Att vara Vi med Dem

Tisdag 28 maj 2013. Jag ska lämna in ett papper på Stadsdelsförvaltningen och socsekreteraren. Jag ska inte säga tant längre. Även om jag tycker det är ett fint ord. Soctant.

Jag cyklar eftersom jag inte har köpt busskort och kan inte göra det förrän de eventuella pengarna kommer.

Papperet det gäller är ett kontoutdag på mitt sparkonto, där jag har exakt 49 öre. Det har jag haft länge. Varje månad dras 100 kronor från mitt personkonto, och varje månad sätter jag tillbaka den summan på personkontot för att jag måste använda. Varje månad hoppas jag att jag ska kunna låta den där hundringen vara kvar där på sparkontot. Men det kan jag inte. Men soc behöver utdrag på kontot. Det är förståeligt. Jag kan ju ha en gömd årslön på banken.

Det är en fin dag för en cykeltur. Jag är tillbaka där jag växte upp, barndomens cykel och gångvägar, samma vägar som jag cyklade med baddräkten och handduken på pakethållaren, ner till stranden. Jag cyklar förbi högstadieskolan som jag slapp gå i, eftersom jag gick musikskola inne i stan. De har någon slags idrottsdag idag och springer lite håglöst medan gympaläraren går bakom.

Jag cyklar förbi höghuset där min dagmamma bodde, huset där min bästa vän bodde, och slutligen är jag nere i centrum, torghandeln och fontänerna.

Hissen upp till stadsdelskontoret delar jag med två kvinnor. En med krycka som går dåligt och som inte kan svenska och verkar vilja åka ner, trots att hissarna inte går längre ner än entrévåningen. Den andra kvinnan försöker lista ut vad hon vill, om hon vill till stadsdelskontoret kanske, men kvinnan med kryckan bara skakar på huvudet och är fortfarande kvar i hissen när jag efter min korta visit ska åka ner igen.

När jag cyklar under tunnelbanebron ser jag ett gäng som har lagt sig i gräset med systemetpåsar precis under brofästet. Ni vet vilka – de låter lite för högt, lite för yviga rörelser, lite för smutsiga mockajackor i utgången modell. De där. Om jag hade cyklat förbi dem i mitt gamla liv hade jag säkert känt obehag blandat med empati. Och om jag skulle ha känt efter långt inne, en liten aning rädsla. Hoppas de inte ser mig och får för sig att de ska prata. Varför de nu skulle göra det.

Men jag upptäcker nu att rädslan är borta. Obehaget är borta. Jag upptäcker att jag inom mig är vi. Med Dem. Jag är inte vi med Dem som rör sig på SoFo, mitt tidigare sammanhang. Det är dem jag är rädd och känner obehag inför nu. Även om jag säkert fortfarande ser ut att höra till dem, tills jag öppnar munnen. Jag känner mig inte vi med dem. När det nu börjar pratas om vilka veckor de har tagit ledigt, och vad de ska göra på semestern. Vilka resor de ska göra, vilka hus de ska hyra. Och jag hoppas för mitt liv att frågan inte ska ställas till mig.

Det jag har att se fram emot i sommar händer första juli. Då ändras reglerna för att få söka ekonomiskt bidrag. Då kan jag bli hänvisad till att rensa ogräs, måla kommungubbars hus, eller söka jobb på anvisade platser, jobb som inte finns, som jag inte har en möjlighet att få, för att få rätt att söka. Bidrag. Inte lön, alltså.

De som ligger där i gräset har säkert också varit på stadsdelskontoret och lämnat in papper. De har säkert också en socsekreterare. Och de har kanske redan fått pengar. Därför är påsarna så fyllda. Och jag förstår. Förstår så väl. Även om alkohol inte är min grej. Pengarna räcker inte till att hyra hus, eller en flygbiljett. Därför blir det alkohol. Jag gnäller inte. Men jag ber er att inte vara så snabba med att döma. Vi har alla livshistorier.

Annonser

3 thoughts on “Att vara Vi med Dem

Add yours

  1. Ännu en text där igenkänningsfaktorn är så stor att det nästan blir plågsamt. Ibland kan det till och med vara jobbigt att umgås med folk ur mitt gamla liv, om de är alltför ”lyckade”, men de känner man ju i alla fall. Värre med alla man inte känner, som faktiskt kan ställa dessa frågor på fullt allvar. Exempelvis på en praktikplats där alla är anställda utom man själv. En praktikplats man tilldelats ”för att komma in i det normala arbetslivet”, som de brukar säga, men som varken kommer leda till anställning eller någon form av utbildning/kompetenshöjning. Jo, väldigt normal man känner sig då. Nej, jag är verkligen inte ”vi” med dem. Men precis som du var jag ju det en gång i tiden, och det gör det på vissa sätt ännu värre.

    Det där med de ändrade reglerna… har ju i princip redan varit praxis på många ställen i åtminstone en tio års tid, så jag vet inte om det innebär någon förändring egentligen. Bra om det nu blir så att man åtminstone kan få behålla en fjärdedel av inkomsten om man jobbar (men inte tillräckligt för att kunna bli självförsörjande), det kunde man inte när jag senast hade ett riktigt jobb, blev nästan värre rent ekonomiskt, eftersom omkostnaderna var större.

    Jag är så glad att jag hittat din blogg, hoppas verkligen du fortsätter skriva! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: