Hunduppfostran

Jag vågar inte, vågar inte vara lättad.

Har hon förstått? Har hon insett? FÅR hon inse?

Onsdag morgon satte vi oss i bilen, jag och pappa, för att köra ner till stadsdelen och möte med soctanten. (Som ju såklart inte heller är en tant. Det finns få soctanter som är tanter, nuförtiden. 80talister är de alla, av olika kön)

Tackar gud för att pappor och mammor finns. Och att jag fick två!  Som hjälper mig så mycket.

Jag har rafsat ihop mina papper på morgonen, hetsskrivit ut underlag och fyllt i ansökan. Hon ringde nämligen på tisdagsmorgonen. Beklagade att det tagit tid. Och undrade om jag kunde komma på onsdag morgon. Såklart. Såklart. Jag ordnar det, sade jag.

Jag sade inte: Förstår du vad du har gjort? Förstår du att jag haft svårt att andas, att ångestsirapen sakta har runnit över nacken på mig, runnit ut över bröstkorgen tills den täckt hela kroppen? Och när hela jag är täckt, har jag varit tvungen att ringa och skrikgråta till föräldrarna, för att den ska ta vägen någonstans? Och att jag blir så ofattbart ledsen över att det är de som har fått ta den rollen i över två år? Förstår du att det är det som händer, varje gång pengaosäkerheten kommer? Och det har du bidragit med?

Såklart hon inte förstår det.  Om man ska förstå den oron måste man ha levt i den. Och såklart är det inget jag önskar henne.

Hon hade hört mitt meddelande, och försökt hitta en tid. Jag sade inte att det hade varit bra om jag fick veta vad som pågick.  Det hade varit önskvärt, för min psykiska hälsas skull.  Jag sade bara, jag ordnar det.

Pappa hade tagit över ringandet, när jag inte fick kontakt och min ork var slut. Han hade inte heller kommit fram. Men han gav sig inte. Ringde olika telefonnummer och fick tillslut tag på soctantens kollega, som inte kunde förklara vad som hänt. Men skulle lämna en lapp.

Är säker på att det var därför hon ringde morgonen efter, och att hon bokade in möte så snabbt. Att pappan hade ringt och varit arg. Att någon annan var inblandad och var arg å mina vägnar. Att soctantens och min relation, eller ickerelation, blev synlig för en utomstående.  Men jag sade, jag ordnar det.

Hade inte sovit så mycket natten mellan tisdag och onsdag. Vaknat vid halv fem, när fåglarna anordnade Hultsfredsfestival utanför. Lite yr. Vi satt i bilen, pratade ömsom om min blogg, att det var fantastiskt att det blivit så stort, ömsom om Husby och Reinfeldt. Sen pratade vi om vad vi skulle säga på mötet. Det är sådana här möten jag har nuförtiden, som handlar om mig som patient, om mig, som arbetssökande, om mig som socialfall. Kort sagt. Mig som problem. Som något som måste lösas. Möten i mitt gamla liv handlade om projekt som skulle bli, spånande, kreativa möten.

Sådana här möten vill jag inte ha. Sådana här möten vill jag avsluta så snabbt som möjligt. Allt är bra, tippentoppen, jag går med på vad som helst, får jag gå nu? Därför har jag alltid med mig någon så mitt flyktbeteende stävjas något.

Vi har sällskap med en tolk i hissen. Jag anar att hen ska till samma våning som vi, samma reception som vi, samma typ av möte. Men med en som inte har svenska som modersmål. Jag tänker på att den okända personens oro för sådana här möten är tusen gånger värre än min. Eller så går det inte att jämföra ens. På stadsdelen är det lugnt. Någon står och kopierar sin ansökan, Några väntar på att bli uppropade.  Pappa häller upp vatten till mig och jag inser plötsligt att jag är helt torr i munnen. Nej inte helt torr, ett segt salivklister ligger som en beläggning över tungan. Inser att det är nervositet. Jag dricker.

Vi hälsar på soctanten som visar in i rummet som har namnet på min gata som namn. Hon är ångerköpt, säger att ja, du hade försökt ringa, men när vi har jour stänger vi av telefonen. Ok.

Och ja, det går bra. Det verkar som att hon förstår det orimliga i att ha praktik, och samtidigt söka jobb. Hon verkar också förstå att oron har konsekvenser för mitt tillfrisknande. Och möjligheten att sköta min praktik.
Jag vågar inte riktigt tro på det. När vi sagt hejdå, och går ut i hissen, kommer känslan av att inte våga andas. Att inte våga sätta ner fötterna, med risken att isen spricker. Min erfarenhet av soc är att även om allt låter bra, hittar de ändå ett kryphål för att avslå.

Känner mig som en illa uppfostrad hund. Efter klappandet, kliandet och gullandet väntar jag på att örfilen ska komma av ingen anledning alls. Det kanske är en strategi. Vi blir galna hundar, som bits. Eller kuvade, strykrädda hundar som visar underlägsenhet. Jag tillhör den senare kategorin.

Så, för tillfället sätter jag försiktigt ner tassarna på äggskal.

Annonser

5 thoughts on “Hunduppfostran

Add yours

  1. Här har jag min fot på ryggen av en av våra hundar, han morrar då jag har balkongdörren öppen och han inte kan kontrollera vad som sker där ute, men hör alla ljud. Det är en osäkerhet att inte veta om det är någon som kanske tänker komma in. Han hör liksom jag, folk som pratar där ute, och hundar som skäller. Barnen tjoar och skriker borta på fotbollsplanen. Men håller jag foten lätt på honom och pratar lugnande, så slutar han morra, lägger sig på sidan och slappnar av.

    Beröring är bra för ångest och oro, däremot ger den inga pengar. Själv var jag i perioder odräglig i väntan på min rättvisa. De borde ha skickat mig Till viss del kan jag förstå din ångest och oro. Den är som en klösande katt som river i själen.

    Ibland köper jag en lott och drömmer om att få vinna drömvinsten. Jag känner till så många som far illa i detta land, som kallas Sverige. Om den ytterst pyttelilla chansen skulle inträffa, så är du en av dem som skulle få lättare att andas. Drömma kostar inget.
    Det finns de som säkert tänker att: ”gör något åt din situation då!”, men har man begränsningar som hindrar den förmågan, så går det inte., Får du inte rehabilitering och hjälpmedel som du behöver för att komma vidare hur gör du då? Själv skulle så gärna vilja ha en ny hjärna och kropp som fungerar igen, men jag vill behålla min själ.
    I mitt nästa liv då…

    Skickar en ängel som ger dig dina rättigheter!

    Kram!

    1. Ja, och om jag visste vad jag skulle göra, så skulle jag göra det. Det här är som sagt, sista utvägen. På en arbetsmarknad som hårdnar allt mer, så väger jag rätt så lätt. Det är verkligheten…
      Kram/ Emma

  2. Ett tappat ord: De borde ha skickat bort mig… Ja, mina ord faller bort och skulle inte datorn ha en rättstavare skulle min text inte kunnat läsas. Det kommer nog snart ett chip som de kan operera in i skadade hjärnor. Då ska jag beställa att jag kan tala flytande franska, spanska och varför inte kinesiska 🙂 Och tänk om det bara är vi som är skadade som skulle få dessa möjligheter, som en kompensation för sveda och värk, liksom 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: