Tårar. Så jävla mycket tårar.

Nu börjar det. Igen. Fick två månaders andrum. Respit. Paus. Visst krånglade det litegrann då också. Men lite lagom, sådär. Jag kan säga att på de tre år som jag varit beroende av soc, har det funkat smidigt ca två-tre gånger. Max.

Men nu var det dags igen. Och från två håll, dessutom. Arbetsförmedlingen och soc. Jag orkar inte hålla den stången. Gråten. Inte hålla distansen. Eftersom det är mitt liv det handlar om. Min framtid. Min hyra, som inte blir betald.

Egentligen vill jag inte alls skriva om det här. Orkar inte. Men jag har märkt att jag glömmer så fort. När det är lugnt, så glömmer jag. Antagligen för att inte gå sönder. Om jag skulle minnas alla turer, alla övergrepp, alla saker som kan gå fel, som går fel, skulle jag antagligen göra just det. Gå sönder. Men jag måste skriva eftersom jag vill minnas. För min egen skull och för er skull. Vi har ett riksdagsval framför oss. Därför känns det viktigt.

Min arbetsplats och min arbetsförmedlare och jag hade ett möte på måndagen för en vecka sedan om möjligheten till anställningsbidrag. Hen börjar med att säga: ”Jaa, du har ju inte jobbat på länge…” Det gjorde ont. Fattade inte riktigt varför. Då. Det låg och surrade i bakhuvudet, i nacken, som en ilning.

Vi pratar lite fram och tillbaka om mina förutsättningar och varför den arbetsplatsen skulle vara så fantastiskt bra för mig. Sen säger arbetsförmedlaren att utredningen som gjordes på rehabavdelningen är för gammal, jag måste få en ny.  Ett aktuellt läkarutlåtande. Det kan ta tid, säger arbetsförmedlaren. En remiss måste införskaffas hos husläkaren. Och eftersom jag har praktiserat ganska länge på samma plats, kanske det blir svårt att godkänna en förlängning.  Jag tänker att jag har namn och kontakter och telefonnummer till Rehabavdelningen, så kanske, kanske kan det gå att resonera med dem. Om en förklarar. Läget. Varför det är bråttom.

Kanske, kanske. Jag låter min pappa ringa. Det är jobbigt att jämt be honom sköta alla svåra telefonsamtal, men jag orkar inte med sådana samtal. Eftersom det kan hända att det blir jobbigt och då kan jag inte prata. Så, tack, pappa.

De säger att jag måste ha en remiss. Jag är utskriven. Och det har de ju rätt i. Jag måste ringa vårdcentralen och min husläkare. Det samtalet ringer jag själv. Hon är fin, min husläkare. Låter väldigt stressad på rösten, men inte sur. Det är bra. Hon är på min sida, även om ingen annan är det. Jag ska få komma om några dagar. Under tiden tänker jag på vad en sån där utredning kan tänkas visa. Jag fattar inte riktigt hur det ska gå till att mäta de problem jag har. Tröttheten. Att hjärnan tar slut, och jag kan inte tänka en tanke.

Min bror säger att en inte ska försöka vara en duktig patient. Och jag drar mig till minnes ett lästest på tid som jag gjorde alldeles i början på rehaben. Jag ville vara duktig, så jag läste jättefort. Men insåg inte vad jag läste, egentligen. Lät bara blicken svepa över orden, snabbt och duktigt. Det var inte medvetet såklart. Jag är bara van vid att kunna läsa så fort, så jag liksom förutsatte att jag kunde det nu också.

Igår besökte jag min husläkare, den fina. Jag förklarade och hon förstod och var helt med på att skicka remiss. ”Men,” sade hon, ”det kan ta tid. Upp till tre månader.” Jag frågar om det inte går att säga att det är bråttom, att förklara varför. Jo, säger hon, det ska hon göra. ”Men till sådana här specialistavdelningar är det lång väntetid. Ja, egentligen ska ju vårdgarantin gälla, men…” (Bara det att hon verkar förstå gör mig så in i Norden tacksam! Även om hon inte kan göra så mycket. Respektfullt bemötande ftw!)

När jag kommer hem är jag trött.  Skriver ett mejl till arbetsförmedlaren och förklarar läget och frågar vad vi ska göra nu. Så trött på att det inte blir någon stabilitet, någonsin. Det är lätt att gå till självanklagelser, ”Om jag inte”, ”jag borde ha” osv. Jag vet inte om jag borde ha gjort något annorlunda. Jo, i dåtiden såklart, där finns det mycket att ångra, men nu? Jag sitter i en jävla rävsax. Allt är osäkert. Arbetsplatsen kan inte bestämma sig innan de får den exakta summan som de kan få subventionerat, och arbetsförmedlingen kan inte räkna ut den exakta summan innan de har utlåtandet. Och det kanske kommer ta tre månader. Arbetsförmedlaren kanske inte kommer godkänna förlängning. Jag vet inte. Har inte fått något svar. Den här praktikperioden går ut på söndag nästa vecka. Sen vet jag. Ingenting.

På kvällen efter arbetsplatsmötet kom jag på varför jag tog åt mig av arbetsförmedlarens kommentar. Och vad det egentligen var som jag reagerade på. Det sades inte elakt, utan liksom i förbigående, som en början på en mening som egentligen skulle leda till något annat.

Nej jag har inte ”jobbat för lön”-jobbat. Men fy i helvete vad jag har jobbat, så att säga. Det är som att personen avfärdar hela mitt rehabarbete, praktiken, och allt jag hade åstadkommit. Jag som ändå har såna problem med att inte se mig själv som värdelös, på en ynka mening hade personen raserat allt. Som att jag gått och slagit dank i tre år. Levt i lyx och flärd på skattebetalarnas pengar. Nån gång ska jag kanske berätta hur det kändes. Nån gång när jag inte är i beroendeställning. Nån gång.

Nej nu orkar jag inte skriva mer. Det är för jobbigt. Soc tar vi imorgon.

Annonser

One thought on “Tårar. Så jävla mycket tårar.

Add yours

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: