…the Mad Hatter…

Jo. Jag har fått praktiken förlängd i tre månader. Människor i min omgivning är lättade. Men jag vågar inte andas, riktigt. Jag borde andas, jag borde vara glad. Och till viss del är jag glad. Såklart.

Nu hänger allt på soc. Om de godkänner det som sysselsättning, eller om jag måste gå till jobbtorget. (Namnet indikerar att det är ett torg fyllt med jobb. Så är det inte)

Människor i min omgivning säger att de kan ju inte bråka nu. Det vore ju helt sjukt. Ja det vore helt sjukt. Men det ÄR helt sjukt. Soc lever i en topsy-turvy-värld. De är alla galna hattmakare utan det roliga. De är som Henrik den åttonde, Erik den fjortonde utan en Jöran Persson vid sin sida som kan råda. Så jag vågar inte. Inte tänka att det kommer funka. Inte tänka alls. Mindfullness, var det.

Soc, ja.

Jag är den förste att erkänna när jag gjort fel. Jag hade gjort fel. Ett fånigt, fånigt fel. Jag hade skrivit in fel datum i min försäkran om att jag hade varit på min praktik. Som jag också skickar till Soc. Jag hade skrivit att jag hade varit på praktiken 130812-130811. Alltså minus en dag. (Egentligen skriver man inte in datumen, utan klickar sig fram i en kalender i en pdf-fil. Jag klickade fel.)

Att det var fel visste jag inte förrän jag en och en halv vecka senare blev uppringd av försäkringskassan, som förstod att det var fel och skulle ändra det manuellt, per telefon. Olikt dem, måste jag säga. Jag var noggrann med att tacka så väldigt mycket, att hon var så flexibel, sådant beteende måste uppmuntras.

Men jag blev orolig att det skulle påverka min ansökan till Soc som jag redan skickat in med det felaktiga datumet. Och eftersom månadsskiftet närmade sig, och jag inte hade fått pengar än så ringde jag. Ja, jag ringde. (och ringde och ringde) Tillslut kom jag fram till telefonsvararen. Talade in ett meddelande (fast det är skitjobbigt) där jag förklarade att det stod fel, men att försäkringskassan hade ändrat och godkänt.

Helgen kom. Mindfullness. Inte oroa mig i förväg. Ett besök till Ikea. Ett besök från en fin bror. Sömn. Var det så att jag egentligen gick och oroade mig, men inte medvetet? Och att det var därför jag var så trött? Mindfullness gone bad?

Måndag. Jag hade missat telefontiden. Men tänkte att kanske, kanske skulle hen ringa tillbaka. Efter bara ett meddelande. Väntan. Klockan blev sex och jag förstod att , nej, inte idag. På tisdag förmiddag prick utsatt telefontid sätter jag mig och ringer. Vissa gånger möts jag av telefonsvarare, andra gånger inte. Jag skriver ett mejl. Fortsätter ringa. Tillslut kommer jag fram. Jag förklarar mitt ärende. Hen hade hört mitt meddelande. Men inte börjat behandla mitt ärende än. Skulle få hjälp med det. (Är ny sedan en månad). När kommer ni behandla ärendet, undrar jag. ”Det är jättesvårt att säga. Dessutom kommer det ju ta tre bankdagar från beslutet innan du får pengar. Jag tycker du ska prioritera hyran.” Ja. Det skulle jag göra, såklart. Om pengarna från försäkringskassan skulle räcka till mina hyra. Vilket de inte gör. Jag säger att jag har ju möjlighet att låna så att det täcker hyran. Lån, som jag sen betalar tillbaka, kan jag göra det? ”Nej, det kan du inte,” säger socsekreteraren. ”Vi räknar det som inkomst. ” Jag visste ju det. Men tänkte kanske att de kunde vara lite flexibla, under omständigheterna. ”Vi kan göra såhär att vi betalar in hyran direkt till hyresvärden, och så får du ringa till dem och berätta varför det dröjer.”

Panik. ”Ok”, säger jag. ”Hejdå”. Vad ska jag säga? Det finns ingenting att säga. De gör som de vill.

Tårarna bränner igen. Nu skulle jag behöva outa för min hyresvärd hur det var ställt med min ekonomi. Jag skulle vara tvungen att ringa och säga ”Hej, jag är ett socialfall som inte kan betala för mig själv och nu kommer hyran in sent också. Oklart när. Hejdå”

Ringer till föräldrarna. Som jag alltid gör. När ska det bli så lugnt att jag inte måste ringa till dem? Gråter. ”Det är så pinsamt, det är så pinsamt.” gråter jag. Förnedringen. Att alla måste veta vad jag har för ekonomi.

Kanske är det därför jag skriver här. Att jag försöker uppväga, att outa när jag själv vill. På mina egna villkor. För att inte allt ska ske över mitt huvud, som nån jävla tvångsoutning.

Föräldrarna blir upprörda och arga. De vill ringa till socsekreteraren. Men jag vill inte säga hennes namn. Inte bråka. Men tillslut ger jag upp och säger personens namn. Och ber pappa ringa till hyresvärden också. Det samtalet är för jobbigt. För jobbigt. Jag orkar inte.

Efter en stund får ringer pappa igen. Han har fått tag på socsekreteraren. Och skällt. Hon hade skulle behandla ärendet och skulle betala in pengar till hyresvärden. När hon blev trängd sade hon att jag hade kommit in med ansökan sent. Ja. Det hade jag gjort för att jag väntade på en faktura som aldrig kom. Skickade tillslut in ansökan ändå.

Hyresvärden hade sagt att allt sker manuellt och efter den sjunde går det till inkasso. Och det visste jag ju.

Det här är så jobbigt att skriva.

Jag fattar att socsekreteraren är ny på jobbet. Det måste man få vara. Jag fattar att hen har en massa ärenden att hantera. Det fattar jag därför att det är så svårt att komma fram på telefon. Jag tror inte att min frustration och oro och ilska och förnedring egentligen vänder mig mot den enskilda socialsekreteraren. Jag försöker åtminstone att inte göra det. Det jag vänder mig emot är att det är ett inhumant system. Uppbyggt av galna hattmakare.

Annonser

6 thoughts on “…the Mad Hatter…

Add yours

  1. Så viktigt att du berättar din historia här. Jag jobbar inom det galna mad hatter systemet själv och kan bli alldeles galen själv av de inhumana regler som jag krävs följa. Inga undantag inga omständigheter giltiga nog för en individuell bedömning. Men vi ska ju få göra det har jag tänkt så många gånger, individuella bedömningar. Men när gäller de egentligen? Vet politikerna om hur deras beslut följs upp? Jo de gör nog det men skiter i det eller är väl till och med nöjda om det visar att de kan spara några kronor på köpet av människors värdighet. Vad bryr sig politiker om värdighet? Ja du jag blir så sjukt upprörd ibland. Men tack för att du skriver och jag uppmanar mina kollegor att läsa för att få en uppfattning om hur det kan vara. Det är så viktigt att vi får höra din berättelse! Så tack.

    1. Det betyder så mycket att du skriver och bekräftar min bild. Ibland kan jag känna att jag är sjåpig, överkänslig, och att det är mitt fel allting. Men du, som är på andra sidan skrivbordet så att säga tycker också att det är helt sjukt. Vi borde egentligen protestera tillsammans. Jag fattar att en blir socialsekreterare för att en vill hjälpa människor. Men då måste en få möjlighet och resurser.

      Tack för att du kommenterade!

  2. Blir så glad över att du fortfarande inte gett upp i detta helvete du är med om. Fast jag vet av egen erfarenhet… utan anhöriga hade det inte gått!
    Alldeles nyss skulle jag fråga min dotter om hon behövde en sån där man trycker på som har en massa siffror och gör uträkningar – du menar en miniräknare va, blev svaret? Det är banne mig inte så lätt, alla ni där ute som läser vår underbara modiga Emmas blogg, få aldrig en hjärnskada!!!
    I morgon ska solen skina på dig även om det regnar och himmelen är grå!
    Det är din tur nu låt utredningen visa att du får 100% rätt till ersättning från F-kassan, för då får du något som heter bostadsbidrag och även eventuellt en handikappersättning.
    För var i detta land finns det någon som vill anställa oss som inte kan prestera till 210%???

    Ersättningen från F-Kassan är inte ett bidrag utan en ersättning för att hen har en skada eller sjukdom som gör att hen inte förmår kunna prestera så hen kan försörja sig själv. Det tog ju ”bara”14 år för mig innan jag fick rättigheterna på min sida så snacka om att man får ha tålamod, men för det får man inte betalt!

    Tusen modiga kramar till dig Emma och massa kramar till dina anhöriga, vet nästan precis vad ni kämpar med!

    1. Fina Annika! Ja, det borde vara dags nu… Jag vill ju jobba, men i en miljö som är anpassad till min förmåga, och min skada. Idag är det inte så lätt att söka random jobb och räkna upp allt som är svårt för mig. Det finns massvis med andra sökanden som är normalpresterande.

  3. Jag förstår paniken och oron och vanmakten du beskriver och jag är så glad att du är modig och gör det. Jag har själv suttit på stolen och sökt f-stöd, för det kan hända oss alla det kan det. Och nu jobbar jag med det sedan flera år, i en mindre kommun där personalomsättningen är minimal vilket jag tror verkar positivt och öppnar för individuella bedömningar. Men vi behöver höra sådant som du beskriver för att aldrig glömma, eller för att lära oss om vi aldrig haft egna erfarenheter av det. Du gör något stort här, för socialsekreterare sprider det du skriver och diskuterar det. I stress och press och personalomsättning och att hinna betala ut pengar glöms ib land att sätta sig in i andras situationer, att få stanna upp och tänka efter är guld och det bidrar du med. Tack!

    1. Tack! Jag vill ju inte att ni ska känna att jag skäller på er. Och det hoppas jag att ni inte känner. Jag vill bara lyfta och säga hallå, såhär är det, kan vi göra nåt åt det? Vad stolt jag blir att det diskuteras! 🙂 kramar/ emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: