Jag blir aldrig van – novemberkväll på akuten. 2013

Plats: Samtalsrummet på sösakuten. Personer: Läkaren och jag.

Vem är min fiende i det här läget? Såklart är det två centimeter stora vita fältet på röntgenplåtarna grundfienden. Men den är där, oåtkomlig för mig. Den är för abstrakt. Fienden i det här läget blir det som konkret och aktivt förändrar min livssituation. Av mänsklig hand. Medicinerna. Som läkarna ger mig och som jag äter och som förändrar mig påtagligt. Sjukvården. Enligt mina erfarenheter fungerar sjukvården fantastiskt på avdelningarna, när man fysiskt ligger i en sjukhussäng och sjuksyrror har koll och det går att hojta eller ringa på klockan och få svar. Därför gör sjukhus mig trygg. Jag är bara en knapptryckning från ett ansikte, ett svar.

Det är avsaknaden av den mänskliga handen som är min fiende. Det är frånvaron, avsaknaden av besked, som har gjort mig sjuk i själen från stund till annan. Det som fick en våg av ledsenhet att slå mig nånstans under revbenen var insikten av just detta. Just de där tre och ett halvt åren, 2010-2013, som på ett sätt inte fanns. Samma besked då som nu. “Nånting” och “vi vet inte” och “det KAN vara” osv. Samtidigt sitter de där tre åren fastetsade i min innersta, innersta kärna. Om nu nåt sånt finns.

VÄNTAN

RINGANDE

VÄNTAN

SÄMRE

ORO

VÄNTAN

TYSTNAD

Nu gråter jag lite inför läkaren. Insikten har fått mig att ta häftiga andetag. Jag berättar om tankarna. Att det är det jag är mest ledsen för, att det ska bli så igen. Samtidigt hör jag Professorns ord från förra gången. “Olyckligt” “föll mellan stolarna”. Är jag för pessimistisk? Oroar jag mig i onödan? Var det bara “olyckligt” att det blev så med just mig? Hon lugnar mig. Och nu är jag ju här. Hon har ordnat en säng. Inte på rätt avdelning, (varför är det aldrig rätt avdelning? FINNS rätt avdelning över huvud taget?) men ändå. Utanför i väntrummet sitter Redaktören och vet ingenting. Ingenting av det jag just fått reda på. Jag borde vara van vid att berätta sånt här. Jag blir aldrig van.

Annonser

4 thoughts on “Jag blir aldrig van – novemberkväll på akuten. 2013

Add yours

  1. Nej kära vän, må du aldrig bli van, för då har du resingerat (svårt ord eller hur det nu stavas).
    Aldrig ska du acceptera läget, för det är då risken finns att du slutar kämpa för ett bättre liv, än det du hamnat i.
    Det hjälper att plocka fram ilskan, den föder energi. Dock måste kropp och själ få vila mellan attackerna. Att få bli inlindad i bomull och få ta del av det som heter glädje, närhet, kärlek och TILLIT!

    Det är många som far illa och många faller hårt. Aj!

    Tusen varma kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: