Reboot och pre-op.

Det är så mycket jag vill skriva om. Så många saker. Medan jag försöker reda ut vad jag ska skriva om, händer nya. Luckor uppstår. Jag blir handfallen , overksam. Jag har fortfarande en stor bit kvar att skriva om hur det var innan, hur det var på rehabavdelningen, hur det var när jag gjorde min andra, tredje och fjärde operation. Hur det var att gå med hjälm. Och minnen från mellan beskedet fram till operationen. Och just det, såklart, anmälan. Men nu har jag bestämt mig, jag ska skriva om nutiden. Efter operationen. När de bilderna är som starkast.

Det var ett kavernom, som satt lite längre in. Kanske fick de inte bort allt, kanske var det ett nytt. Min sjukdom är så jävla fucking special så de vet inte. Under de här fyra åren har det hänt saker. De vet mer och mer. Men de som vet är fortfarande försvinnande få.

Typ eh. Tre.

Den ena har jag en fejd med. Återstår de två andra. Och de måste vara två som opererar.

Inskrivning 31 mars

Jag hade som sagt förberett mig. På allt som kunde hända. Att nån skulle halka med sin foppatoffla med skalpellen i handen. Typ såna saker. Att jag skulle bli förändrad. Mindes en person på rehaben som aldrig var glad. Inte ledsen heller. Bara. Inget. Neutral. Hen berättade att hen kunde minnas innan känslan av att vara glad och ledsen och arg.Men fick inte tag i att verkligen känna det.

Jag mindes också den vackra men smärtsamma kortfilmen om en pappa som hade fått stroke och afasi. (Tänker ofta på den) Riktig afasi. Inte den här halvmessyren som jag hade, som lät som afasi utifrån, men inte var det. Jag hade ju haft känningar…

Klockan 10 måndag 31 mars satt pappa och jag och väntade i dagrummet på att bli inskrivna. Jag kunde rutinerna. Hade ju gjort det förut. Fyra gånger varav en medvetslös. Väga, mäta, ta blodtryck, diverse blodprov, prata med sjuksköterska, prata med läkare. Och det där roliga lilla testet som mäter blödningstid. Jag har alltid tyckt att det var lustigt. Vet inte varför. Det är egentligen ganska långtråkigt. Jag tror att det är den lilla pistolen som de gör provet med, som jag tycker är så rolig. ”Pistolen” gör ett snitt i underarmen och undersköterskan trycker ett papper mot huden en gång i halvminuten för att se hur lång tid det tar innan blodet slutar rinna. Om det stelnar för snabbt kan det vara farligt när de opererar. Om det inte stelnar, är det också farligt (Duh). Men i slutändan får jag ett roligt ärr på underarmen! Det närmaste jag kommer en tatuering i mitt liv, tror jag, därför jag så gärna visar upp de fem jag är uppe i nu.

Jag fick lunch medan jag väntade. Jag hade glömt. Jag hade glömt Cook and Chill. Sjukhusmaten FROM HELL. Som inte smakar någonting. Alltså ingenting. Men man får salt till i en liten påse! Och det häller man på och då smakar det… Salt. Det kan ju inte finnas en enda liten vitamin, en enda liten fiber kvar. Och det ger man till sjuka som verkligen behöver alla sorters vitaminer för att stärka immunförsvaret. Madness. Utter madness.

10149019_10152293691682118_1922094687_o

 

Medan jag satt och åt i dagrummet (pappa hade lämnat mig för att få i sig något han också) var det patientlunch för de andra också. Det var de vanliga, i sina Landstingetrockar i trikå med knappar fram, några med droppställningar, några med  bandagerade huvuden. Några hade fått ta bort bandagen och satt med prydliga ärr som ringlade sig över de rakade bitarna av skallen. En kvinna hade solglasögon. Alla kunde de prata. Och det gjorde de. De diskuterade sina olika sjukdomshistorier, vad de hade varit med om. Ofta väldigt chockade. Jag förstod dem. Jag hade ju också varit där. Inte hängt med, inte kunnat ta in att det här är mitt liv, det här händer MIG.

Men så kommer den lilla meningen som får en avgrund att skilja dem från mig. ”Det här året har varit väldigt tungt….” Det här ÅRET. Det här ÅRET. Och jag får bita mig i kinden, ja bita mig i hela tungan för att inte skrika. Inte skrika HelvetsjävlaskitdufattarintehurturduharhaftattdetbaraärettÅRtestaFYRAdinjävla….jävel. Men jag biter mig i tunga och känner bitterheten genomsyra istället.  Jag skriker ingenting. Dels för att sådana utbrott får mig att snubbla på orden och det skulle bli ett obegripligt sammelsurium av ljud. Dels för att det inte går att jämföra, tänker jag sedan när jag känt bitterhetsvågen sköljt undan. Det går inte att jämföra smärtor, katastrofer. Om en ska börja jämföra… då finns det alltid någon som har det värre. Och ett år. Ja, ett år är en väldigt lång tid. Jag minns hur jag kände det på ettårsdagen av min katastrof. Som att jag levt ett helt liv i katastrof. Jag var uråldrig. (Och vis)

Så jag sade ingenting. Bet mig i kinden, svartnade för ögat ett tag. Kände ilskan. Sen var det över.  ”Förresten, kommer jag få träffa kirurgen innan operationen”?frågar jag alla. Narkosläkaren som inte kan svara på alla mina frågor (såklart). Jag slänger in frågan i mina möten med undersköterskan, sjuksköterskan, koordinatorn och läkaren. Ingen vet, kanske han kommer upp till avdelningen, kanske inte. Vi väntar, pappa och jag. Vid fyra ringer jag på klockan för att fråga. De vet inte. Men jag har i alla fall frågat. Alla vet att jag har frågat. Pappa går. Jag kramar honom. För att jag kan. Jag är själv. Facebookar lite, äter lite mat, dricker lite te. Hibiscrubsvamparna ligger på min säng och väntar. Handdukar, nytt ombyte och plasttossor som jag ska ha när jag går på toa. Allt måste vara rent. Jag måste stanna i sängen. Jag tänker vara noga den här gången. Skrubba skinnet av mig. Ingen bakterie ska få skapa infektion, inte denna gång. Inte så. Jag får inte använda balsam, så mitt hår kommer vara en trasselsudd, men det får vara så. Bättre än hjälm i sex månader, tänker jag. Skriver min sista status, lägger undan telefonen och går in i duschen. Nu är jag verkligen på riktigt: Själv.

 

10174440_10152294141407118_572695779_o

Annonser

5 thoughts on “Reboot och pre-op.

Add yours

  1. Nej, inget har varit gratis, om man råkar få vara med om sådana här upplevelser, det kan jag skriva under på. När jag läser din historia måste jag ju berätta hur tokigt jag läser sedan 30 år tillbaka. Så till din text: Jag läste Hibiscussvamparna och hann till och med tänka oj, det var något nytt de har börjat med, en blomsvamp?! Och fy vad obekvämt med plasttrosor, nu har de väl gått för långt i besparingstider och såg hur du drog på dig en plastig trosa!? Får skavsår bara av tanken…
    Men med humor har jag för det mesta vänt det till ett skratt, annars skulle jag inte orka med mig själv. För mina anhöriga och speciellt mina döttrar har det inte alltid varit lika kul, det vet jag.
    Kram

    1. jag läser också konstigt sedan skadan, klumpar ihop ord jag tror att jag läser. Jag vill tro att det beror på en känslighet för trötthet, och medicinerna som slöar till processen, och dylikt. Ofta kan jag också skratta åt det, men ibland blir jag rädd och ledsen. Men inte alltid. Kram

  2. Du får mig att gapa av häpnad. Gråta och le stort. Skakar på huvet emellanåt. Suckar högt. Blir arg. Blir öm i hjärtat. Många känslor Är det. Jävla sjukhus(mat)föda -dom borde skämmas över den..och Varför gör dom inget åt den skiten?!?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: