Jag har verkligen haft tur – kväll 6 november 2013

Jag går ut ur samtalsrummet tillsammans med läkaren. I väntrummet sitter Redaktören A. Jag berättar. Jag gråter. A kramar om mig. Vi väntar på sängskjutsen som ska komma. En glad 25-åring. Medan jag rullas ut av henne, och A går bredvid, berättar hon om hur SöS är uppbyggd med olika hissar och hur alla hissar hänger ihop och hur man kan räkna ut vilken hiss man ska ta till vilken våning genom vad avdelningen heter. Det verkar väldigt smart. Men just nu, just här, kan jag inte ta in det. Jag ligger och tänker på… Ja. det kanske inte är så svårt att räkna ut vad jag tänker på, istället för hissystemet på SöS. Så A får ta min roll med att humma och “Jaha”-a. Det känns tryggt att jag har A. Någon som kan ta över mitt “Jaha” och “Jaså”. Jag har ringt mamma och pappa och de ska komma, men tills de kommer stannar A tillsammans med mig. Jag sade kanske nåt om att “Du behöver verkligen inte”. Eller så gjorde jag inte det. Om jag sade det, så menade jag det inte. Jag vill att A ska stanna. Jag behöver.

Jag  ska ligga på Internmedicin. Fel avdelning. Internmedicin är för sådana som har fel med tarmar eller hjärta. Rätt avdelning finns inte. I alla fall har jag aldrig legat på rätt avdelning, förutom på Karolinska. Skjutskvinnan säger hejdå. Vi möts upp av en undersköterska, som säger att sjuksköterskan snart tar hand om mig. Hen kommer. Och säger att “Ja, nu hade du verkligen tur, du ska få ett eget rum”. Jag tänker att i hens värld är kanske en ensal definitionen av tur. Så måste det vara. Men om jag rannsakar mig, själv, om jag verkligen rannsakar mig själv och vad min dag har bestått av, så är inte ordet som kommer fram först. Det kanske inte ens hamnar på topp tio. Det är kanske tur för hen, att jag är så avtrubbad just nu. Så jag inte får ett hysteriskt utbrott. Så, tja. Tur. Kanske.

Vi sitter på rummet. A och jag. Och ondgör oss över sjuksysterns enorma feltramp. På gränsen till tjänstefel enas vi om. Medan vi sitter där kommer sjuksyrran tillbaka och säger att hen egentligen måste göra neurologisk status på mig, men äh. Det har gjorts nere på akuten, så för mig spelar det ingen roll. Men… (Tjänstefel nr2?)

Och nu kommer mamma och pappa. Och A går. Kanske vi gråter. Kanske inte. Jag minns faktiskt inte. Minnena är svåra att få tag på. Jag har gråtit vid så många tillfällen, men jag inbillar mig att jag kanske gråter just för att inför mamma och pappa är jag liten och har rivit upp sår på asfalten. Och knäet är blodigt och fyllt med grus och smuts, och det svider, och jag säger “titta!” och skrynklar ihop ansiktet och grinar. Kanske en liten kort stund är det så. Men så är jag vuxen också. Och ser deras oro och sorg inför att allt börjar igen.

Allt börjar igen. Men jag har haft en sabla tur. Jag har eget rum.

Annonser

3 thoughts on “Jag har verkligen haft tur – kväll 6 november 2013

Add yours

  1. Här har du en till som har haft tur… Fick också eget rum, kanske för att jag hade gjorde praktik på just den avdelning något år innan, så de flesta kände igen mig. Men den största turen, sa läkarna, var att det gått så bra för mig??
    Hjärnblödning och halvsidesförlamning= tur?

    Gråter med dig!

    Kram!

    1. Här har det hänt grejer. Handfallen inför allt jag måste skriva om. Så då har det inte blivit någonting. Men tänker försöka nu. Kram. Jag mår bra. Efter omständigheterna. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑