Jag tror inte på det. Men jag ringer. Såklart. Är det en dröm är det bättre att säga ja till det som händer. Att spela med. Jag har dessutom beviset med fläcken på jeansen. Så det kanske har hänt.
Jag ringer. Mamma svarar. Jag berättar. Jag är lugn nu. Gråter inte, för en gångs skull. Kanske är det på att jag börjat tvivla igen på att det är sant, det jag är med om, det jag gör. Jag berättar om anfallet, bussen och att de ska röntga mig. Och jag säger att jag också måste ringa till brodern som bor närmast. Men då säger mamma att pappa ju inte är i Ljusdal utan hemma i Stockholm av en händelse. Bara över någon dag, för ett möte. Så konstigt. Just ikväll är han hemma. Hon får ringa till honom och berätta vad som hänt och var jag är. Och hon måste också ringa och berätta att jag inte kan åka med till Finland och hålla workshop och inte heller jobba på några dagar. Jag lägger på, lugn över att allt är ordnat, alla berörda ska ringas. Jag ska bara göra rutinröntgen.
En rutinröntgen. Jag har fått byta om. Någon gång, kanske var det i ambulansen, har de satt nålar i mig så att jag ska kunna få medicin snabbt. Vadå för medicin, jag har ingen medicin. Infart, heter det. Får jag lära mig nu. Jag har fått byta till den mjuka landstingsskjortan, och strumpor, vita strumpor. Nu ska jag röntgas. De kunde klämma in mig, har nån sagt. Det stora vita rummet, med jättemaskinen. Blir anvisad att lägga mig på britsen. Ovanför huvudsidan är det som en jättestor ring i plast. Som en gigantisk vit hålmunk. Jag lägger mig. Det är lite kyligt i rummet. Personen som anvisat mig, jag vet inte vilken grad personen har, hen har säkert nämnt det och vad hen heter, men det är så många människor, så många människor, går ut och stänger dörren. På ena väggen finns ett fönster, jag ser tre personer sitta framför datorer och ömsom titta på mig, ömsom på skärmarna. Maskinen drar igång. Britsen åker in i jättemunken. På insidan av ringen rör sig ett rött ljus, runt, runt min skalle. Jag vet inte om själva ringen rör sig eller om det är ljusdioden. Jag ligger alldeles, alldeles stilla. Det har man sagt mig att jag måste. Sen är det över. Jag får åka upp till övervakningen igen. Jag somnar.
Man väcker mig. Tar blodtryck, temp och puls.
Pappan kommer. Vi gråter. Det är när hemmavärlden gör sig påmind, den jag är, att jag har en pappa som älskar mig, som tårarna kommer. Det stämmer nog det där, att vi blir till i relation till andra. När det bara är jag, de vita maskinerna och de vita rockarna, så är allt på låtsas. Då finns inte det andra, mina minnen, mina egenskaper, mina känslor. När det bara är jag, de vita maskinerna och de vita rockarna, kan jag koncentrera mig på att vara en så bra patient som möjligt. Att ligga blickstilla på en bår. Att låta dem ta blodprover och tempen. Då är jag bara kropp.
När pappan kommer, finns alla minnen jag har där igen. Då blir jag liten och ledsen. Då kommer minnena av när pappan kom och hämtade mig från skolan, när jag hade ätit ärtsoppa och fått ett allergianfall i sexan. Då kommer alla minnen när pappan har kommit och hämtat, följt med. Och jag är så liten, så liten, så ledsen, så ledsen.
trasslet 
Fint skrivet. Jag hoppas du blir frisk snart!
Tack Anna!