Mitt mentala akvarium – Oktober 2013

Har inte kunnat skriva. Av en massa olika anledningar. Men nu kan jag. Och nu gör jag. Håll till godo

Oktober 2013. Hade tagit tag i det där med neurologen. Ringt doktorn, och fått en tid längre fram. Egentligen är det meningen att jag ska träffa honom en gång om året. Men om jag inte håller koll på det, så sker det inte. Det är inte så att jag får kallelse. Jag vet att cancervården har en mycket mer utbyggd rutin kring det där. Lite tragiskt och märkligt att den mottagning som behandlar hjärnskadade, ofta med minnesproblem, låter patienterna själva hantera och hålla koll på rutinkontroller. För mig hade det gått lång tid nu, alldeles för lång tid. Vi hade pratat i telefon, men inte på länge heller. Men nu skulle jag få komma. Inne i systemet igen. Det är så lätt att falla ur om en inte är vaksam. Alla olika system som det är tvunget att vara med i. Som ett nät. Så går det en maska utan att det märks, eftersom just då håller en fokus på nåt av de andra systemen. Tillslut har den där lilla, lilla maskan repat upp sig i kanterna och blivit stort. Stort så att en faller. Jag satt återigen i väntrummet på Huddinge. Det väntrummet är lite annorlunda än de andra väntrum jag har suttit i. Väntrummen på Psykmottagningen, på Neurokirurgen, hos Logopeden. Neurologens väntrum andas… provisoriskt. Bortglömt. Manuellt. Handskrivna lappar i receptionen. Jag får nästan för mig att de har en manuell kreditkortsbetalare. Men det vet jag inget om egentligen, jag har ju frikort.

Och de har i alla fall det obligatoriska akvariet. Ett gäng scalare som simmar runt i en hexagon. När jag sitter i väntrummen bredvid akvariet läser jag ofta på olika skyltar och i foldrar. Tillsist har jag läst alla skyltar om vinterkräksjukan och handspriten, om MS och om säker journalföring. Jag har också läst lappen som sitter klistrad på akvariet. Därför vet jag att det är ett prenumerantakvarium. Det kommer någon och städar.  Det finns ett telefonnummer som en kan ringa om intresse finns. Jag undrar om det går att penumerera på akvarium som privatperson. Att nån människa kommer och städar akvariet och ansvarar för om fiskarna blir sjuka.

Vi hade ett när jag växte upp. I perioder stod det i mitt rum och jag skötte om det. Men i tonåren blev det ofta väldigt smutsigt. Sista tiden hade det blivit nåt fel i ekosystemet. Nästan alla fiskar hade dött och jag ville inte lägga pengar på nya. Jag lade pengarna på ändlösa kafébesök på String istället. Som sig bör. Det var bara tre neontetror och en stackars scalare med bruten fena som flöt omkring. Dessutom hade det drabbats av en otroligt äcklig alg, som inte satt fast på rutan och på stenar, som det brukar vara, utan lade sig som ett mörkgrönt slemtäcke över hela samhället om en inte städade varje dag. Tillslut väntade jag bara på att den brutna scalaren skulle dö. Brukade drömma mardrömmar om att jag hittade akvarium  som jag hade glömt bort i min garderob. I det bortglömda akvariet hade det bildats nya djur, stora och slemmiga, som jag inte visste vad jag skulle göra med. De var inte onda, bara obehagliga och ohanterliga. Sniglar och kräftor och grodor. Sedan dess har det varit en återkommande dröm, men jag vet ju alltid vad den betyder. Symboliken är tydlig. Min hjärnas pinsamt uppenbara sätt att säga att jag har problem jag inte har tagit tag i. Mitt dåliga samvete i form av ett akvarium.

Vi pratade. Om mina återkommande anfall, som jag inte orkat rapportera. Inte orkat. Dels för att jag inte ville HÅLLA PÅ med den där jävla sjukdomen längre. Lite ofrivilliga skakande kroppsdelar kan en väl stå ut med. Jag ville inte höja min dos. Som jag visste skulle bli svaret. “Ja, då ska vi kanske höja dosen, då…. “ skulle han säga, med sin lätt klämda röst. Men nu satt jag där och berättade. Berättade om anfallen. De där som, nu när jag tänkte efter, återkom ungefär en gång i månaden. Det var kanske lite mycket. Anledningen till att jag inte ville höja dosen var att det påverkar mig. Jag föreställer mig att det är lite som ett haschrus utan det roliga. Som när du har varit vaken 48 timmar I sträck. Du är vaken, men ändå inte riktigt. Du tänker tankar, men du får inte tag i en enda av dem. Som ett ständigt mumlande I huvudet. Du är långsam och trött.

Jag ville inte bli ännu mer avskuren. Jag ville inte höja dosen. Jag ville sänka den, alternativt få en annan medicin. Det kan inte vara meningen att livet ska vara som ett haschrus utan det roliga? Då vet jag inte riktigt om jag vill. Jag berättade för neurologen om min yrsel som jag hade haft sedan innan sommaren. Yrseln som kom i perioder och var som att vänster hjärnhalva roterar ett kvarts varv. Som en spädgris över öppen eld i någon Robin Hood-filmatisering. En gång var tionde sekund. Om känslan av att ha ett resårband spänt från nacken över vänster sida av huvudet till pannan. Kan det verkligen vara bra? Vad beror det på? Det finns så många saker det kan bero på, hade jag kommit fram till. Järnbrist, som jag hade haft, kanske hade fortfarande. Ett litet mikroskopiskt epilepsianfall. Ångest och eller oro. Biverkning av medicinen. Eller. Ja. Eller. Jag stannade där i tanken.

När jag presenterade mina teorier för läkaren sade han, att ja, det är ju svårt att veta. Gjorde en utförlig neurologisk status på mig. Och konstaterade att jag var som förr, kanske lite svagare i vänster hand. Men för att få bukt med anfallen ville han höja dosen. Sen skulle jag ta blodprov för att kontrollera halten i blodet. Så. Höja dosen. Det kanske skulle bli bra då. Yrseln kanske skulle försvinna då. Och anfallen.

Vi kör på det.

Bild

Annonser

3 thoughts on “Mitt mentala akvarium – Oktober 2013

Add yours

  1. Du skriver fantastiskt bra! Och väldans intressant! Med ett skönt sätt att se på allvaret. Utan plattityder. Med värme och insikt. Man känner med dig i hjärtat men inte tycker synd om. Du är grym! Och kan bara hoppas en höjning hjälper och att du på sikt kan sänka dosen… ❤

  2. Hej Emma!

    Jag har läst Annika Taeslers blogg där hon berättar om sitt liv efter det hon brutit nacken. Likt dig är hon också en fantastisk duktig berättare. Jag blir så imponerad av er som kan formulera er så förbaskat bra!
    Fick lite distans till mina egna skavanker igen, men blev lite sotis på att hon har flera assistenter som är hennes armar och ben och att hon har en sån bright hjärna.
    Jag skulle behöva assistenter som tar över min trasiga hjärna, mina kassa lungor och min vänstra kroppshalva som inte hänger med som den ska. Men nej och åter nej, jag är inte sotis på det hon råkat ut för, aldrig att jag skulle vilja byta. Men jag saknar min hjärna!

    Det är som du säger väldigt märkligt, att den som har en hjärnskada ska själv vara den som tar kontakten för typ läkarkontroller. För bara några veckor sedan missade jag att min dotter skulle vara på röntgen. Visst hon har en pappa också, men det var ju jag som sagt att jag skulle följt henne och glömde även att säga till henne. För att inte tala om alla tandläkarbesök, föräldramöten osv osv. Minns när de gick på förskolan och jag missat ett möte – ”du hade väl viktigare saker för dig än att bry dig om hur ditt barn har det här”, fick jag till svar då jag ursäktade mitt dåliga minne.
    Det har sina för och nackdelar att ha ett funktionshinder som inte syns på utsidan, själv blir jag sällan trodd och läggs på en skuld – det syns ju inte på dig! Jag minns väl inte bättre för det? En assistent skulle underlätta – hej jag heter ….. och är hennes hjärna 🙂

    Kram och hoppas du kommer att må åtminstone lite bättre!

    1. Ja, det är väldigt märkligt. De som verkligen skulle behöva att bli kallade, pga skadat minne, blir det inte. Skulle väl inte vara så svårt eller kostsamt att bygga upp ett sånt system. Men känner igen förlusten av ens hjärna, som den var. Allt man minns att man har kunnat som inte går längre. Jag inbillar mig att det är samma för någon som har förlorat förmågan att röra sig fullt ut. Men jag tror att det är annorlunda på vissa sätt. Eftersom funktioner i hjärnan är så abstrakt och flummigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: