Encore – December 2013 (eller var det mars 2010? jag ser inte skillnad)

Det är svårt  att befinna sig I samma situation som jag gjorde för tre och ett halvt år sedan, att det jag hade framför mig var att komma tillbaka till livet. Inte att det skulle stanna upp igen.

Jag befinner mig i samma situation och samtidigt som jag har hela sjukdomsperioden i ryggsäcken. Jag är inte återställd. Men trodde att åtminstone den akuta sjukperioden var över. Att perioden med sjukhusvistelser, röntgensvar, brist på kontakt med sjukvården var över. Jag befinner mig i en ständigt pågående déjà vu. Den sker nu. Det skrämmer mig att, som i en dröm, hamna i samma situationer, säga samma saker som för tre och ett halvt år sedan. Tänka samma tanker. Men ändå. Ha de här erfarenheterna. Att saker jag tänkte då, och sedan slog bort som “negativa tankar”, faktiskt kunde hända och hände.

Det är tungt. Och som en expressionistisk stumfilm à la Fritz Lang.

Jag läser det senaste inlägget jag gjorde. Det handlar lustigt nog, om precis samma saker jag tar mig igenom nu. Lustigt och sorgligt. Samtidigt kan mina erfarenheter vara till gagn för mig, när jag nu måste tröska igenom dem igen. Jag kan ta fram mina erfarenheter, och använda mig av dem. Det ger mig en viss handlingsfrihet. Jag orkar ringa. Jag orkar ligga på. Jag orkar vara jobbig. För jag vet att jobbig är det enda du vinner någonting på att vara. Du vinner inget på att ta folk på orden.

Men. Visst är jag rädd.

Annonser

One thought on “Encore – December 2013 (eller var det mars 2010? jag ser inte skillnad)

Add yours

  1. Hej kära kämpande vän!

    Ååååå, vad jag känner igen mig i dina ord kära medsyster och det gör mig så ont i hjärtat att veta att nu är du inne i denna kamp igen. Vet precis hur jävla jobbigt det är.
    När jag äntligen återfunnit en läkare som tänkte stötta mig så dog han i cancer. När nästa sympatiska läkare lovade att ta över dog han i hjärtinfarkt. Och inte bara de utan min älskade hund, min kära mamma, 5 dagar senare min bästa väninna och sedan ytterligare 3 vänner, inom 1 år!
    Då trodde jag att mitt hjärtat skulle brista, men jag överlevde det med och kampen gick vidare utan dessa eldsjälar vid min fysiska sida, för med mig var de ändå.

    Jag har gett dig några namn tidigare, bla (neuro)psykolog Håkan Nyman som kanske kan vara dig till hjälp. NHR har också bra föreningsmedlemmar som kan ge dig ett gott råd.

    Länge, in i det sista, trodde jag att jag skulle klara av att arbeta åtminstone 50%, om så ett lönebidragsarbete. Det funkade inte och det var hjärnskadorna som var den största bidragande orsaken. SORG! Vårt samhälle tillåter inte längre vilja visa den hänsyn och förståelse för dessa funktionshinder, inte ens i ett anpassat arbete. Inte för mig i alla fall. Hånades ordentligt av andra deltagare med andra funktionshinder. Ibland kan världen te sig så elak, så en tror inte att det finns något som heter snällhet och empati. Jag krympte till en värdelös liten lort. Psykisk misshandel gör ont. Vet att jag lättare hade hanterat en fysisk misshandel för då hade jag gett igen. Utan mina anhöriga vore jag död för länge sedan.
    Finns en bok som heter ”Vardagens osynliga våld” av en fransyska Marie ….. svårt namn. Den handlar om mig, både mitt ex, min chef och min svärmor betedde sig precis som i boken. Det är något i själen som går sönder.

    Självklart saknar jag den sociala arbetsgemenskapen, men nu orkar jag att vara jag! I flertalet år var jag en nagelbitare pga stressen att inte räcka till och duga. När jag fick rätten på min sida växte naglarna ut och jag är nu så stolt över mina naglar. Jag kan måla dem röda, svarta, blå ja alla regnbågens färger. Stolt vågar jag räcka fram handen för att hälsa. Självförtroendet och självkänslan har växt sig betydligt starkare av att jag orkade med kampen. Men den krymper snabbt, så fort någon fäller en elak kommentar. Det behövs så lite för att falla.
    Post traumatisktmyndighetssyndrom kallar jag det!

    Nu försöker jag göra snälla saker för andra, göra bra saker för mig och försöker tycka om mig själv trots alla mina förluster. Snälla människor mår bättre : )

    Önskar så, att jag kunde göra något för dig!

    Sluta aldrig att kämpa för dina rättigheter! Det är fullt tillåtet att den svarta rullgardinen åker ner ibland och låta tårarna rinna för att lätta smärtan. Men sen ska ilskan komma som ger kraft att orka kampen.

    Stor varm kram till dig och dina anhöriga!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: