Farväl världen, sade hon dramatiskt – 1 april 2014

Operationsdag 1 april. Jag sover inte bra under natten. Det piper och springs i korridoren. Jag väcks ur mitt halvsovartillstånd någon gång vid klockan sex. Nu ska jag Hibiscrub-duscha igen. Operationen blir vid åtta. Men, säger sköterskan, jag förstod det som att du ville prata med kirurgen? Vi har försökt få tag på honom, vi har ringt och ringt vi kommer fortsätta försöka nu på morgonen. Vad spelar det för roll nu? Det var igår det var viktigt. Igår hade jag kunnat processa, nu är det ju bara att blunda och hoppa. Antingen går det bra, och då kan han antagligen berätta det efteråt och förklara. Eller så går det inte bra, och då spelar det ingen roll längre. Mina frågor jag hade känns märkligt futtiga nu. ”Hur lång tid kommer det ta…” Vem bryr sig? Men jag vill inte vara dum och säga att deras försök och ansträngningar har varit förjäves. Så jag ler och nickar. Tack, tack. Tack så mycket.

De ska packa ihop mina saker och låsa in dem, och eftersom mina glasögon är tejpade så vågar jag inte ta med dem till operationssalen. Så jag låser in dem också. Och mobilen och mina kläder. Nu är det bara att vänta. Jag ser ingenting, det gör jag inte utan glasögon. Så jag ligger och väntar i ett blurr. Tills jag kommer på att jag lovat att höra av mig till föräldrarna innan. Jag ligger och panikar i huvudet ett tag. Ska jag skita i det? Men tänk om jag dör? Då vill de ju ha pratat med mig en sista gång, när jag nu har sagt att jag skulle ringa? Jag ringer på klockan, en undersköterska kommer och jag förklarar situationen, men det är försent. Mina saker har redan låsts in. Jag panikar lite till, inombords. Jag hade ju lovat… Jag får låna patienttelefonen. Jag ringer, vi pratar lite. Men hejdået blir underligt. Vad säger man i  sådana situationer? Lycka till? Bryt ett ben? Vi hörs? Det gör vi kanske inte. Men hejdå blir så märkligt ödesmättat.

Filtarna man får på operation är så helt annorlunda än de som är uppe på avdelningarna. Inte de där tunna, gula utan riktiga täcken. uppvärmda. Vardagslyx! … vardag är nog helt fel ord, när jag tänker efter … Det är för att operationssalar är kalla. Och nu kommer kirurgen. Den hett eftertraktade. Han som ska göra ingreppet. Han berättar att röntgenbilderna jag tog under gårdagen visade att den hade växt sedan sist. De ska försöka ta bort den, men att den sitter på ett lite krångligt ställe så de kanske inte får bort allt, men att de tar det säkra före det osäkra. Jahapp. Det verkar ju bra. Inte så mycket jag kan göra åt det. Tack, tack.

Sen får jag bedövning och andas i masken. Det gungar, fast jag vet att jag ligger still. Jag åker bob. Eller forsränning. Eller är väldigt väldigt full. Dyngfull. Hejdå, nu åker jag.

 

Annonser

One thought on “Farväl världen, sade hon dramatiskt – 1 april 2014

Add yours

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: