Förord
Har länge tänkt att jag måste börja skriva om det här. Eftersom det är en del av min sjukdomssituation. Jag kan inte bara skriva om delar av det, det fysiska, kroppsliga. Jag måste också skriva om förutsättningarna jag lever under. De ekonomiska förutsättningarna. Eftersom det är viktigt. Kanske viktigare än någonting annat.
Men jag drar mig. Satan vad jag drar mig. Om jag skriver om det finns risken att okända börjar tycka. Ha åsikter. Om mig. Min situation. Vad jag är för slags människa. Vad jag borde eller inte borde göra. Vad jag har för egenskaper. Men nu. Gör jag det. Håll mig i handen.
Prolog
Min vän delade för någon dag sedan en artikel om ett politiskt beslut som berörde motkrav på dem som söker socialbidrag. Jag vill inte läsa sådant. Jag vill inte. Eftersom det handlar om mig. Det är så tungt, så satans tungt. Samtidigt är jag tacksam för att det skrivs sådana artiklar, för att vissa människor fortfarande bryr sig om dem som av olika anledningar har helt eller delvis har fallit igenom de andra skyddsnäten, som a-kassa eller försäkringskassa. Bryr sig och upprörs. Ibland kan det kännas som att vi alla får skylla oss själva, som att vi inte ens borde ha det där undre skyddsnätet. Som att vi egentligen helst inte borde finnas. Men det gör vi ju. Vi andas, vi lever.
Såklart är jag väldigt tacksam att det fortfarande finns. Att det fortfarande överhuvudtaget går att söka pengar. Så. Tack för det.
Färdigtackat.
Jag läste artikeln, trots att jag visste vad det skulle handla om. Det välkända trycket över bröstet.
Förtvivlan, ilska, förnedring. Jag gråter för allt nuförtiden. I tid och otid. Också nu. Men inte så länge den här gången. Inte tretimmarsgråten i kudden på natten, för att inte störa grannarna. Inte den. Jag bestämde mig. Att jag måste. Skriva om det.
(Ni märker kanske att jag har byggt upp två gånger nu. Så svårt är det. Det bränns)
Ett telefonsamtal
Jag har flyttat. Jag har det så mycket bättre. Min katt har det så mycket bättre. (Som jag väl inte borde få ha heller). Med flytt kommer många saker som måste ändras, samtal som måste ringas. Flyttanmälan, men inte eftersändning eftersom det är för dyrt. Så många adressändringar som måste ske manuellt. Vissa går att mejla om. Det är bra för en som har problem med talet, men inte med skriften. Men vissa telefonsamtal måste göras. Telefonen, elen (två bolag), försäkringen. Och så Soc.
Sedan 2010 när jag blev sjuk, har jag helt eller delvis sökt pengar från Soc. Tro mig. Ingen vill söka pengar från Soc. Inte ens om det var lätt. Vilket det inte är.
Det är en sorg, en omåttlig sorg att inte kunna försörja sig själv. En sorg och en förnedring. En stämpel som jag själv sätter på mig: Värdelös. Onyttig. Till last. Onödig.
Så det var det första jag fick svälja. Förnedringen att ens behöva söka pengar. För hur skulle jag göra annars? Jag kunde inte jobba, jag låg på Karolinska med en blodig hjärna. Jag hade hjärnskador. Mina föräldrar hjälpte mig, ringde alla samtal, förklarade, skickade in papper. Utan dem hade jag förlorat både hyreskontrakt och inte haft mat när jag släpptes från sjukhuset en månad senare.
Varje månad sedan hösten 2010 har jag skickat in papper på mina fakturor, vad jag gjort med mina pengar, sjukskrivningar. Varje månad har jag velat ge upp. Inte söka. Försökt hitta på andra sätt att få pengar. Varje månad har jag övervägt prostitution och/eller bankrån. Det har fallit på att jag är lite för gammal för att börja hora, och att jag inte har några vapenkontakter. Dessutom skulle jag säkert bli jättenervös, och sluddra och de skulle inte höra vad jag sade, och det skulle bli jättemisslyckat och jag skulle inte få några pengar i alla fall. Å andra sidan, om jag misslyckades med rånet, skulle jag ju hamna i fängelse, både mat och kläder och tak över huvudet. Då gäller det bara att regelbundet hota vakterna, så jag får stanna kvar. Inlåst? Spelar ingen roll, jag orkar ändå aldrig gå ut. Men vem ska ta hand om katten Ingmar? Så jag har hållit mig ifrån brottets bana. Såhär långt.
Min Soctant på gamla stället, sade till mig innan jag flyttade att de skulle de lägga ner mitt ärende i den stadsdelen. Så jag skulle bli tvungen ta kontakt med den nya stadsdelen, och begära att få en ny utredning. De kan inte skicka papprena mellan stadsdelarna. (Kan, eller vill inte?) Kanske är jag paranoid, men tyckte jag inte att jag märkte en lättnad i Soctantens röst när jag berättade att jag skulle flytta. (Hon är egentligen ingen Soctant. Hon är mycket yngre än jag, och det finns inget tantigt, i varken hennes beteende, utseende eller röst. Hon är en flicka.) Lättnad över att jag nu skulle bli någon annans problem framöver. Det är lätt att bli paranoid när det gäller Soc. Ibland verkar hela systemet gå ut på att de som söker pengar ska ge upp och inte söka igen. Så svårt är det.
Först tar man kontakt. Vilket kan ta ett tag innan man får tag på någon. Efter det får man komma på möte. Sedan görs en utredning. Först sedan får man söka pengar och kan få avslag . När man väl är inne i systemet och överhuvudtaget får söka pengar, är det lite som att spela lurkortspelet Stjärna med ett storasyskon. Reglerna ändras hela tiden, något som funkade förra gången går plötsligt inte igenom:
”Oj, nu fick jag en spader, spader slår ruter ess, då vann jag alla dina kort”, säger Soc-storasyskonet.
”Jamen… Men jag fick ju spader förut, och då sade du att du vann också?” Säger jag.
”Jaa,” säger Soc-storasyskonet, ”men jag fick en spaderNIO, spadernio, slår allt. Du fick bara en spaderknekt, det är inte alls bra.”
”Jaha…” säger jag. Och ser på när Soc-storasyskonet rycker korten ur handen på mig. Soc-storasyskonet vet ju bäst, såklart.
Så jag måste göra ett samtal till nya stadsdelsnämnden och presentera mitt ärende. I en vecka övade jag för mig själv, ”Hej, jag heter Emma Stormdal, jag ringer för att…”. Jag övar medan oron och ångesten och oviljan sakta breder ut sig över mig. Lite som ett tidvatten av sirap. Långsamt, långsamt. Inte så att man märker att det stiger, förrän det går till midjan och det är omöjligt att ta sig upp. Eftersom det är ett hav av sirap. Jag övar, tills det är oundvikligt.
Och nu, äntligen, ringer jag. Kan inte fatta det, men jag ringer. Eftersom jag inte har numret till biståndsenheten, måste jag bli kopplad från stadsdelens växel. Numret till biståndsenheten finns inte på hemsidan, allt är så hemligt, så hemligt. Hemliga dörrar, hemliga knackningar. Så jag ringer stadsdelens växel.
”Hejjjag vill söka ekonomis… hh tbistånd…”
”Ekonomiskt” är ett jättejobbigt ord. Konsonantkluster kallas det. Har jag lärt mig av min logoped. Men det går bra. Jag blir kopplad. Till en telefonsvarare. Lämnar ett meddelande med mitt namn och telefonnummer. Hoppas att det ska räcka. Hoppas att det inte var alltför otydligt. Hoppas att jag inte lät alltför konstig. Åtminstone telefonnumret sade jag tydligt det vet jag.
Det händer ingenting. Ingen ringer. Jag ringer igen. Samma sak. Telefonsvarare, meddelande. Sedan händer. Inget. Desperation. Inga pengar. Månadsskifte som närmar sig. Hyra som ska betalas och alla andra räkningar. Nu. Måste. Jag. Ha. Pengar.
På nätterna får jag bilder av att jag ska sluta andas. Bara sluta. Då skulle så många problem lösa sig, liksom. Eller att jag skulle somna och på morgonen skulle sängen vara tom. Borta. Också så många problem som skulle lösa sig. Men jag fortsätter andas. Och på morgonen när jag vaknar är jag fortfarande där. I sängen. Och då måste jag gå upp såklart. Och ringa. Så det gör jag. Och nu kommer jag fram. Presenterar mig.
”Ja hejj, jag heter Emma Storrvdal, jag vill anssöka om ekonomisstbbistånd.” (Good enough)
”Jaha”, säger personen i telefonen som att hon aldrig har hört talat om något så konstigt.
”Ja, förr… jag har sökt ferut, men jag ha… rflyttet och de sa till mig att jag måste ringa till er.”
Jag försöker förklara. Desperationen stiger. Prata i telefon är verkligen inte min grej, har aldrig varit det. Men nu är det ännu värre eftersom jag inte kan vara säker på att orden blir rätt uttalade. Tänker på hur det måste vara att inte ha språket från början. Jag förstår ju ändå vad den andra säger. Även om hon inte förstår vad jag säger. Vi dansar. Jag måste ta om vartannat ord, för hon förstår inte, har fortfarande känslan av att jag har ringt fel person, eller att jag bara fått för mig att man kan söka pengar.
Hon börjar ta mina uppgifter, skriver in i något formulär. Sedan kommer vi till min livssituation. Jag berättar om skadan. Det går bra. Vad jag har för inkomst. Då blir det jobbigt. Jag ser hela situationen. Som den har varit sedan jag blev sjuk. All oro. All ångest. Två år av reell, verklig ångest. Jag känner strupen som snörper. Det tar stopp. Kan bara viska.
”VA”, säger hon. ”Vad säger du?”
”… vänta”, får jag fram. Bara viskande. ”… Jag måste bara…”
Nu kommer en lång ljudlig suck i andra änden. Den där trötta sucken. Besvikna sucken. Ännu en som gråter i telefonen.
”Emma, jag hör inte vad du säger?” Hon talar lite högre nu, irriterat, som om jag inte förstår.
”Vänta…”, försöker jag. ”… Jag måste bara… samla mig…”
”Emma, vad säger du?” Ännu högre röst, ännu långsammare tal, tydligt, som om jag var döv. Eller dum i huvudet.
”… Vänta…” Jag andas inte. Om jag andas så kommer tsunamin av gråt. Som kan bli hur stor som helst. Jag hatar det. Hatar det. Speciellt i kontakt med myndigheter.
Jag samlar mig. Så småningom. Berättar om situationen, den krångliga situationen jag är i, att jag är friskförklarad på den halvtid jag fått ersättning för, om kontakten med arbetsförmedlingen, om praktiken jag har skaffat mig på egen hand, men att ersättningen från försäkringskassan är på 3600 kr .
Det är farligt nära, farligt nära, ligger och bubblar under ytan, det är bara ett varmchokladskinn över gråten nu. Rösten svajar, förutom svårigheten att prata.
Och så kommer det. Jag måste söka jobb under tiden om jag ska få pengar. Trots att praktiken är på gränsen av det jag klarar av.
”Ok”, säger jag. Det enda jag förmår säga. Jag kan inte börja bråka i telefonen. Telefonbråk funkar inte, ännu mindre än innan skadan. När jag blir upprörd kan jag inte prata alls.
Jag klarar mig utan att börja gråta. Men knappt. I det sista hejdåtacket (vad tackar jag för?) är de på väg igen, alla dessa tårar. Alla dessa förnedringstårar. Desperationstårar. Eftersom jag har så svårt att se vilka jobb jag skulle kunna söka, med min konstiga ickeutbildning. Som kräver så väldigt speciella förhållanden, för att kunna jobba. Som inte kan ta jobb som jag gjort förut, för att de förutsättningarna inte fungerar längre. Ingen som får ett brev från mig, skulle anställa mig. Det är jag övertygad om. Det måste gå till på ett annat sätt. Jag måste få lugn och ro att komma igen. Att sakta bli bättre, på mina egna villkor. Att jag, redan från början, har handskats med Socialtjänsten har försenat mitt tillfrisknande, min rehabilitering. Det vet jag. Att det är så svårt, att det är så skämmigt. Och gjort att jag fått en depression. Det har jag däremot papper på.
Det är tur för Socialtjänsten att jag vänder ilskan inåt. Att jag omvandlar ilskan och förnedringen inåt, till gråt istället för något annat.
Det är tur för Socialtjänsten att jag är självdestruktiv, snarare än destruktiv.
Jag uppmanar ingen att ta till våld, inte mot sig själv eller någon på Socialtjänsten. De arbetar efter direktiv uppifrån. Men jag kan förstå att det blir så. Att den där sista chansen, sista möjligheten till försörjning, sista chansen till överlevnad, rycks undan. Och då blir det namnunderskriften på avslaget, rösten i telefonen som blir den som får ta smällen.
Jag är som sagt medveten om att jag utsätter mig för tyckande, när jag publicerar detta. Jag vill inte ha medlidande. Rättare sagt, såklart jag vill ha medlidande. Men det har jag, av mina närmaste. Vad jag vill ha av er är förståelse. Att även en av er kan hamna här. En av medelklassursprung kan hamna här. En som har läst massa poäng på universitetet. En som har jobbat mer än heltid i flera år, men inte tjänat jättemycket pengar och varit slarvig med fackmedlemskap och att kräva fastanställningar.
Å andra sidan ska det inte göra någon skillnad. Ingen skillnad alls. Varför jag hamnat här. Varför någon av oss har hamnat här. Om vi överhuvudtaget ska ha en socialtjänst måste vi få hjälp att ta oss ur det, på det sättet som passar bäst för oss. Och jag lovar. Det blir inte bättre eller lättare när pengaångesten hänger varje dag. Varje minut. Varje sekund. Och det blir inte lättare, och man känner sig inte mer värd eller ”sporrad”, när ersättningar dras in. Vilket är förutsättningen för att överhuvudtaget kunna söka jobb, fråga vilken jävla jobbcoach som helst. Att inte svaret på frågan ”beskriv dig själv med tre ord” blir: värdelös, tärande och dålig.
trasslet 
Väldigt stark text och det är bra att du ger detta ett ”ansikte”. All kred till dig för det. Jag tycker inte alls du verkar värdelös, tärande eller dålig. Jag tycker du verkar inspirerande (du fångade mig), stark (inte många som klarar av att leva så här i över 2 år då det är en livstressad sits, du är ju jättestark!!!!) och extremt duktig på att formulera dig och binda läsaren. Kanske en väg att gå för dig då du har förmågan att fånga läsaren? Om du inte vill börja på en tidning eller dyl så kan faktiskt en bok vara en väg att gå. Om just denna upplevelse? Kram
Tack Susanne. Att du läser, och för de fina orden! Känner mig inte så stark.
Men man måste tro att det blir bättre. Men man måste då få lite hjälp och lugn och ro att ordna det.
Tack. Jag tror många likt jag själv -behöver- höra hur det är, att vara utelämnad till ett system som man inte bemöter förrän man är beroende av det. Lyckligt ovetande förutsätter vi alla att det fungerar. Kritiken är så lätt att kasta ur sig, att det slösas med resurser och att människor bara egentligen behöver ”ta sig i kragen”. Du gjorde rätt i att skriva, det gör skillnad. Du påverkar människor. Jag har erfarenhet av familjemedlem med nedsatt tal och finmotorisk fförmåga pga sjukdom. Den ångest du beskriver träffade på tok för rätt. Men jag tror att klumpen i magen jag nu känner är viktig, man får inte blunda för att det är jobbigt. Jag hoppas att du fortsätter skriva. Och jag håller verkligen med Susanne, du är duktig på det!
M! Det är ju det jag hoppas på, att jag kan påverka. Få folk att se och inse att det är den här realiteten vi har. Tack för att du läser! /Emma
Mycket bra och modigt skrivet av dig, tror att jag förstår precis hur du har det då jag har en son som varit i samma situation och är delvis fortfarande. Jag arbetar själv inom kommunen och har därför ibland haft hjälp av att jag vet kanske lite mer vilka knappar man kan trycka på. Han var i en sådan situation för ett par år sedan då han inte hade råd att få ut sina livsviktiga mediciner och ville heller inte att vi igen skulle behöva hjälpa honom. Då gick hans syster in och skrev mejl till ansvariga i kommunen och jag hjälpte till med formulering och till vilka det skulle skickas..Jag tycker som Susanne att du ska skriva, helt rätt väg..och det hjälper dig också att må bättre tror jag..Jag blev väldigt berörd av att läsa det du skrivit, du beskrev din situation på ett mycket tydligt och bra sätt…Du verkar vara en stark och modig person . Jag är mycket imponerad..
Ann
Hej Ann!
Det som är en så stor sorg för mig är att det är så mycket upp till vilken handläggare man får eller om man har nära eller kära som orkar kämpa för en. Det har jag också haft, jag har haft så många strider att kämpa. Men de som inte har det? De som verkligen verkligen ska ha den där hjälpen? Är de då helt utelämnade? Det kan göra mig rosenrasande. Tack för att du läser. / Emma
Tårarna rinner, mycket bra skrivet, detta borde fler läsa.
Tack för de fina orden! /Emma
Mycket starkt och modigt skrivet, det berörde mig verkligen. Har själv varit i sån situation att ”behöva” sänka sig så lågt att Be om ekonomisk bistånd under en sjukdoms period. Jag hade inga problem att ringa men känner igen ångesten inför samtal med olika myndigheter och handläggare som bemötte en på flera otrevliga sätt – man väljer ju inte att bli sjuk precis. I dag känner jag mig frisk och arbetar heltid – jag är lyckligt lottad. Håller med föregående ”talare” om att du skriver på fängslande sätt, så fortsätt att skriva. Jag skrev också men på dagboks nivå, det är terapi på nått sett. Lycka till i framtiden och ge inte upp. Eva
Ja, det är bra att sätta ord på tankarna, skriva ned dem och få en egen ståndpunkt så bilden av en själv inte endast blir deras bild som råder. Att man tar över den liksom. Det är viktigt. Tack. Emma
Du är en sån som är anledningen för att betala skatt med glädje. Det är för att människor ska kunna ha ett bra liv i ett egentligen rikt Sverige som vi har politik och inte bara låter kapitalet styra, tyvärr så har detta raserats alltmer. Rutavdrag för bartenders på privata fester nej-tack! Ta hand om människor som behöver stöd Ja! Du är inte värdelös, du är värd varenda krona och mer därtill och du ska verkligen inte känna dig tärande eller dålig.
Det är först när man befinner sig där som man förstår hur illa det är. Hur långt det har gått. Tack för at du skrev och lyfte att det faktiskt handlar om politik och medvetna val och prioriteringar. Och ja – glöm inte att rösta. 🙂
Jag håller med föregående talare. Vad otroligt stark och modig du är som berättar och delar med dig av det här! Och du har verkligen skrivandet i dig. På den här sidan kan du få en ljudfil där Malin Berghagen läser första kapitlet av boken ”Var den du är och förändra världen” att lyssna på den kanske kan ge lite inspiration och extra styrka tänker jag http://beingyouchangingtheworld.com/sverige Stora energikramar till dig!
Tack! Känner mig inte så modig. 🙂 Men det är viktigt för mig att olika röster hörs. Kan jag hjälpa något litet genom att vittna så ska jag det. Kram
/Emma
Du är inte värdelös, men nu har jag gråtit färdigt och samlat mig så jag kan skriva. Jag har berättat för dig att jag också varit i en liknande situation och det gör så förnedrande ont i själen, att ständigt ta emot kränkningarna.
Läs på Livsbild.se om livsbildsberättelser, där finns min (Doris) och många andras berättelser om hur det är att leva med funktionshinder och sjukdom.
Du har rätt till lönebidragsarbete med dina funktionshinder, det gäller att du finner rätt handläggare på arbetsförmedlingen och en lämplig arbetsplats.
Kanske Neurologiska handikappföreningen kan hjälpa dig eller Hjärnkraft? Våga fråga, du är värdefull! Det känns bättre bara man hamnar hos rätt människor. Du skulle ha min handläggare som jag hade på Arbetsförmedlingen, hon stod på min sida. En fantastisk kvinna som förstod vad det handlade om.
Tyckte själv att jag funnit mig en ett lämpligt ställe på Karlstads kommun för flera år sedan, men då sa kommunkärringen, som hade hand om lönebidrag, att jag inte var berättigad eftersom jag inte levde på socialbidrag. Nej, jag är gift och levde på min man, jag hade 0 kr i ersättning. Jag har det bra… Leende guldbruna ögon…Tid för ansvar, säger vår stadsminister ofta, för att han har tryckt på repitknappen. Fasen vad många som far illa i vårt land.
Har som du tänkt på att göra något kriminellt, köra bil rattonykter, slänga mig framför min elaka handläggares bil (hon på försäkringskassan som slängde ut mig), ja, jag kollade upp var hon bodde. Sydde en woododocka som såg ut som henne!
Fatta man blir så förbannad på kränkningarna att man inte till slut kan tänka klart. Jag blev så osocial att jag inte ens ville umgås med mig själv.
Tog 14 år innan jag fick rättvisan på min sida! Många tårar under resans gång.
Det krävs mod för att orka vara den man är och ännu större mod när man som du vågar berätta, power!
Stor varm innerlig kram till dig!
Finaste Annika. Jag finner kraft i att veta att du finns där. Bara så. Tack. Kram /Emma
Önskar att jag kunde göra något för mer för dig, än att bara finnas här i cyberrymden, men det är bara att maila mig om du behöver.
kram/Annika
Jag kan nog inte förmedla hur mycket era kommentarer betyder. Ert stöd. Att jag har gått ut på det här sättet. Det tog på krafterna. Men i era kommentarer finner jag styrka
Att allt inte är förlorat. Att vi är fler som tror på ett välfärdssystem utan stora hål.
Skammen kommer krypande. I varje möte med myndigheter. Det är liksom uträknat så. Man blir tyst. Man finner sig. Man ger upp.
Men inte mer. Jag ska inte vara tyst mer. Och tack än en gång
Jag jobbade en tid på försörjningsstöd och har i mitt nuvarande arbete viss kontakt med soc. Som handläggare på försörjningsstöd skämdes jag många gånger över den förvaltning jag arbetade på, hur beslut fattades och inte minst hur de levererades.Jag menar att Sverige inte längre är ett välfärdssamhälle. Det är vidrigt hur människor blir behandlad! Som handläggare på soc anser jag att man ska arbeta för klienten och inte för förvaltningen. Som handläggare står man inte alltid själv för de beslut som fattas men man står definitivt för hur man bemöter sina klienter. Om man inte klarar att ha ett gott bemötande är det dags att byta jobb!!!
Tack för ditt vittnesmål. Ibland tror man att man är galen eller sjåpig för att man reagerar. Återigen tack. Det stärker. /Emma
Himla fint skrivet :). Vågat. Ärligt. Sant. Jag har jobbat på soc. på försörjningsstöd, ekonomiskt bistånd. Jag vet vad du pratar om. Jag förstår det du säger. Jag lider med dig.
Systemet är fel att det lovar vad det inte håller. Allt blir en lögn. Ett skämt. Räcka upp handen och erbjuda hjälp för att sedan ta fram piskan och slå hårt på fingrarna. Ständigt bevisa sin rätt till ekonomiskt bistånd, förösrjningsstöd. Ständigt något papper som är fel. Saknas. Ständig oro. Varje månad samma process och ovisshet. Kommer pengarna? Var allt ok?
Jag kan i varje fall intyga att de flesta som arbetar som socialsekretare valde yrket eftersom de vill väl. De vill hjälpa människor. Många gånger får man inte för chefen, för budgeten som skall hållas. Man försöker vara alla till mötes, till lags. Hur mycket man än gör räcker det inte till. Man blir matt. Energilös. Utrymmet att göra ett bra socialt arbete och det jobb man är utbildad till finns inte. Det sliter. Det slukar energi. Till slut stänger man av och blir kall, går in i väggen eller som jag säger upp sig.
Jag tror att du vet. Att du förstår.
Jag önskar och hoppas att du får en bra soctant på den nya stadsdelen men framförallt hoppas jag och önkskar dig all lycka. Att du blir bättre och kan klara dig på egen hand. Att du inte ska behöva sitta fast i systemet. Söka ekonomiskt bistånd och bli utredd och dömd varje månad.
Vänligen,
Ana
Hej Ana!
Ja, jag vet ju det. Det är direktiven, budgetarna som gör att man som socsekreterare blir galen, eller kall eller går in i väggen. Man måste tänka att alla luras, annars skulle man inte orka. Det är fruktansvärt att man inte kan göra sitt jobb. Men det är just det jag menar? Ska vi överhuvudtaget ha en socialtjänst måste den ju få arbeta för sitt syfte: att hjälpa människor i nöd!
Tack för din kommentar!
/Emma
Fantastiskt väl skrivet! Fortsätt med det. Om man har fått insikt i hur det
kan vara i träsket av AF och FK, så väljer man andra utvägar utanför samhället, där t o m fängeslevistelse kan ses som ett alternativ.
”Trasslets” blogginlägg, borde ingå i kurser/konferenser som kravläsning för alla skattefinansierade handläggare av div ärenden.
Diket mellan utsatta och insatta(rutor och rotar med ränte- och skatteavdrag) blir bara större och större. Idag signalerar socialministern
om att de med psykisk ohälsa är för många och det är bättre att de går till
jobbet än att få vård/stöd/hjälp. Sverige har blivit fantastiskt.
Varma hälsningar till Trasslet från en man som betalat skatt hela sitt
arbetsliv i tron om att de medborgare som behövde hjälp skulle få det.
Tack för ditt beröm! Och ja, det känns som en tanke, det här med rut, rot, motkrav och diverse. De visar in agenda. Vilka som räknas. Och vilka som räknas bort…
Tack /Emma
Bra skrivet! Håller med om alla som skrivit här om din styrka och ditt mod! Och tycker verkligen att du ska skriva mera! Skriva varje dag tills det blir en bok! Det hemska är att när man är sjuk och utsatt och egentligen behöver ta hand om sig, vila och tänka ljusa tankar så ska man måsta vara så stark och uppbringa allt mod man egentligen inte orkar tvinga fram och kämpa och slita och kriga för den självklara hjälpen alla som är sjuka ska ha! Det är ju vi andra som är friska (för tillfället) som måste ta strid för dig och alla andra som behöver stöd! Du är en viktig person! Glöm aldrig det!!!!!
Stor kram!
maria
Hej Maria! Och tack. Det är svårt att känna sig stark och bra i min situation, men jag försöker. Och jag ska verkligen försöka skriva, tills det blir ett manus till en bok. Tack så mycket för din kommentar. Kram /Emma
Fortsätt kämpa, fortsätt skriva!
Pepp pepp!
Det ska jag! 😀
jaa! fortsätt skriv! och om jag fick bestämma, vilket jag ju inte får så skulle du få en bruttolön på trettiotusen för praktiken. bara sådär. och alla vi andra också. kram. och tack. för texten!
😀 Tack själv Sara! Kram
Jättebra skrivet! Kram!
Mycket välskrivet! Jag är i en liknande situation. Förra gången jag försökte arbetsträna och talade om för handläggaren på AF att jag mådde fruktansvärt dåligt, så fick jag höra av handläggaren på FK att jag var omotiverad… Jag lider bla av social fobi och när jag pratade med min nya handläggare på FK om det, så säger hon att ”alla tycker det är lite jobbigt att göra nya saker ibland”. Mmm, men alla överväger inte att ta livet av sig hellre än att tvingas gå utanför dörren… Nu tvingas jag arbetsträna igen, och handläggaren på AF har rakt ut sagt att jag måste göra det för att knäckas helt och då kunna beviljas sjukersättning. Sökt sjukersättning tidigare och trots att jag har lag och rätt, deras utredningar och sjukintyg på min sida, så väljer de att gå emot detta. De anger även handläggarens åsikt att jag saknar motivation som grund för avslag. Jag har fullkomligt förlorat tilltron till den svenska välfärden. Värdelös är bara förnamnet…
Jag skickar i alla fall en massa cyberstyrkekramar till dig och önskar dig lycka till!
Jag blir så arg. Jag blir så fruktansvärt arg på att det är såhär, att vi räknas bort. Och att vi är så många. Cyberkramar till dig också /Emma
Är djupt berörd och håller gärna hand med dig genom det svåra.
Igenkänningen.
All kärlek till dig.
Jag har haft tur och har ett normalt liv idag, men fruktar att behöva gå tillbaks till soc varje dag.
Tack för att du berättar! Vittnar om en situation som många är i men inte vågar prata om. Tack!
Tack Johanna! För att du läser! /Emma
Jag vet inte om du har hört talas om taltjänst. Jag har en sjukdom som har gett neurologiska besvär och, vad man kallar, fördröjd kognition. Jag har lyckligtvis fått hjälp av taltjänst. Har man sjukdomar/funktionsnedsättningar som påverkar ens kommunikationsförmåga, då kan man få hjälp av taltjänst. De kan följa med på besök hos myndigheter etc., och föra anteckningar och vara en allmän mellanhand. För egen del har de varit ovärderliga. Bara att de är med kan förändra dynamiken i ett samtal. Jag önskar att det inte vore så, att myndighetspersoner skärper till sig när någon är med.
Om du inte redan har varit i kontakt med dem så kan det vara värt ett försök.
Jag har inte hört talas om detta, kanske värt att kolla upp. Jag har fått ovärdelig hjälp av min familj och vänner, jag är aldrig själv på möten. Tack för tipset! /Emma
Du är obeskrivligt stark!
Vi är många som dras med den här skammen. För ”en sån” betyder det väldigt mycket varje gång någon orkar ta steget ut ur skuggan.
Det är bara sorgligt att du ska behöva skämmas när du borde vara stolt! Tänk vad du tar dig igenom, det är fördjävligt att det läggs ut onödiga hinder. Det är ett helvete och du ska vara stolt över dig själv för att du inte ger upp. Du är en överlevare.
Det finns så mycket pengar i det här landet. Kungafamiljen är kanske de enda bidragstagarna som borde skämmas. För att inte tala om de enorma bidragen Sverige måste ge upp till EU. Kräver en förmögenhet av skattebetalarna. Inte du, inte för en sekund. Du har rätt att leva! Du är viktig. Sedan högern som helt empatistört hetsar mot sjuka (vi som inte orkar hånas bara för att vi finns till) de tar själv ut enorma summor, likväl skattepengar, i löner. Inte ska nån skämmas för att få medel för att precis överleva när de själva lever överflödiga liv: http://www.google.se/imgres?imgurl=http://uppstuds.nu/wp-content/uploads/2012/02/partiledardeg.jpg&imgrefurl=http://uppstuds.nu/?p%3D94&h=401&w=600&sz=62&tbnid=tuZ6cGJuzRVi7M:&tbnh=80&tbnw=120&zoom=1&usg=___Uhids4kAbARedoSAT6jfHo7qMY=&docid=WuOI200V5BN6PM&sa=X&ei=cV6XUZTVLq304QT29YAg&ved=0CEoQ9QEwAg&dur=10.
Det är alldeles vidrigt att du ska behöva gå igenom detta varje månad! Det förstår vem som helst att det blir svårt att bli frisk under sådana omständigheter! Du verkar ha läkarintyg på att detta skadar din hälsa och (obs-hoppas att det inte uppfattas som drygt att komma med tips när jag inte vet nåt om dig eller din historia förutom detta blogginlägget!) du borde vara berättigad till sjukskrivning, till att söka aktivitetsersättning hos försäkringskassan – för en längre tid så du kan få lite lugn, om de kan förstå hur skadligt det är med ekonomisk otrygghet. Stress är skadligt för hjärnan och det måste vara essentiellt i din behandling att hjälpa dig med detta. Jag vet inte var du bor, men i de flesta kommuner ska det finnas stödpersoner (kanske en sorts arbetsterapeuter) kan hjälpa till med ansökningar och sådant. Någon som kan ringa dina samtal, hålla ordning på papperna, försvara dig, orka dra din historia om och om igen för olika personer och driva på. Kräv din rätt till stöd (eller ja, det är ju lättare sagt än gjort när man hela tiden blir nedbruten!). Men du förtjänar ett vettigt liv och du har rätt till det!
Sist men inte minst – Du skriver fantastiskt bra, Emma!
Lycka till med allt!
Tack Moa! Det betyder så väldigt mycket för mig, att du, att ni läser. Ja, det är svårt att kräva sin rätt när man känner sig värdelös och skäms. Och alla instanser försöker lämpa över ”problemet” på nån annan. Och sista instansen nekar hjälp.
Men jag finner kraft och styrka i era kommentarer. Jag önskar att fler skulle våga berätta. /Emma
Usch ja, precis så illa kan det vara. Har också flyttat under min period som socialbidragstagare, och jag kan vittna om att det också kan vara en enorm skillnad på mottagande, beroende på vilken stadsdel man bor i. Det är naturligtvis aldrig bra, men bor man i ett socialt utsatt område, är det generellt sett tusen gånger värre. Kan också vara skillnad beroende på vilken socialsekreterare och bidragshandläggare man har, så varje gång de byts ut, har man all anledning att bäva: ”är det nu mattan kommer ryckas undan?” Sådana saker leder också till att det känns som ett rent lotteri, så som du beskriver, inte bara de ständigt skiftande reglerna.
Ja, det är nog något sånt som har hänt. Jag har flyttat till ett område som är mer socialt belastat. Även om det inte var jätteenkelt förut, så är det verkligen mycket svårare nu. Jag hatar lotterikänslan. Hatar den. Tack, Örjan för att du kommenterade /Emma
Tack själv för att du skrivit detta! Otroligt starkt och modigt måste jag säga, själv skulle jag aldrig våga göra det under mitt riktiga namn. Visst är det som du säger, att vi måste börja prata om det, för vår egen skull om inte annat. För vi ÄR många, vi ÄR inte ensamma, även om det verkligen brukar kännas så. Men det är inte lätt att sätta sig över skammen, lättare att försöka dölja så gott det bara går. Upprätthålla skenet av att vara ”normal”, i den mån man kan det.
Jag var privilegierad nog att kunna göra en flytt i motsatt riktning, och i början trodde jag inte det var sant när jag märkte hur mycket trevligare jag blev bemött, hur mycket lägre motkraven var, att man faktiskt kunde ansöka om hjälp för vissa saker utan att automatiskt ses som en bedragare bara för att man ställde frågan. Jag gick där och undrade hur länge ”turen” skulle hålla. När de skulle märka att det fanns ett område som inte verkade utgå ifrån att vi alla är kriminella och korrigera detta? Sedan fick jag dåligt samvete när jag tänkte på alla andra som är kvar i det område jag bodde, som inte haft förmånen att kunna flytta därifrån. De har det med största sannolikhet ännu värre nu. Det är sjukt att jag känner dåligt samvete över det, för det är verkligen inte mitt fel att det slår så olika och så orättvist ut. Inte heller borde jag känna mig skyldig över att äntligen ha fått den hjälp jag (och vi alla) borde ha varit berättigad till från första början. Men jag kan inte hjälpa det. För det finns ingen anledning till att just jag fick denna möjlighet, jag hade lika gärna kunnat vara en av dem som för alltid fastnat i det där träsket som tycks rent omöjligt att ta sig upp ur.
För din och deras skull, hoppas jag verkligen att detta är någonting som förändras. Systemet måste förbättras också, men det finns absolut ingen anledning till att det inte ska vara lika för alla.
Undrar slutligen lite om det är något vi (dvs arbetslösa, sjuka, funktionshindrade, utförsäkrade, hemlösa, bidragstagare, med otrygga och lågavlönade anställningar, kort sagt, alla vi som har brukar falla genom systemet) kan göra för att organisera oss på något sätt?
Jag har också funderat på det. organisering. Som måste komma från oss, tror jagså att det inte blir ytterligare en instans där initiativet kommer uppifrån. Värt att tänka påOch du ska inte ha dåligt samvete!
fruktansvärt att systemet funkar så otroligt dåligt 😦 jag blir alltid lika ledsen, upprörd och förbannad när jag tänker på det… jag känner verkligen med dig. så himla bra skrivet! jag gillar verkligen att du använder din styrka och ditt mod på ett så konstruktivt sätt. vet av egen erfarenhet hur ohyggligt svårt och tärande det är att hela tiden måsta slåss för sina grundläggande behov, mänskliga rättigheter och sin överlevnad, trots att man är så sjuk att man egentligen inte har kraft till nåt annat än att försöka hålla sig vid liv.
det skulle ju inte alls behöva vara förnedrande (attityder, förutfattade meningar pga okunskap, politiskt spel, framställning i media osv) eller integritetskränkande (t ex att de kräver utskrifter från ens bankkonto så de kan se exakt vad man köpt när, ifrågasätter ens värderingar och livsstil osv), men som det funkar nu blir det ju så. de verkar utgå ifrån att man är en snyltare, fuskare, ett problem istället för en person… de begär in mängder av uppgifter, rotar igenom hela ens liv, kräver att få veta allt och mer därtill, som om man vore kriminell. friheten tas ifrån en, på ett väldigt påtagligt och grymt sätt… man får inte längre äga nåt av värde. man får inte längre själv bestämma vad man vill lägga sina pengar på, utan blir beroende av deras godtyckliga godkännande. man får inte heller längre ta emot pengar i gåva från vänner etc avsedda för exempelvis vård, mediciner eller kläder; för då räknas de pengarna som inkomst och dras bort från bidraget så då blir man utan pengar till hyra och mat istället… man tvingas leva i ovisshet år efter år, utan nån möjlighet till att planera framåt.
motkraven är sanslösa, det är de verkligen… jag är sängbunden (pga kronisk neuroimmun sjukdom) och alltför sjuk för att ens kunna prata i telefon. detta betyder att det är omöjligt för mig att uppfylla deras motkrav om personliga möten och intervjuer och utredningar, så därför blir jag utan hjälp. jag har varit sängbunden i flera år nu, och det jag inte kan göra (städa, t ex) det förblir helt enkelt ogjort. de har sina regler, och de vägrar att anpassa dem till individuella behov. konsekvenserna struntar de i, även när liv bokstavligen står på spel.
jag har haft det så här sedan 2006, slagits med näbbar och klor för min rätt till sjukersättning men fått avslag på avslag på avslag. fortsätter ansöka, fortsätter överklaga upp i domstol gång på gång, och fortsätter hoppas, för nån gång måste det ju förändras. det här är fan inte okej.
skickar dig massor av extra mod, styrka och kraft i tanken! låt aldrig nån få dig att tvivla på att du är värdefull och viktig precis som du är, utan att behöva prestera eller bevisa nåt! stå på dig, det är absolut inte dig det är fel på — det är systemet som är åt helvete!
(jag brukar också skriva av mig min frustration över det sjuka systemet lite då och då, om det är nån som vill läsa så klicka på min länken till min blogg här nedan)
Ja det är misstänkliggörandet, värderandet som knäcker en på riktigt. Terror. Jag blir så fruktansvärt arg på att det är såhär, att systemet har urholkats på det här sättet och tagit en helt annan riktning. Att vara sjuk är ett heltidsjobb. Tack för att du delar med dig. Styrkan i att vittna. Och upptäcka att vi är fler. Samtidigt är det ju dubbelt, det visar ju på att det är något ruttet. Något riktigt ruttet. Kram och styrka /Emma
Tack!
Tack själv! För att du läser. /Emma
Det här är inte en politisk handling, men kanske borde vara, men det bara var som så att jag fylldes av tårar när jag läste din berättelse, så nu tokdelar jag din blogglänk överallt ❤
Tack! Det märks på statistiken att du delat. 🙂 Jag blir glad att du tycker att den är värd att delas. /Emma
Har funderat i flera dagar på vad jag skall skriva, för jag vill skriva något…
Känner igen mig så väl. Sjukskriven, utförsäkrad, tvåbarnspappa med barnen på halvtid – äter knappt veckorna som jag inte har barnen för att jag skall ha råd med bra mat till dem, och har lärt mig att låta dem äta på sitt rum – för då ser de inte att maten inte räcker till mig. Är vaken nästan hela veckan då jag har dem, då jag sover så dåligt – men inte vill ta några sömntabletter då jag har dem…
Har lagt in mig själv på psky tre gånger, som ett sista åtgärd innan jag skulle tagit livet av mig – trots två fantastiska söner. Logiken blir omvänd och man känner att det är bättre för barnen att minnas sin pappa från då han var som alla andra och stark, än att de skall få se honom så här långt ner…
Du är stark, och dina ord är viktiga – glöm aldrig det! Fler än vad du vet, ser dig och får kraft av att veta att de inte är ensamma…
Åh. Jag blir så arg, å dina vägnar. Ilsketårarna bränner. Att du har det såhär.
Glöm inte att du är viktig, i vilken form du än är, för dina söner. Men jag förstår tankegångarna. Verkligen, gud vad jag förstår dem. Har själv vadat i de där grumliga vattnen.
Ja. Jag skrev, för din skull. För att du och folk som är i din och min situation, skulle läsa. Jag visste ju inte om jag var ensam om att ha det såhär, men jag anade att det inte var så. Vi pratar inte om det. Vi måste börja prata. Kram /Emma
Här är en som tydligen ”haft tur” i oturen. Blev sjuk/svag i ben/kropp år 2000. En ”släkting” till ”Fibromyalgi. (Kronisk myofasciellt smärtsyndrom.) Är och har alltid varit en positiv figur. Detta, samt min familj, har varit till stor hjälp! Var på ”storutredning” på KS. Fick träffa kurator, läkare o sjukgymnast. Blev visserligen muntligt lovad viss hjälp, såsom vattengymn etc. Men, då det kom till kritan stämde det alls icke. (Orkade ej ”strida”) Betalade själv! (Tack o lov kunde jag det!) 2010/11 började jag sakta men säkert bli bättre o bättre. Förstod att problemet till stor del varit psykiskt. Tråkigheter m min Mor o syster. (Mor gick bort 2009.) Försökte vid denna tid, vid tre tillfällen prata m Försäkringskassan.Sökte verkligen stöd att kunna återgå till något slags arbete. De var döva, hörde alls inte vad jag sa. Som om papegojor de voro, upprepades att: – ”Du ääär sjukpenionär för all framtid, du kommer att få ersättning, (STÖR OSS INTE MER) typ, etc. Verkade som om de trodde jag endast ringde för att försäkra mig om att jag skulle få min sjukersättning utbetald…!!! Jag gav upp! Skit på er då tänkte jag. Fixar detta själv. Fullt så enkelt är det dock ej., efter såpass många år hemma. Självförtroendet har tagit skada…Klagar inte, men, är ändå ”bara” 54 år…Samtidigt vågar man inte skrika än, att man är frisk. Ety, där är jag ej ännu. Vem vet om ”penningen” blir indragen?!?
Exakt. Man kan inte vara ärlig. ”Såhär är det. Min situation är såhär. Vissa saker funkar, vissa inte. Vad ni kan hjälpa mig med är…”
Jag är ju ”friskförklarad”, trots att jag fortfarande har bevisade skador. Inte fysiska dock, och ibland känns det som att det är det enda de kan ta till sig. kram /Emma
Hej Emma! Ville tacka för en tankeväckande inlägg. Förstår inte alls din situation, vill gärna, men har inte varit där själv, och kan bara gissa hur tröstlöst det måste stundtals kännas. Men. Jag undrar hur jag skulle klara av det. Vara sjuk och sedan får kämpa för ekonomisk överlevnad.
Du skriver fantastiskt bra och besitter krafter som du snart hittar! Titta inåt på den fina modiga varelse som du är och låt allt det fina i dig ta över ❤
Hej Minna!
Man klarar det, för att man måste. 🙂 Jag har tänkt många gånger, att nu blir jag galen, på riktigt, nu förlorar jag förståndet. Eller nu lägger jag mig under sängen, och går inte upp igen. Sen kan de göra vad de vill. Jag tänker bli apatisk. Men så blir man inte det. Däremot har det skadat mig, psykiskt att leva under en sån press, så pass länge.
Men, tack, Minna, tack, för de fina orden. /Emma
Tack för ditt inlägg. Det är bra och inlevelserikt beskrivet. Det är för d-j att systemet ska fungera så dåligt. Man kan hoppas på en bättring av systemet så småningom. Ditt bidrag hjälper troligen till.
Tack, Anita!
har själv nästan blivit blåst på hyran av Soc.. ja fick matpengar men dom betala inte in hyran ”för ja hade inte kryssat i rutan att ja ville ha hyra” när ja då ber att få se detta papper så slarvas det bort sen sätt det in dubbla hyror på hyresvärdens konto.
ja får SL-kort betalt av Soc (har praktik) plötsligt vägrar dom betala men det tar dom 4månader att skriva ut ett nekande på papper.. tillslut hotar ja med skriva till media, först då får ja ett nekande som är så fel att hälften hade varit lögn
Det känns som att de tar varje chans, varje kryphål för att slippa betala ut pengar. Hålla budget, är det viktigaste. Tack för att du skrev. Kram/ Emma
Så otroligt bra (be)skrivet! Det är så hemskt att en måste vara så stark när en är så väldigt utsatt! Jag känner igen mig.
Tack! Det känns bra och hemskt att du känner igen dig. hemskt för att du också har det så. Det önskar jag ingen människa. tack igen
Jag lovar att rösta på det parti som bäst tar hand om de sim behöver det mest i nästa val. Jag lovar.
Mer än så vet jag inte om jag kan göra just nu. Men det är genom den svagaste man definierar sin styrka.
Jag litar på dig. Tyvärr finns det ju bara ett parti som kan komma ifråga då… 🙂 /Emma
Hej Emma!
Instämmer i att det är så starkt att du skriver detta… Jag arbetar själv inom socialtjänsten fast inte med ekonomiskt bistånd. Jag gjorde det en mycket kort period och fullständigt avskydde det. Jag upplevde att det var en kränkning för många att behöva komma dit och be om pengar och att människor nästan bockade och bugade. Vem var jag som skulle sitta och bedöma och godkänna att människor ska ha rätt till att överleva? Det låter kanske konstigt men jag skämdes för att vara del av något som fungerar så illa att man i många fall tar ifrån människor deras stolthet och känsla av värde… Jag blir så upprörd över hur man inte från myndigheters och politikers håll kan se detta mer som en rättighet när man av olika anledningar behöver extra stöd. Jag tycker det är hemskt att man i Sverige för en politik som misstänkliggör människor och utgår från att folk luras och ljuger. Jag tror att dessa strömningar tyvärr också speglar av sig inom olika verksamheter där det ursprungliga syftet är att stötta människor och ta ett solidariskt ansvar.
Jag har arbetat inom socialtjänsten i många år nu och träffat otroligt många människor, arbetar inom barn och ungdom. Det är ingen skyddad verkstad och jag har sett och hört fruktansvärda saker och fått dela människors ibland ofattbara livsöden. Jag vill med det säga att trots detta så har min uppfattning om människor snarare blivit mer ödmjukt inställd och jag tror faktiskt att det är väldigt sällan som folk ”utnyttjar” systemet. Vem fan vill det egentligen? Min uppfattning är att om man jobbar på ett sånt jobb som jag gör så är det ens skyldighet att säga upp sig om ens människosyn blir så negativ att man inte kan bemöta människor med respekt! Jag har sett hur kollegor inte är justa och hur människor blir illa behandlade och det gör ont i mig. Jag vet inte om detta inlägg hjälper dig på något sätt men jag kände att jag vill förmedla att vi finns som tycker att det är åt helvete att det kan bli såhär även fast vi är del av ”systemet”…
Jag hoppas att du får en av dessa soctanter som känner och tänker lite extra… Jag förespråkar även att man i kontakter med myndigheter ska ha med sig någon man litar på och känner stöd av. Jag som sitter på andra sidan, med ”makten”, tycker att det ofta kan jämna ut det lite. När man inte själv orkar strida, ifrågasätta eller kräva sin rätt så kan man behöva någon som hjälper en med det. Det är dock sorgligt att det ibland kan behövas…
Jag önskar dig gott.
Tack för ditt vittnesmål, det känns bra och sorgligt att du bekräftar min bild. Bra, för att då är jag inte galen eller sjåpigoch sorgligt att det verkar vara så överlag då är det inte bara jag som drabbats. /Emma