sitter på en brits på SÖS akutintag och gråter. Gråter och gråter. I min famn har jag påsen från Ica, med påskmusten och ärtsoppskorven i. Någon snäll person har lämnat med den i ambulansen när vi for. På ena benet är jeansen blöta upp till låret. Jag stirrar på den mörka fläcken och inser att det är från marken. När jag låg på marken. Och hade anfall som jag inte minns. En person någonstans i periferin ställer frågor om min medicinska historia. Jag svarar. Nej, det har inte hänt förut, nej, jag tar ingen medicin, inte just nu, jag åt antidepressiva för ett halvår sedan, men slutade med det, det kanske var dumt.

Personen förklarar att det måste göras en skiktröntgen av min hjärna, det görs rutinmässigt vid förstagångsanfall. Förstagångsanfall. Personen säger epilepsi. Men innan vi gör röntgen kanske du vill ringa någon och berätta var du är? Det vill jag såklart. Jag tänker att jag måste ringa två samtal, först till föräldrarna som är i Ljusdal och sen till den bror som bor närmast. Men jag har sett på TV att man bara har rätt till ett samtal. Jag minns inte varför. Kanske kan de göra ett undantag. Jag frågar. Jag får ringa två samtal, det var snällt, tänker jag. Jag blir visad till ett annat rum. Där finns ett skrivbord med en röd telefon och en stoppad kontorsstol. Jag sätter mig. Här jobbar folk. Det här är en arbetsplats. Papper, post it-lappar och jopapärmar med olikfärgade ryggar. Som det ska vara på en arbetsplats. Och här sitter jag och ska ringa till mina anhöriga och säga att jag fått ett epilepsianfall. Det måste vara på låtsas. Jag tror inte på det.

Annonser

2 thoughts on “Upptakt. Dagen D. Ärtsoppa och påskmust – Mars 2010

Add yours

  1. Åh, vad jag också önskar att det vi varit och är med om bara är på låtsas. För detta är ju en livslång saga, som kommer gå som en bergochdalbana.
    Många gånger har det för mig mest liknat en boxningsring med mig som förloraren och som inte vetat om jag orkat resa mig igen. Utan vilja, humor och alla dessa som ändå står kvar vid ens sida, hade det inte gått.

    På livsbild.se under rubriken livsberättelser, kan du läsa hundratals berättelser om funktionshindrade i vårt land. 2 av dem är mina, en med bilden av en hand och en med utsikt över Sarek.

    Och du har ju gjort om bloggen och det är lättare att hitta nu, men för mig som har blivit ljuskänslig efter min smäll, är det jobbigt med vitt underlag. Inte för jag vet om jag själv kan ändra ljusstyrkan på något sätt för jag är en dataonörd, men annars skulle jag rekommendera dig att ha en mattare ton som ljusbeige eller ljusgrå.

    Kram!

    1. hej! ja, tusan också, jag ville ju ha en mörk bakgrund! Men när jag skulle posta senaste inlägget blev texten svart också. svart på svart. så jag var tillfälligt tvungen att ändra utseendet. ska fnula på om jag kan ändra tillbaka utan att förlora texten. Viktigt det där med ljuskänsligheten, även om ni har försvunnit till viss del. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: