Jag lever

Det var en otroligt liten chans att jag skulle få ett kavernom i hjärnan. Så liten chans att den nästan inte fanns. Men det fick jag. Och ännu mindre chans att jag skulle få en ny. Men det fick jag också. Så ursäkta mig om procentsatser inte biter på mina rädslor. För mig var det 50% chans att det skulle gå bra. En chans på två. Antingen så skulle det gå bra, eller inte.

Jag förberedde mig på att jag skulle dö, alternativt att ”jag” skulle dö. En operation är alltid en risk. Men det var inte så mycket det som att ag skulle förlora det lilla som var jag. Men vad är ”jag”? Är jag känslor eller tankar? Intryck, registrering, analys och i förlängningen språk? Formuleringar?

Språk. Ja, jag är språk. Jag är en mening. Jag är repliker. Jag är uttryck.

Att förlora min förmåga att tala var en sorg. Som att nån dött. En person jag hade känt, men som nu var borta. Som kunde prata och skämta. Men jag hade fortfarande formuleringarna kvar i huvudet, och mitt eget sätt att uttrycka mig på, och när jag blev bättre i handen och kunde skriva, var det som att jag skymtade kvinnan jag varit. Jag kunde glömma hur det lät när jag pratade.

Nu. Ja, nu satt kavernomet längre in. Vad som var mediciner eller kavernom är svårt att säga … men en av mina ängslor var att det inte påverkade talet så mycket som språket. Förmågan att tänka, att analysera att formulera.

JAG.

(Och sen tänker jag äh: vad mycket jag tänker på det här nu då. Men sen tänker jag att ja, det kanske är DET som är jag. Att tänka: äh)

Och nej, jag tror nog inte att jaget är en konstant oföränderlig kärna. Jag tror att det är en uppsättning av egenskaper som förändras med tiden. Men när den förändras så drastiskt som den gjorde vid blödningen, så märks det. Som att någon skulle slita bort din arm. Det gör ont. Och det märks. Med tiden läker det kanske, men du känner dig alltid enarmad. Minns hur det var att använda den bortslitna armen.

Och nu. Om språket skulle bli bortslitet. Om jag inte hittade orden. Vem var jag då? Jag förberedde mig på att inte vara kontaktbar. Jag skrev lappar. In case. Skrev listor på vem som skulle kontaktas och när. Sen kunde det ju såklart gå helt galant, jag kunde vakna och vara som vanligt, tippentoppen, men i det fallet behövdes ju ingen förberedelse, då behövdes inga listor.

Det kommer gå bra. Det sade man till mig. Ja, kanske skulle det göra det. Eller också inte. En chans på två.

Att avvisa operation var inget alternativ. Var det en sak jag visste var det att om jag gjorde det, skulle det inte gå bra. Med all säkerhet. Den skulle växa. Jag skulle bli sämre. Så jag tvekade aldrig, inte en sekund. Skiträdd, ja. Men tveka? Nej.

Förväntningar, vad har du för förväntningar på operationen, stod det på papperet jag skulle fylla i inför. Förväntningar, som att jag krävde någonting. Jag har inga förväntningar. Bara förhoppningar. Jag hoppades. Och ville. Kanske är det semantik, men avgörande för mig.

Vi kan alla dö när som helst. Eller förlora någon egenskap som vi identifierar oss med. Men det glömmer vi bort, annars skulle vi inte klara av att gå upp ur sängen. Men nu hade jag ett datum. Som att jag gått till en spåkvinna och hon tittat i min hand och sagt : AKTA DIG FÖR DEN 1A APRIL!!!

Jag har börjat reda ut trasslet. Håll ut.

Men jag lever. Jag andas. Jag  kan fundera på vad som är ”jag”. Jag kan skriva om det.

Det är jag.

Jag dog inte och inte heller ”jag”. Yay.

 

Annonser

7 thoughts on “Jag lever

Add yours

  1. Hej!
    Har fått kontinuerliga rapporter från Sven om att du i alla fall lever och ser nu att du har språket och talet kvar! Jag tänker mina varmaste tankar och håller alla tummar! Kram Lotta ( i Extrasalt)

    Med vänlig hälsning
    Lotta Berg Eklundh
    Forskare, Fil.lic.

    FoU Nordost, Svärdvägen 27, 7 tr.

  2. Såhär i efterhand är det vansinnigt skönt att kunna säga att du överlevde och mår bra! ❤

  3. Hoppas du får möjligheten att inte bara överleva utan oxå förmånen att LEVA! Vilket inte verkar så självklart i vårt högpresterande samhälle. Men Sverige går väl i konkurs om vi alla fick rättvisan sjungen även för oss 🙂

    Gott att höra dina ord igen! Varm kram!

  4. Sänder en tacksam tanke till kirurgerna som räddade både dig och ”dig”. Du är en stark, klok, rolig och fascinerande person. Var rädd om dig och ”dig” nu!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: